PROFIL

Alice Lidman (1842–1925)

Förnamn	Alice Maria Sophia	Generation	3
Extern URL	-
Föräldrar	Carl-Petter Lidman (1807-1881) och Jenny Benzelstierna (1805-1880)
Född	1 februari 1842, Stockholm	Död	11 september 1925, Ro lärarinnehem	Gravsatt	15 september 1925, Okänd plats
Dödsorsak	"Marasmus senilis + Cholelithisis" (Ålderdomssvaghet)
Yrke	Lärare
Dagböcker	-
Brev	0

Övrigt

Fosterdotter (de biologiska föräldrarna var Hilda L'Orange och Lars Jesper Benzelstierna, Jenny Benzelstiernas bror).

Äktenskap

Axel Löthner, Södertälje församling

12 juli 1871

1. Elsa Löthner, 1872-1933 (g. Rahmn)
Musiklärare
2. Åke Löthner, 1873-1874
3. Johan Löthner, 1874-1875
4. Hildur Löthner, 1877-1944 (g. Friberg)
Översättare

AI-Biografi

Följande biografi är AI-genererad (LÄS MER: Lidmanarkivet + AI: Skam den som ger sig).

Alice Lidman (1842–1925) var lärare, poetiskt begåvad skribent och skolkvinna, verksam i bland annat Södertälje, Köping, Smedjebacken och senare även i USA. Hon var fosterdotter till Carl-Petter Lidman och hans hustru Jenny Benzelstierna, föreståndarinna för den Lidmanska flickpensionen i Södertälje. Hennes biologiska föräldrar var Hilda L'Orange och Lars Jesper Benzelstierna.

Redan som barn sades Alice Lidman ha visat livlig fantasi, stor mottaglighet och en ovanlig fallenhet för att uttrycka sina känslor i vers. I den stränga miljön vid den Lidmanska flickpensionen kom dessa anlag tidigt till synes, och hennes fostermor lät gärna gästerna ta del av hennes poetiska förmåga. Barndomen präglades samtidigt av hård fostran och ett disciplinärt ideal som Alice Lidman senare själv skildrade i sina memoarer.

När hon blivit äldre började hon söka klarhet i sin härkomst. Så småningom fick hon veta att hon var dotter till Hilda L'Orange och Lars Jesper Benzelstierna, men att hon vuxit upp skild från dem. Denna erfarenhet satte tydliga spår, inte minst i den vers hon senare skrev om längtan efter att få slutas i sin moders famn och få bära sin faders namn.

Efter konfirmationstiden anställdes Alice Lidman som lärarinna vid den Lidmanska flickpensionen. Med stor iver försökte hon då fylla de luckor hon själv upplevde i sin utbildning. Hon ägnade sig åt självstudier i litteratur– och kulturhistoria, filosofi och diktning på svenska och tyska, samtidigt som hennes fantasi och skaparlust tog sig uttryck i tablåer, teater, pantomimer, kostymbaler och andra arrangemang för eleverna. Det framstår som tydligt att hon inte bara undervisade utan också hade en stark konstnärlig och pedagogisk uppfinningsrikedom.

Vid nitton års ålder gifte sig Alice Lidman med musikdirektören Axel Löthner, som samma år blivit organist och klockare i Köping. Där skapade de tillsammans ett hem och inledde också ett gemensamt arbete inom undervisning och musik. Familjens ekonomi var svag, och Alice Lidman tog därför själv ett stort ansvar för försörjningen genom att öppna en privatskola för flickor. Skolan fick ett gott mottagande och kunde med hjälp av skickliga lärarkrafter drivas framgångsrikt under många år.

En samtida minnesskildring beskriver hur Alice Lidman och Axel Löthner drev en halvpension för flickor i klockaregården i Köping. Där undervisade hon i franska, tyska och engelska, medan maken svarade för sång och musik. Båda beskrivs som mycket musikaliska, och Alice Lidman framställs som en fint bildad kvinna. Senare kom verksamheten att förenas med en elementarskola för flickor i staden, där hon fortsatte som lärare.

I äktenskapet med Axel Löthner fick Alice Lidman barnen Elsa Löthner, Åke Löthner, Johan Löthner och Hildur Löthner. Av hennes egen återblick framgår att hon och maken hjälptes åt både i skolan och i hushållet och levde ett arbetsamt liv, där undervisning, musik och hemmet ständigt gick in i varandra.

Efter foster­modern Jenny Benzelstiernas död sökte Alice Lidman upp sin biologiska mor, som då levde som änkefru Schenholm på Hemmet för obotligt sjuka i Stockholm. Mötet blev kort men djupt betydelsefullt. Enligt Alice Lidmans egen skildring hann de återfinna varandra, men redan vid nästa besök fick hon veta att modern hade begravts dagen innan. Denna sena återförening hör till de mest gripande episoderna i hennes livsberättelse.

Det lyckliga familjelivet i Köping fick dock svåra prövningar. De två sönerna dog i späd ålder, och senare upplöstes hemmet genom maken Axel Löthners död 1887. Därefter försörjde sig Alice Lidman under några år i Smedjebacken med lektioner i musik och vanliga skolämnen. När de båda döttrarna så småningom slagit sig fram i USA lät hon sig övertalas att resa efter dem. Hon vistades där i tretton år hos den äldsta dottern Elsa Löthner, som drev en musikskola och hade bildat familj.

Även i USA omnämndes Alice Lidman som en litterärt begåvad kvinna. I samtida svensk–amerikansk press beskrevs hon som en framstående skribent, vars bidrag i bunden och obunden form var uppskattade i vida kretsar. Samma källor framhåller hennes stilistiska ledighet och hennes starka förmåga som improvisatör och författare.

När också den yngre dottern Hildur Löthner en tid återvänt till Sverige, reste Alice Lidman tillbaka och bodde hos henne under ett par år. Efter nya motgångar stod hon vid sjuttio års ålder ensam och nästan utan resurser. Genom hjälp från gamla vänner fick hon först en fristad i Södertälje och därefter en plats som husfru hos rådman Fägerskjöld i Västerås, en uppgift som hon skötte under flera år och under goda förhållanden.

Senare samlade vänner och tidigare elever in medel för att ge Alice Lidman en trygg ålderdom. För dessa pengar ordnades en pensionärsplats åt henne på Ro lärarinnehem i Lidingö, där hon tillbringade sina sista år. Enligt samtida vittnesmål förblev hon där själsligt livlig, skrivande och poetiskt verksam. Hon skrev verser till medpensionärers födelsedagar och brevväxlade ännu på äldre dagar med både värme och spirituell skärpa.

Alice Lidman avled 1925, åttiofyra år gammal. Hennes liv rymde både tidig utsatthet, stark skaparkraft, pedagogiskt kall, familjeglädje, sorger och sena uppbrott. Hon framträder som en bildad, arbetsam och konstnärligt begåvad kvinna, som trots svåra erfarenheter fortsatte att undervisa, skriva och skapa långt upp i ålderdomen.

Bilder

Relaterade (möjligen)