PROFIL

Sven Lidman (1882–1960)

Förnamn	Carl Hindrik Sven	Generation	4
Extern URL	http://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Lidman
Föräldrar	Rudolf Lidman (1828-1889) och Olga Wolff (1851-1925)
Född	30 juni 1882, Ronnebygatan 1	Döpt	10 augusti 1882, Karlskrona stadsförsamling	Död	14 februari 1960, S:t Matteus församling	Begravning	21 februari 1960, Gustaf Vasa kyrka	Gravsatt	1 juni 1962, Lidmanska familjegraven
Yrke	Författare		Frikyrkopastor		Reservofficer
Dagböcker	-
Brev	37

Äktenskap

Karin Thiel, Floragatan 2

15 april 1908

1. Ulla Lidman, 1910-1962 (g. Frostenson)
Riksdagsledamot
2. Anne-Marie Lidman, 1912-2000 (g. Hollinger)
Lärare
3. Karin Lidman, 1915-1929

Brita Otterdahl, Engelbrekts församling

18 januari 1920

1. Birgitta Lidman, 1920-1920
2. Sven Lidman, 1921-2011 (g. Grentzelius)
Förlagsredaktör
3. Sam Lidman, 1923-2012 (g. Appelquist)
Författare
4. Eva Lidman, 1925-2009 (g. Berggrén)
Författare
5. Bibi Lidman, 1928-2020 (g. Langer)
Journalist

AI-Biografi

Följande biografi är AI-genererad (LÄS MER: Lidmanarkivet + AI: Skam den som ger sig).

Sven Lidman föddes den 30 juni 1882 i Karlskrona som son till Rudolf Lidman och Olga Wolff. Han tillhörde den gren av släkten Lidman som utgick från domprosten Sven Lidman i Linköping, och växte upp i en släktmiljö starkt präglad av lärdom, pliktkänsla, religiös tradition och ett levande medvetande om tidigare generationers öden. Faderns tidiga död 1889 kom att bli avgörande för hans barndom. Modern stod därefter ensam med barnen, och under uppväxten kom Sven Lidman att formas både av en nära relation till henne och av det genomgripande inflytande som utövades av farbrodern Sam Lidman.

Särskilt betydelsefulla blev de återkommande vistelserna hos Sam Lidman, först i Västerås och senare i Linköping. Hos den stränge, originelle och viljestarke farbrodern mötte den unge Sven Lidman en värld där moral, disciplin, fosterlandskänsla och släktmedvetande bands samman till ett helt system. Dessa år gjorde djupt intryck på honom. Sam Lidman såg i brorsonen en arvtagare, inte bara till namnet utan också till ett större släktligt och andligt sammanhang. För Sven Lidman blev detta både en tillgång och en börda. Den starka känslan av att stå i förbindelse med tidigare generationer kom att följa honom genom hela livet och satte tydliga spår i hans diktning, hans självbild och hans historiesyn.

Efter studentexamen inledde Sven Lidman studier i Uppsala och utbildade sig även till reservofficer. Men det var litteraturen som snart blev hans egentliga bana. Han debuterade som poet 1904 och hörde under sina unga år till de mest uppmärksammade namnen i den yngre svenska litteraturen. De första böckerna präglas av stark sinnesnärvaro, högstämd stil, estetisk självhävdelse och ett intensivt sökande efter skönhet, kraft och livsinnehåll. Under 1910–talet övergick han alltmer till prosan. I romanerna från denna tid återkommer frågor som rör släkt, tradition, aristokrati, plikt, självförverkligande och inre splittring. Flera av verken bär tydliga spår av hans egen bakgrund och av det släktmedvetande som hade planterats hos honom i unga år.

Till denna tid hör också hans starka politiska och nationella lidelse. Han drogs till en militant nationalism och kom under en period att företräda ståndpunkter som senare framstod som både hårda och ensidiga. Också detta sammanhängde med drag i hans personlighet som går igen från ungdomsåren: viljan till heroism, fascinationen inför stora öden och den nästan ödesmättade upplevelsen av historia och ansvar. Samtidigt levde hos honom en djup inre oro, och bakom den självsäkra hållningen fanns en människa präglad av spänningar, självrannsakan och återkommande kriser.

