Min morbror Arthur [Arthur Wolff] minns jag särskilt från den sommar jag som tioåring tillbragte på hans fartyg, bärgningsångaren Poseidon. Jag minns honom i storm och dimma som i solsken - minns honom från underhandlingar med mäklare och skeppsredare - bärgande bl. a. den då oscariskt beundrade och avundade baron Oscar Dicksons lustyacht Adventuress som förlist utanför Ronneby. Jag minns sammanträffandet mellan den myndige mångmiljonären och min morbror i Poseidons salong. Här var det inte frågan om något krusande för den mäktige, som älskvärt satte mig i sitt knä, doppade en av kaffebrickans sockerbitar i sitt konjaksglas och stoppade i min mun. Jag var i motsats till min morbror djupt hänförd över händelsen och behandlingen och kände mig nästan litet baroniserad. Poseidons förste styrman - svensk, men med amerikanskt medborgarbrev - hade tidigare varit befälhavare på en Vanderbiltsk lustjakt - från vilka år han hade sällsamma ting att berätta om amerikanskt rikesmansliv. Han hade bland annat en del enklare svenska pornografiska tidningar och tryck som jag lånade att läsa, men som lämnade mig fullkomligt oberörd. Jag begrep ingenting vare sig av text eller bilder. Det är först nu som gammal jag ihågkommer episoden. Men desto mer kommer jag ihåg en händelse från något år senare, då min morbror Arthur efter bärgningen av den engelska pansarkryssaren Howe blivit stationerad i Stockholm som befälhavare på en av de största bärgningsångarna i Neptunibolaget. Vi - dvs. min morbror Arthur med sin unga vackra hustru och sina två systrar skola besöka Skansens vårmarknad. Bara den lilla utflykten är ett helt äventyr för mig. Jag har läst i tidningarna om allt märkvärdigt som väntar oss. Sven Scholander eller Emil Lundquist - eller vem det nu var - skall sjunga. »Crerne de la creme finnes i Ornässtugan» stod det på tidens devota journalistspråk. Jag hade genast blivit ytterst intresserad av den där hemlighetsfulla crême de la crême-notisen. Jag vädrade något slags gratisutdelning av glass eller blancmangé och letar mig på egen hand fram till och in i Ornässtugan, där en skön och elegant dam hejdar mig med frågan:

Men vad vill du här min lille vän?

Jo, jag vill ha sådan där kräm som det stod i Stockholms-Tidningen om. Och så blir jag under vänligt löje utledd ur crême de la crême-stugan.

När jag återfinner mitt sällskap av fullvuxna mostrar och morbror Arthur, är den berömde sångaren - som det heter på den tidens officiella språk - sysselsatt med att tjusa och trollbinda en alltid gripen publik med sina toner.

Just där vi stodo, satt vid ett särskilt utvalt och utställt bord en av festens höga beskyddarinnor - den intensivt stockholmsberömda riksskönheten grevinnan Stephanie von Platen, född Hamilton - lika omskvallrad för sin skönhet och rikedom, som för sin snart inträffande förmälning med riksståthållaren i Elsass-Lothringen furst Carl von Wedel.

Jag har en känsla av att en smula höra till familjen. Den sköna och berömda grevinnan har ju en gång som en liten beundrande flicka suttit i sadeln hos farbror Sam på den tiden han var kommenderad adjutant hos hennes far Överståthållaren greve Jacob Essen Hamilton. Jag tränger mig med mina närsynta ögon så nära hennes bord som möjligt, i förhoppning att hon skall fråga mig vad jag heter och jag kunna berätta, att jag är farbror Sams brorson - brorson till den Sam Lidman i vilkens knä hon så ofta satt som liten flicka.

Den världsberömda skönheten och blivande furstinnan skall genast med ett förtjust leende lyfta mig upp i sitt sköna, mjuka knä och allt folket skall plötsligt få se och förstå vilken liten förnäm ädling jag själv är, medan hon ber mig framföra sina hjärtligaste hälsningar till farbror Sam.

Men intet av detta händer - den sköna grevinnan sitter behagfullt societetskacklande med några förnäma damer, som säkerligen själva avnjuta sin utvalda ställning som gäster vid hennes bord, medan några förbindligt leende och förnäma herrar skymta i bakgrunden. Här är verklighetens crême de la crême - och stående i hennes närhet smälter min moster Helny ned i devot beundran, spänt avlyssnade varje stavelse, som glider över den rika och sköna Stephanie von Platens läppar, för att sedan vid en serie kafferep kunna berätta hur hon hörde vart enda ord som grevinnan sade.

Oberörd av alltsammans står min lilla mamma lyssnande till den sköna sången. Hennes förfärliga röda näsa - lika oberörd av alla väder och alla situationer som av alla skönhetsmedel - lyser som en plebejisk protest - ett pöbelskrik i denna värld av den mest utsökta aristokratiska skönhet och förfining - en fruktansvärd färgklick av vulgärt rött klatschad in i ett landskap av Watteau eller Poussin.

Men plötsligt tränger den franska revolutionens lössläppta yra med oemotståndlig våldsamhet in i denna förfiningens behagfullt balanserade fras-, prat- och grimasmiljö - i min morbror Arthurs gestalt.

