DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #165

Plats, datum	Palermo, 12 mars 1852
Källa	Italiensk dagbok

Transkribering

12 mars

Gick ut och tittade mig omkring i staden. Att en arbetsdag på ett stort torg vid stadsporten se hundratals personer spela med klot, ligga och sova utåt väggarna, en massa av unga friska män vrakande längs kajen; kvinnor och barn somliga gå och lusa varandra solskenet – se där det så kallade "far niente", som italienska patrasket skattar högst näst efter Madonnan.

Jag gick in i en kyrka – prästerna fungerade vid altaret i sina rika dräkter och orgeln spelade ljuvliga och veka melodier. Jag satt mig ner på en stol; och fram kom en vacker och trasig flicka, till utseendet sextonårig hållande i handen en ännu trasigare flickunge, om en tre å fyra år. Sakramentet togs fram, den större flickan faller på knä liksom alla andra; den mindre däremot kryper under sjalen på sin följeslagarinna. Jag undrade vad ungen gjorde, som stod och ryckte på sig – slutligen föll en flik av sjalen undan och blottade för mina ögon en, på ett vackert flickbröst diande barntrut i anseende till den stora likheten hade jag hållit dem för två systrar, aldrig ??? att barn kunna föda varandra. Sedan hon sugit sig mätt började hon att leka med den andras hår och radband, utan att på något sätt kunna störa den lilla moderns andakt. Musiken hade tystnat, folket gått ur kyrkan innan jag hunnit inse något förnuft hos den lagen, som berövar kärleksbarn arvsrätt och familjerätt, då likväl vår frälsare föddes i en krubba.

Till försoning av de synder sicilianarna ådragit sig genom revolutionen hade påven anbefallt ett jubileum, så att kyrkorna voro öppna och prästerna sysselsatta under de tjugofem dagar det kommer att räcka. Jag gick in i en franciskanerklosterkyrka, där en munk stod och domderade samt med hes röst skrek, för en massa kvinnfolk med därtill åtföljande barn, karlar högst få, liksom vanligt. Kyrkan var vacker, fruntimmerna såg ingenting mindre än andaktiga ut, men munken vrålade, barnskrik och massan avgav ånger, så att jag måste gå min väg.

Jag var mycket nyfiken att göra bekantskap med familjen Alajmo. Fadern, en vithårig gubbe var välvillig och även förtjust att få höra omtalas sin dotters triumfer. Modern, en fet, häftig och snusande gumma (ehuru inte fyllda fyrtio år) tycks ha varit ovanligt vacker och gladlynt i sina dagar – på min uttryckta förvåning att hennes son såg äldre ut än hans mamma svarade hon "ora ammogliata a tredici anni e l'ho fatto in sette mesi". D.v.s. jag var gift vid tretton års ålder och gjorde honom på sju månader – så brådmogna och oförställda bliva inte våra fruntimmer på långa tider. Dottern, Theresena, med gulrött hår och den vitaste hy, skulle ha sett ut som ett brinnande vaxljus, om hon inte vore till den grad vacker att man tvingas att vara rättvis mot den utstötta färgen – oaktat hon inte är mer än tretton år, så är hon fullt utbildad, lagom coquette – hon skrattade som en yrhatt.

Åt middag samt passerade aftonen i sällskap med ryssar, bestående av Zaitzewsky, min vän statsrådet Livoff, av vilken jag sett i Dresden och i Rom, generallöjtnant von Budberg, slående lik general Hohenhausen, kapten Alexis von Haller vid kejserliga gardet – när jag hörde dem tala om Turkiet fick jag en liten idé om "Slaviska" övermodet.