I sin ännu efter ett sekel lika levande och spännande bok om osmanerna och den spanska monarkin under de sextonde och sjuttonde århundradena avslutar Leopold von Ranke kapitlet om de spanska konungarna, från Karl V till Filip III, med en allmän betraktelse över arvsanlagens hemlighetsfulla och sällsamma ödesspel. Han säger, att liksom man dagligen i många fall kan iakttaga likheten i kroppskonstitution inom flera led i en släkt, där uppfostran, yttre samhällsställning och levnadssätt äro desamma, så kan man också följa själens fysionomi, generation efter generation, inom en ätt. Ja, tankar och principer kunna medvetet eller omedvetet föras vidare från led till led.

Men, frågar han, ärves också kraften, den invärtes verksamma viljan, som allena skapar den handlingsdugliga människan, som ger henne hennes verkliga värde och inflytande på omgivningen och samhället - ärves även den? Han talar om merovingernas och pippinidernas härskarätter, med vilkas öden han jämför konungarnas av huset Habsburgs spanska linje, och avslutar sin framställning med orden:

Wir treten hier an die Geheimnisse des Lebens, wo es aus verborgenen, zuweilen versiegenden Quellen sich nährt. Nur das dürfen wir sagen, dass der Mensch nicht allein von der Natur gebildet wird.

Satser och frågeställning äro allmängiltiga. De gälla ej blott för merovinger och pippinider, habsburgare och hohenzollrar, utan även för Petterssöner och Anderssöner, Karlssöner och Johanssöner, Lundströmmar och Lidmänner, jorden runt genom århundraden och årtusenden. Var och en av kvinna född ville väl mer än en gång kunna komma ifrån sina förfäder eller kunna fråga sina förfäder var i det förflutna hans eller hennes väsen och öde egentligen blevo till. Men frågan kommer tomhänt tillbaka till frågaren från sin tunga flykt in i det förflutnas köld och mörker - utan svar.

Rainer Maria Rilkes dikt är så sann:

Ich Weiss es im Traum
und der Traum hat recht.
Ich brauche Raum wie ein ganzes Geschlecht.
Mich hat nicht eine Mutter geboren.
Tausend Mütter haben
an den kränklichen Knaben
die tausend Leben verloren
die sie ihm gaben.

Till minst tusen fäder och mödrar kan den fattigaste, mest förkomna människospillra rikta sin förebrående fråga:

Varför är jag den jag är? Hur blev jag den jag blev?

Men bibelordet säger:

Den som fruktar Herren har ett tryggt fäste, och hans barn få där en tillflykt.

O eviga sanning - o förblivande verklighet: Jesus Kristus är densamme - i går och i dag och i all evighet.

Men huru många dylika förebrående frågor har ej nedskrivaren av dessa rader riktat till sina döda fäder! Och huru många gånger har jag ej i det förflutnas natt trott mig höra antydningen till ett svar och skymta den försvinnande yttersta konturen till en ännu för mig osynlig teckning! Som ung skald tyckte jag en annan vers av den ovan citerade store österrikiske diktaren bäst tolka min egen själs innersta tankar och känslor inför mitt eget ödes grundvalar och grundproblem:

Ich habe kein Vaterhaus,
und habe auch keines verloren;
meine Mutter hat mich in die Welt hinaus geboren.
Da steh ich nun in der Welt und geh
in die Welt immer tiefer hinein.
und habe mein Glück und habe mein Weh
und habe jedes allein.
Und bin doch manch eines Erbe.
Mit drei Zweigen hat mein Geschlecht geblüht
auf sieben Schlössern im Wald,
und wurde seines Wappens müd
und war schon viel zu alt; -
und was sie mir Hessen und was ich erwerbe
zum alten Besitze ist heimatlos.
In meinen Händen, in meinem Schoos
muss ich es halten, bis ich sterbe.
Denn was ich fortstelle
hinein in die Welt
fällt,
ist wie auf eine Welle
gestellt.