DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #139

Plats, datum Rom, 15 februari 1852 Källa Italiensk dagbok, författad av Sam Lidman.

Transkribering

15 februari

Rörande på avskedsvisiter, till general Gemeau [Auguste Pierre Walbourg Gemeau], vilken hade den egenheten att fråga mig ifall jag ämnade uppvakta kungen Neapel, och i sådan händelse framföra hans ödmjuka vördnad. Jag svarade naturligtvis att hur oändligt smickrad av uppdraget, fick jag på det bestämdaste lov att avsäga mig det. Frun många artigheter och på ett ganska gott sätt, samt bad mig någon gång lämna henne underrättelser om min resa.

Marquisinnan Jappi tog emot oss liggande i sängen ‐ hon hade nämligen dansat så mycket aftonen förut att hon hade nervattacker. Hennes mans och Thures [Thure Lidman] närvaro gjorde hennes konversationer rätt uppbygglig.

Alajmo [Carolina Alajmo] hade jag varit och sökt ett par gånger utan att råka och misströstande om att få se henne före min avresa skrev jag till henne följande billett:

[SE BILD: #3936]

Följden var att hennes bror kom till mig på morgonen med underrättelse att hon väntade mig klockan tre. På klockslaget infann jag mig och som vanligt var där en stor societet församlad. Detta hindrade henne icke att med ett förtjusande leende och en varm handtryckning komma emot mig.

[SE BILD: #3937]

Jag slog mig ner i stolen bredvid henne och under det hon inkastade ett och annat i den allmänna konversation, språkade vi tillsammans helt ostörda. Jag bad henne att hon skulle snart överge scenen och gifta sig på det att några resultat skulle uppstå av en så rikt begåvad person. "Jag kan icke", sa hon, "jag han aldrig varit kär och håller av ingen mer än mig själv och detta högst obetydligt". Om ärelystnaden till den grad har bemäktigat sig eden själ, så beklagar jag er på det högsta och hoppas att ni snart måtte ändra åsikter. "Så! Hör på, min vän! Som ni mycket behagar mig, och vi aldrig råkas men samt jag tror, att det intressera er att höra något om mig genom en vän jag har i Neapel, så skall jag ge er ett brev till henne ‐ emellertid önskar jag er lycklig resa samt att nå måtte få se angenämare fruntimmer i mina förfäders land än i Italien." Ni borde tvärtom önska mig få se avskyvärda, så mindes jag er desto längre. "Tänke på mig då ni får se de vackraste, farväl min herre". Jag kysste henne på bägge händerna, och bockade mig för sällskapet.

På aftonen tog jag avsked av mina vänner, artisterna på caféet, vilka ville dricka min avskedsskål på Palombellan, men som jag kände mig ledsen att lämna ett ställe där jag sett så mycket skönt och känt så mycket godhet, kände jag mig mer böjd för att gråta än att dricka och undanbad mig. Mina vänner blev ledsna, men jag var ledsnare.

Under hemvägen på kvällen gick jag och talade med Wennerberg [Gunnar Wennerberg]. Han gick och talade med sin fästmö [Hedvig Sofia Cronstedt] så att det riktigt gladde mig i själen. Jag hade nämligen förut trott att han tog henne bara för att hon var kär i honom och ansåg honom får kall för att göra någonting, annat an ett ??? ‐ och som, jag bättre än någon annan vet att det är en förträfflig flicka, har jag hittills hållit mig "en garde" emot honom. Jag förlåter min kusin för att hon gav mig på båten för en så bra karl; de är båda två mina hjärtliga vänner.