DIATRIORON

Stoftet av musicaliska instrumentmakaren

Från "Blodsarv", författad av Sven Lidman.

I.

På Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm står ett sådant där utsirat gjutjärnsmonument, som det en gång på femtio-, sextiotalet var modernt och förnämt att resa över de sina på kyrkogården. På den numera rostiga och av den estetiska dagssmaken absolut utdömda minnesvården kan du läsa:

Här
Hvilar Stoftet
Af
Musicaliska
Instrumentmakaren
Anders Hulting
Född 17 maj 1798.
Död 8 juni 1849.

Om mannen vars stoft vilar härunder, och som föddes samma år som min farmor, vet jag fast intet. Inga brev eller anteckningar har jag bevarade efter honom. Hans namn kan man påträffa här och var i ännu bevarade tafflar och pianon från Karl Johanstiden, vilka bära hans verkstads signatur. I våra dagar skulle han kallats pianofabrikör och kanske räknats som storindustriell, då hans inkomster och kapitalbehållning efter tidens förhållanden voro stora. Men han lämnade ej bara instrument och förmögenhet efter sig utan en dotter i första giftet, en. hustru i andra giftet, och en måg. Du kommer att lära känna dem alla tre ganska bra i fortsättningen av detta kapitel och en smula förstå deras insats och betydelse i min tillvaro och i mitt öde.

Men du slipper vinna denna första kunskap på det något bakvända och ganska smärtsamma sätt som jag fick göra och om vilket jag också vill berätta här nedan något litet.

II.

På förhösten 1883 hade min far låtit fotografera sin nu fjorton månader gamle son och i sin fadersstolthet tillställt »släktens huvudman» »kaptenen» ett exemplar. Min farbroders tack är kanske ej så fullt genombävat av triumferande tillfredsställelse som de rader, med vilka han året förut hälsat min ankomst till denna gåtfulla värld. Nu skriver han:

»Tack för konterfejet av Sven R:son [Sven Lidman]. Wolffiska drag jämte Annerstedtska kunde jag skönja, och gott nog är det.»

Men redan något år senare talar han om att det kanske kommer att krävas ett par årtiondens målmedvetet fostringsarbete för att få pojken »sveciserad». Och från min egen personliga umgängelse med min farbror minnes jag väl, kanske alltför väl det tillfälle, då han lyfter den trettonårige skolgrabben med ett fast grepp i nacken och kring bluskragen, medan hans käpp daskar på min bak och hans förbittrade stämma ekar i mina öron - ekar än dag - och kanske ända in i dödsminuten skall eka där:

»Det vore väl märkvärdigt, om jag ej skulle kunna piska vargablodet ur dig.»

Jag har inget som helst minne - ej spåret ens av inne - av vad det kan ha varit för handling eller ord rån min sida, som helt plötsligt utlöst denna djupt liggande och magasinerade vrede. Formuleringen av den ände jag däremot tveklöst och blixtsnabbt igen och den ade redan då mitt instinktiva och obetingade gillande. »Vargablodets» existens var mig ej okänd. Det fanns något mystiskt »wolffiskt» element i vår gemensamma föreställningsvärld, ett grundämne, till vilket min farbror och jag, båda två, voro ytterst fientligt eller skarpt avvisande inställda.

I min föreställningsvärld var detta wolffiska element närmast identiskt med min vid tiden för agan åttioårige morfader, f. d. kronofogden Hindrik Nathanael Wolff [Hindrik Wolff], hans väsen, hans varelse, hans atmosfär. Men att det därjämte skulle finnas något av detta avskydda wolffiska grundämne i mig själv, vilket måste piskas ut ur mig, det ade jag inte den minsta aning om. Lika litet som jag hade någon aning om att jag ett liv igenom skulle få fortsätta att på egen hand föra kampen mot detta wolffiska element - ja, att mitt stackars människohjärta egentligen skulle bli mest likt en teaterscen, på vilken wolffiska och annerstedtska, cederströmska och Lidmanska makter och gestalter utkämpade en endast av tillfälliga fredsslut avbruten årtiondelång kamp om ledingen och herraväldet i min själ och över mitt öde.