Den stora vändpunkten i hans liv kom genom den religiösa omvändelsen 1917. Denna erfarenhet blev avgörande för både hans livsinriktning och hans författarskap. För Sven Lidman innebar den inte bara ett nytt andligt liv utan också ett radikalt brott med mycket av det som tidigare hade dominerat honom. När han 1921 anslöt sig till pingströrelsen blev han snart en av dess mest framträdande gestalter. Han trädde fram som predikant, förkunnare och skribent och fick en central ställning vid sidan av Lewi Pethrus. Som redaktör för Evangelii Härold och som talare vann han ett betydande inflytande, och hans språk, bildrikedom och dramatiska uttryckskraft gjorde honom till en av sin tids mest särpräglade religiösa gestalter.

Hos Sven Lidman levde dock alltid flera strömningar sida vid sida. Den unge esteten, den nationalistiske polemikern, den religiöse förkunnaren och den självprövande memoarförfattaren var inte olika personer, utan olika uttryck för samma starka och motsägelsefulla natur. Hans religiösa förkunnelse bars därför inte sällan av samma intensitet som den unga diktningen. Han skrev predikosamlingar, uppbyggelseböcker och religiösa verk, men också senare texter där han med stor skärpa granskade både sig själv och de miljöer han tillhört.

År 1948 kulminerade motsättningarna mellan Sven Lidman och Lewi Pethrus i den så kallade Lidman–striden. Brytningen blev offentlig och smärtsam och ledde till att Sven Lidman lämnade Filadelfiaförsamlingen. Konflikten kom att kasta en lång skugga över hans senare år, men också att utlösa en ny period av författarskap där självprövningen stod i centrum. I Resan till domen sökte han bearbeta både den yttre striden och sina egna felsteg, svagheter och inre motsägelser.

Under 1950–talet skapade han sitt stora självbiografiska verk i flera delar: "Gossen i grottan", "Lågan och lindansaren", "Mandoms möda" och "Vällust och vedergällning". I dessa böcker förenas barndomsminnen, släkthistoria, personlig bekännelse och kulturhistorisk skildring på ett sätt som gör dem till några av de mest egenartade memoarerna i svensk litteratur. Här återvände han till sin uppväxt, till Sam Lidman, till modern Olga Wolff, till släktmyterna, till de tidiga såren och till den långa väg som förde honom genom dikt, högmod, kamp, tro och nederlag. Redan tidigare hade han i "Blodsarv" sammanfört släktkrönika och personlig tolkning, och också där framträder den centrala tanken att människan bär sitt ursprung med sig som både gåva och öde.

Sven Lidman var gift två gånger, först med Karin Thiel och därefter med Brita Otterdahl. Genom dessa båda äktenskap blev han far till åtta barn. Familjelivet rymde både glädje och svåra prövningar, och relationerna till barnen och de närmaste tillhör de viktiga, ibland smärtsamma, bakgrundslinjerna i hans senare liv och skrivande.

Som person förenade Sven Lidman stora ytterligheter. Han kunde vara stridslysten, fåfäng och hård, men också självrannsakande, varm och djupt gripen av människors lidande. Han uppfattade gärna sitt liv i stora dramatiska sammanhang, men hade samtidigt en skarp blick för den egna svagheten. Ingen annan i släkten Lidman synes så tydligt ha burit vidare både den heroiska självbilden och känslan av att stå under ett svårt och ibland nästan obarmhärtigt arv.

När Sven Lidman avled 1960 avslutades ett ovanligt rikt och motsägelsefullt liv. Han efterlämnade ett omfattande författarskap som spänner från ungdomens lyrik och romaner till predikningar, religiösa skrifter, självbiografier och släkthistoriska verk. För eftervärlden framstår han inte bara som en betydande svensk författare och predikant, utan också som en av de starkaste uttolkarna av den egna släktens historia. I hans verk blev släkten Lidman inte endast ett ämne för minne, utan ett levande drama om arv, vilja, tro, nederlag och ansvar.

Sven Lidman vilar i Lidmanska familjegraven i Linköping.

Bilder

Relaterade (möjligen)