DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #136

Plats, datum Rom, 12 februari 1852 Källa Italiensk dagbok

Transkribering

12 februari

En oväntad visit av Rudolf Abelin, löjtnant vid Kungliga Närkes Regemente. När vi sprang och lekte i skolan i Linköping tillsammans så kunde väl ingen av oss anta ett sammanträffande i Rom. Domprosten i Linköping hade tolv barn, borgmästare hade tio, ingen skilling lämnade de efter sig, men icke desto mindre slå familjerna sig fram, "tant bien que mal" - där ser man att Gud föder fåglarna under himmelen.

Gjorde några högst angenäma utflykter tillsammans med Scharp [Carl Scharp] och Flygare [Edvard Flygare] samt besökte kyrkan Santa Maria dell'Orto uti Trastevere, uppbyggd i Mucius Scaevolas före detta trädgårdar (?) efter Julio Romanos [Giulio Romano] ritning, en liten, den allra sötaste, basilika, invändigt belagd med marmor, stuck och förgyllningar, samt av de vackraste proportioner. Därifrån for vi upp till San Pietro in Montorio, för att bese Michelangelos famösa fresk "Frälsarens hudflängning". In på gården har Bramante [Donato Bramante] konstruerat ett antikt tempel [Tempietto], i miniatyr, över det ställe där aposteln Petrus påstås ha blivit korsfäst; sanden på kullen har sedan dess blivit guldblandad, påstod munken. Från trappan har man den härligaste utsikt över Rom särdeles över Forum [Forum Romanum], Colosseum, kejsarträdgårdarna till Albanobergen, samt längre öster ut, hela kampagnan och Tiberdalen utåt Ostia. Strax ovanför ligger den präktiga Fontana Paolina [pub_l4(373)], som förser hela Trastevere med vatten och driver en hel mängd kvarnar. Vattnet ledes genom Trajani gamla akvedukt 35 italienska mil (sju svenska) från Braccianosjön, vilken (akvedukt) reparerades under Paulus V (1612) av Giovanni Fontana.

Någon riktig idé om fresken har jag icke haft förrän jag fick se Rafaels "Amor och Psyches historia" i Farnesina [Villa Farnesina] - nu ser jag att freskerna äro naturligare och mera levande målningssätt. Vad speciellt denna beträffar, så är det en outtröttlighet i kompositionen, en skönhet i tankarna, och en fulländning i utförandet, som är oupphunnen och hänförande - här höves inte att vara konstkännare för att bli gripen av beundran - kärlekens pris, art, makt är här lika skönt och sant framställda, som någonsin Paulus talar därom i sitt brev till korintierna.

I Palazzo Spada såg vi Pompejis staty, vid foten av vilken Caesar påstås blivit mördad. Statyn är inte särdeles konstverk - vittnesbördet så mycket märkvärdigare. I samma palats såg jag två oförgätliga tavlan "Dides död" av Guercino föreställande henne i full kunglig skrud liggande på det färdiga bålet med sitt vackra bröst genomstunget av ett svärd, på havet synes Eneas flygande segel och bredvid henne stod den sörjande systern, dessutom präktiga grupper till höger och vänster. "Helenas bortrövande" av Guido Reni; om jag hade haft en älskarinna, vars porträtt jag kunde låta uppväckas från de döde för att måla, så har jag visserligen alltför stor vördnad för Rafael för att störa honom, men till Guido skulle jag närma mig med hatten i hand.

Promenaden slutade med, beseendet Michelangelos förnämsta skulpturarbete "Moses" i San Pietro in Vincoli. Michelangelos arbeten häntyder alla på någonting kraftigt, oövervinnerligt, ofta ohyggligt - man tänker mer på det sublima och jättestora i hans egen karaktär an på själva idéerna. Rafael är ett geni, utsänd från Gud, Michelangelo, en sådan kapabel att storma himmelriket.

Wennerberg [Gunnar Wennerberg] är efter lång väntan ankommen - en högst egen personlighet - tillräckligt snillrik för att intränga i själens skrymslen; tillräckligt lärd för att hedra varje sådan församling; tillräckligt fin för att lura diplomater - förefaller mig såsom en person som vilken man inte kan begripa förr än han varit död en mängd år. På aftonen, var jag inviterad till prinsessan Montholon samt gick det på en stund. Prinsen är utlevad faling med crackaner och ordnar, vilken såsom legitimist, alltsedan 1830 lever utom Frankrike. Min vän Ferry tycks vara "cicisbeo" has prinsessan, vilken ser ut som ???dotter till sin man, fjäskar omkring henne, hälsar på gästerna som en vice värd - ett par gånger då jag stod och talade med honom avbröt kan med "Pardon, je erois que la preincess m'appelle", etcetera, "Voila! elle me fit un signe" och så smög han av. Jag beklagade mig för marquis Jappi att man inte är i tillfälle att se någon italiensk societet i utan endast kosmopolitiska stora reunioner. "Jo bevars vad det finnes", sa han, "De förnämsta familjerna fastän de se utlänningarna på sina stora mottagningar, utgöra sinsemellan ett kotteri till vars intima bekantskap är svårt att få tillträde, men de som anse sig såsom de renblodigaste äro varken så intelligenta som massan av deras landsmän, inte heller förstå de att roa sig ty de äro vanligen utan någon särdeles bildning". Men hur ska man få tag i några romare? Ja! sa han och ryckte på axlarna; det finnes professorer, advokater, lägre borgerskapet, och annat folk, som man påstår vara egendomliga, men dem umgås jag inte med sa han, och snöt sig.