DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #149

Plats, datum Neapel, 25 februari 1852 Källa Italiensk dagbok

Transkribering

25 februari

Kyrkorna i Neapel stå vida efter dem i Rom. Idag var vi inne i den förnämste, San Gennaro, som visserligen är rik och vacker men för mycket rokoko för att vara basilika och alldeles för grann och prålig för att vara kyrka. Det ena sidokapellet är en liten basilika byggd av återstoden av ett Neptuns och Apollos tempel - det andra mitt är Sankt Januarius kapell, inneslutande hans, två gånger om året flytande hjärtblod, vilket fenomen allt sedan 1526 då pesten rasade Neapel regelbundet förnyas. Inunder högaltaret är en liten vacker krypta, prydd med antika basreliefer föreställande de hedniska gudomligheterna, samt dessutom en knäböjande staty av kardinal Olivier Carrafi [Oliviero Carafa]; som det påstås av Michelangelo. Rikedom av guldkrucifix, silverstatyer, kandelabrar [ljusstakar] och kronor är oerhörd. För tillfället var stor fest vid vilken en kardinal fungerade; han satt under en stor tronhimmel av gredelin sammet, omgiven av hela sin stab, klädda i sammet och spetsar - en ung man av frodigt utseende, för mina ögon såg han ut som han bjöd till att inte skämmas.

Därefter gick vi till jesuiterkyrkan [Gesù Vecchio?]; rikt utsmyckad med vita och röda sidendraperier, var den för tillfället besökt av den förnäma världen, i synnerhet fruntimmer, som med största andakt åhörde en medlem av orden, som talade ex tempore från predikstolen. På avstånd såg hans ut som en polichinell, så koppade han, sprang från ena sidan till den andra, kastade med huvud och armar, övergick ifrån trotsiga skrik till de vekaste modulationer i rösten - men när jag kom på närmare håll, såg elden i hans ögon, de övertalande gesterna, åskådarnas spända uppmärksamhet, tyckte jag att det var hemskt istället för löjligt.

Brev ifrån mamma [Ebba Annerstedt], daterat i Linköping 3 februari - här skrivas kärlekens ord med en trubbig penna och en gammal stil, så att de kunna ristas i marmorn - jag kysser dig, min mor!

Claës, själv en kadett-typ, skriver ett långt och lustigt brev om courtiser, förlovningar, permissioner, etcetera, etcetera men huvudsaken vad jag vill veta i vilken klass han är, när han ämnar gå ut, det förtiger med en märkvärdig aktsamhet. Han skriver om att medlidandet för min person vilket, att börja med var så varmt, borgar på att lämna plats för avunden. En och annan tycker att det går för bra för mig, samtliga att jag är tillräckligt vingskjuten för att inte möjligen ännu kunna flyga över dem - kan tänka!!!

Reuterswärd [Patric Reuterswärd], min bästa vän i Konungens Första Livgrenadjärregemente skriver "Med hjärtat överfullt av glädje, är det för mig ett verkligt behov, att för dig, min förtrogne vän, få meddela all den fröjd och tillfredställelse som jag erfar av livet". "Jag har nu tack vare Gud, kommit till den säkra förhoppningen att vinna målet för alla mina käraste önskningar, ty sent omsider har jag lyckats vinna min evigt älskade Augustas föräldrar". Han erbjuder mig att bli marskalk på sitt bröllop, den hedersknyffeln - nu sitter han med näsan i sin rika svärfars skruvstäd, vilket redan har låtit känna sig genom föreskriften att han skall bosätta sig i Stockholm och således inte får favoritidén, egendom i Östergötland, uppfylld. "Ecco qua". Lyckan är en vanskelig sak, till och med ordspråken därom. Det är nämligen ett italienskt sådant, som säger "vill låt de vara lycklig en dag, sa låt mustascherna växa ett år, tag en hustru hela livet; bli jurist". Jag önskar att min vän inte måtte få för många bekymmer av hemgiftens förökande och av sin svägerskas långsinta lynne.

Sixten Flach, regementskamrat, bror till kavaljeren hos prins Gustaf; beskriver hur stor glädjen "så väl inom kungaborgen, som inom vid prinsessans födelse varje sant, svenskt hjärta". Det är visserligen rätt uppbyggligt, men jag skall underrätta honom att de, som beräknat fäderneslandets intresse på prinsens kronföljarens, med sina ??? svenska hjärtan, uppskjuta sitt jubel till dess han kommit välskapt fram; andra sant svenska hjärtans möjliga känslor att förtiga - för min del hyser, jag stora förhoppningar på den fjärde ättlingen av Bernadottes dynasti; den är lycklig nog att vara utan de gamla regentsläkternas traditioner och fel samt ofta ha visat sig bättre svenskar än många av sina undersåtars. Jag är lycklig att i denna regenternas olyckstid kunna säga: kungen är min välgörare och tronföljaren min vän.