PROFIL

Annika Bengtsdotter (1720–1803)

Förnamn	Annika (Anna)	Kategori	Stamfader/Stammoder
Extern URL	-
Föräldrar	Bengt Bolling (1690?-1769) och Kerstin Karström (1698-1753)
Född	1720, Påskarp	Död	23 augusti 1803, Påskarp	Gravsatt	28 augusti 1803, Solberga kyrkogård
Dödsorsak	"Ålderdom" (Ålderdom)
Dagböcker	-
Brev	0

Övrigt

Annika Bengtsdotter är den Lidmanska släktens stammoder (LÄS MER: Krönika: Släkten Lidman från Lidhult).

Äktenskap

Peder Larsson, Flisby socken

20 maj 1751

1. Elisabeth Lidman, 1752-1752
2. Lars Lidman, 1752-1835 (g. Rudbeck)
Hemmansägare, Källbo
3. Johan Lidman, 1755-1795 (g. Bolling)
Rusthållare, Påskarp
4. Sven Lidman, 1757-1823 (g. Landberg / g. Landberg)
Prost, Tingstads socken

(Obs, lista över barn ej komplett.)

AI-Biografi

Följande biografi är AI-genererad (LÄS MER: Lidmanarkivet + AI: Skam den som ger sig).

Annika Bengtsdotter hör till den Lidmanska släktens stamföräldrar och framträder i källorna som en central gestalt i övergången mellan äldre bondesamhälle och den släktbildning som senare skulle samlas under namnet Lidman. Hon var dotter till Bengt Bolling och Kerstin Karström. Någon bevarad födelsenotis har inte påträffats, men hennes födelseår anges till 1720, och hennes födelseort bör ha varit Påskarp i Solberga socken, den gård som länge var knuten till hennes släkt.

På mödernet var Annika Bengtsdotter dotterdotter till Johan Karström, som hade flyttat till Lidhult på 1690–talet och som knöts till gården där både som handlare och rusthållare. Därigenom hade hon redan genom sin mors släkt en tydlig förbindelse med Lidhult innan hon själv kom att bosätta sig där. På fädernet tillhörde hon den väl etablerade Påskarpssläkten Bolling, där flera generationer hade varit bönder, rusthållare och nämndemän.

År 1751 gifte sig Annika Bengtsdotter med Peder Larsson från Torrsjö mellangård i Flisby socken. I vigselnotisen anges att de skulle bo i Lidhult, och det var där deras gemensamma liv kom att ta form. Peder Larsson var rusthållare i Lidhult, och paret blev därmed ett hushåll i en gårdsmiljö med både jordbrukets vardag och de skyldigheter som följde med rusthållet.

I Lidhult födde Annika Bengtsdotter parets barn. Först kom lilla Elisabeth Lidman, som dog tidigt, och därefter de tre sönerna Lars Lidman, Johan Lidman och Sven Lidman. Det var dessa söner som kom att bära namnet Lidman vidare, ett namn som knöts till gården Lidhult. Därmed blev Annika Bengtsdotter inte bara mor i en enskild familj, utan stammoder för de olika senare grenarna av släkten.

Lidhult tycks dessutom inte ha varit en främmande plats för henne. I den husförhörslängd från 1759 som återger ett ögonblick ur livet på Norrgården återfinns Annika Bengtsdotter och Peder Larsson tillsammans med sina tre söner, men också flera av hennes släktingar på mödernet: morbröderna Erland Karström och Sven Karström samt kusinen Johan Karström. Bilden som träder fram är därför inte av ett isolerat hushåll, utan av ett släktbundet gårdsliv där flera närstående familjer levde tätt inpå varandra i samma bymiljö.

Äktenskapet mellan Annika Bengtsdotter och Peder Larsson varade fram till 1785, då Peder Larsson omkom efter att ett träd han fällde föll över honom. Hans död måste ha inneburit ett abrupt brott i tillvaron. Någon gång därefter lämnade Annika Bengtsdotter Lidhult och flyttade tillbaka till Påskarp. Där bodde sonen Johan Lidman med sin hustru Lena Bolling, som dessutom var Annika Bengtsdotters brorsdotter.

I Påskarp levde Annika Bengtsdotter sina sista år. När hon avled 1803 hade hon överlevt sin make och då också hunnit förlora sonen Johan Lidman, som redan hade dött 1795. Hennes liv sträckte sig därmed från det tidiga 1700–talets småländska bondesamhälle in i ett nytt sekel, och fastän mycket om hennes person förblir okänt, går det att se hennes plats i släktens historia med stor tydlighet: som länken mellan Påskarp och Lidhult, mellan släkterna Bolling och Karström, och som modern till den första generationen Lidmän.

Hur Annikas liv kan ha sett ut

Det följande är en historiskt grundad skildring av hur livet kan ha tett sig för Annika Bengtsdotter som hustru till en rusthållare, men detaljerna är generella och inte direkt belagda just för henne.

Som hustru på en gård som Lidhult levde Annika Bengtsdotter sannolikt i en vardag där arbete, hushåll och ansvar gick in i varandra utan tydliga gränser. I det äldre bondesamhället bestod gården inte bara av familjen utan av “folket på gården” — hushållet kunde omfatta barn, släktingar, drängar och pigor — och gården var både hem och arbetsplats.

Eftersom Lidhult var ett rusthåll följde också särskilda skyldigheter med gården. Ett rusthåll skulle hålla en ryttare med häst och utrustning i utbyte mot skattelättnader, och detta gjorde gården till mer än en vanlig bondgård: den var också del av det militära indelningsverket. För en hustru på en sådan gård betydde det sannolikt att hushållet måste fungera stadigt och välordnat, eftersom gårdens ekonomi skulle bära både jordbruket och rusthållets förpliktelser.

Hennes dagar kan ha kretsat kring sådant som matberedning, bak, brygd, mjölkhushållning, textilarbete, tillsyn över förråd, barnens omsorg och ledning av pigor om sådana fanns i hushållet. På en större gård var bondhustrun inte bara maka och mor utan också arbetsledare i den inre hushållsekonomin. Hon behövde hålla ordning på det som skulle räcka genom vinter och missväxtår, se till att kläder lagades och tillverkades, att maten räckte till gårdsfolket och att den dagliga rytmen hölls samman.

Årstidernas växlingar påverkade sannolikt allt. Sommaren fylldes av intensiva arbetsperioder med slåtter, skörd, djurhållning och förberedelser inför vintern, medan vintern i högre grad kunde präglas av inomhusarbete som spinning, sömnad och reparationer. Samtidigt var 1700–talets Sverige ett fattigt och sårbart samhälle, där missväxt, sjukdomar och osäkerhet kunde slå hårt även mot etablerade gårdar.

För Annika Bengtsdotter kan livet i Lidhult därför ha varit både socialt och arbetsamt: socialt därför att hennes egen släkt tycks ha funnits nära i byn, arbetsamt därför att gårdslivet krävde ständig närvaro, uthållighet och praktisk kunskap. I en sådan miljö var hennes insats sannolikt avgörande, även om källorna, som så ofta med kvinnor i det äldre bondesamhället, bara låter oss ana arbetet bakom namnet.

Bilder

-

Relaterade (möjligen)