För att förstå hans handlande måste man veta, att han vuxit upp som vilde i kronofogden Wolffs familj - struntat i skolgång och läxor - hängt nere vid hamnen i Visby och redan i tonåren vetat det mesta vetbara om fartyg och segling och laster och hamnplatser både i Europa och Amerika. Och sedan hade han - trots allt motstånd och alla invändningar - i slutet av sextiotalet gått till sjöss och i det förfärliga dåtida livet för om masten passerat graderna och så småningom blivit sjökapten, ja, rent av seglat på eget fartyg - förlorat allt i orkan och dimma och varit så gott som dödsdömd i storm både på Nordsjön och i Västindien. Men klarat sig och slutat som kapten i Neptunibolagets tjänst, en tid befälhavare på dess bärgningsångare Poseidon.

På den har han åren 1892-93 tjänstgjort som chefens närmaste man i den flottilj som med en värld som åskådare bärgade den stora engelska pansarkryssaren Howe, som strandat och sjunkit bland klipporna utanför den spanska hamnen Ferrol i Biscayabukten. Han har lyckats i sin uppgift. Han har nu ett känt namn i invigda engelska och svenska marinkretsar. Han anser sig orättvist behandlad av sin närmaste förman flottiljchefen, men har av bolagets ledning blivit placerad på dess största båt med station i Stockholm. Men han spekulerar på en finare placering som hamnkapten i någon av våra större hamnstäder.

Han har tröttnat på havet och hans unga hustru längtar att få honom och familjen förankrade på allvar i någon större svensk hamn.

Där står han nu vid det utvalda höggrevliga bordet, dit hans syster Helny släpat dem allesammans för att få lyssna ej till musiken men till grevinnan Stephanie von Platen. Men han vill höra på mästarsången. Han har inget som helst behov eller begär att höra det anspråksfulla societetskacklet från bordet bredvid sig. Han har betalat sin biljett för att få höra den berömde sångarens vokala prestationer - och plötsligt smäller han med våldsam kraft, så att porslinspjäserna på brickan hoppa, sin silverkrycksprydda käpp i det höggrevliga bordet.

Och så ropar han med denna fruktansvärt genomträngande röst som jag själv känner igen från sommaren 1892, då jag på Poseidon upplevde hans förmåga att i farans och avgörandets stunder taga ledningen - vare sig det gällde sjunkande fartyg eller bärgandet av ett redan havererat - en röst som genomträngande ljudit genom stormar vid Goda Hopp och Cap Horn, i Västindien och vid Brasiliens kuster - en röst som under den svåra bärgningen av den stora pansarkryssaren Howe skaffat honom engelska marinexperters uppskattning och kamratskap.

Och nu hör jag denna röst av slavdrivare, despot och livräddare ljuda över den tusenhövdade lyssnarmassan på Skansens vårmarknad - i den tystnad som följt på käppens smäll i bordet!

- Tyst, käringar, så vi få höra sången.

Över den småborgerliga stockholmska lyssnarskaran går ett leende av fullkomligt gillande och foglig underkastelse under röstens absoluta lydnadskrav. Förnämt tigande men med ansikten präglade av intensivt förakt och uppriktig avsky lämna de förnäma damerna med åtföljande sällskap det utvalda bordet för att i Ornässtugan söka skydd och sällskap bland den enklare crême de la crêmen. De ha kanske i det omedvetna tyckt sig se skuggan av Jourdan Coupe-Tête och höra ekot av hans röst: - A la Ianterne.

Men utan att ändra en min eller göra en rörelse står min morbror kvar i stumt lyssnande till sångens vokala härlighet. Han står där i sin manliga fullhet och brutala ledarkraft - en buse och en knöl - en våldets fasta klippa stickande upp mitt i en ank- och svandamm. Men ingen av de försvinnande herrarna skulle ens vilja våga sig på försöket att lyfta honom bort från hans plats.

Han står där som den obeveklige segraren i en viss given social situation och grevinnan Stephanie von Platen och hennes granna sällskap har försvunnit under publikens gillande och grymma löje.

Bort går inför mina beundrande ögon denna tidlöst sköna Marie-Antoinette gestalt, som jag nyss skulle velat kalla tante Stephanie, i vars knän jag skulle velat krypa upp och mot vars bröst jag skulle velat luta mitt lilla gossehuvud.

Bort går hon - och kvar står min morbror - i dessa avgörande minuter helt vilande i sin virilitets trygga och handlingsdugliga säkerhet.

Det finns ej en ryckning av oro i hans lugna, fasta ansikte. Han lyssnar i välbehag till tonernas välljud.

Men mitt hjärta pressas samman och slits sönder i spänningen mellan dessa oöverkomliga motsatser i mitt eget inre.

Jag upplever på en gång folkets fasa i Andersens saga om Det vidunderligaste, när den vilde våldsmannen med ett slag krossar det med så mycken omsorg uppbyggda sköna prakturet med alla dess tusen kuggar, detaljer och gestalter.

Buse - knöl - sjunger det inom mig. Detta är värre än Bastiljens stormning med den ädle De Launays huvud på en pik.

Men på samma gång känner jag mig gripen och fången under den atmosfär av fri och obesvärad munterhet som min morbror - sig säkerligen ovetande - skapat bland människorna omkring sig. Det är något av revolution i luften - en tjusande äktsvensk revolutionär rytm i det hela. Vi hänga inte folk i lyktstolpar eller sticka människohuvuden på soldatpikar. Om ett par år välja vi Hjalmar Branting till ledamot av Andra kammaren i den riksdag i vilkens Första en gång grevinnan Stephanies nu bortgångna make trots alla sina ärvda slott och hus och bruk och jordagods varit en alldeles betydelselös ledamot.

En revolution i vilken gossen i grottan ej ens har en skuggas andel, men vilken han som sjuttioårig är glad åt och tacksam för.

Men jag kan säga att jag fick skavsår i själen av detta liv i skärningen mellan två så motsatta världar.