| Plats, datum | Venedig, 8 oktober 1851 | Källa | Italiensk dagbok |
8 oktober
Venedig grundlades av venetierna, vilka i medlet av femte seklet flydde undan till lagunerna för hunnerna, samt hundra år senare för lombarderna. Till att börja med utgjorde de en republik med en doge i spetsen. Efter hand gjorde de erövringar i Istrien och Dalmatien, och utsträckte sin handel - korstågen gav en oerhörd tillväxt åt dess makt; dogen Enrico Dandolo, på vilken kejsaren låtit utstinga ögonen, anförde den venetianska flottan då korsfararna 1204 erövrade Konstantinopel. Sedermera infördes inkvisitionen och ärftliga aristokratin under dogen Gradenigo [Pietro Gradenigo] i slutet på tolvhundratalet; därefter kunde ingen borgare få säte och stämma i Stora Rådet, vilken familj inte daterade sig från 1197. Det var mot denna lag som Marino Faliero gjorde uppror och fick plikta med sitt huvud 1355. Efter att ha utdrivit genuarna från Chioggia, utsträckte det sitt välde inåt Lombardiet till Vicenza, Padua, Verona och Brescia; liksom Cartago tog det huvudet av sina slagna generaler. I början av 1400-talet hade det hela dalmatiska kusten till Corfe, behärskade hela Adriatiska havet, ägde konungarikena Cypern, Candia och Moria samt 200 000 innevånare med 6 000 000 dukaters statsinkomster*). Men med Godahoppsuddens upptäckande 1498 sjönk dess handel, och under det följande århundradet tog turkarna ifrån Venedig den ena efter den andra av de grekiska besittningarna; samt förlorade de genom deras statsmäns inblandningar i europeiska politiken mycket penningar och anseende. Slutligen bemäktigade sig fransmännen staden vars område aldrig förut varit beträdd av en fiendes fot, och med ett penndrag av Napoleon ströks det ut från listan av suveräna makterna och skänktes åt Österrike 1798. Mellan 1805-14 löd det under konungariket Italien; gjorde 1848 sig fritt på ett år men några vidare ryckningar på den döda republiken låter den stationerade Österrikiska eskadern och armékåren inte befara. Efter att hava varit demokratiskt i tvåhundra och monarkiskt i sexhundra år under vilken tid Venedig oupphörligen steg i makt och rikedom, kulminerade det med sin aristokrati, vilken sedermera gjorde dess ruin. "Nobili" utgjordes av 12 000 familjer. Folket hade inga politiska rättigheter i republiken. Vid 25 års ålder var varje Nobili medlem av Stora Rådet, som valde dogen på livstid, tiomannrådet såsom statsinkvisition, och tremannarådet såsom uppsyningsmän över dogen. Förr i världen voro gondolerna målade med brokiga färger, men sedan republikens fall antog de sorgdräkt och kuren täckt med svart kläde, vilket de ännu bibehålla. När man ser dess sysslolösa och sedeslösa befolkning och dess många övergivna och förfallna palats så ser man att ruttna institutioner förtvinar de kraftigaste folk, och att förfädernas ära är en mager tröst för den som saknar förmåga; samt är tacksam mot österrikarna som gjort allt för att vidmakthålla de offentliga byggnaderna och minnesmärkena, även som till industrins upphjälpande.
*) 24 linjeskepp och 200 galärer.
-
-
-
-

Marie Liedman
1966‐
Förskolelärare
f.h. Roslund

Caroline De Geer
1861‐1943
g. Arfwedson

Anton De Geer
1848‐1919
Godsägare
g. Fischer

Sam Lidman
1923‐2012
Författare
g. Appelquist

Jan Berggrén
1950‐1972
Ogift.

Gerhard De Geer
1819‐1876
Arrendator,
Säbylund
g. Lidman

Johan Lidman
1840‐1905
Militär
g. Wolff

Ulla Appelquist
1929‐2018
Inköpare
g. Lidman

Lisa Sylvan
1878‐1960
Chefslotta
g. Malmberg

Claes Lidman
1831‐1857
Militär
Ogift.

Jari Lidman
2014‐

Sven Lidman
1921‐2011
Förlagsredaktör
g. Grentzelius

Henriette Grill
1860‐1953
g. Rehbinder

Hedvig De Geer
1857‐1934
Ogift.

Boa Lindgren
1921‐2005
Direktör
g. Silow