DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #126

Plats, datum Rom, 2 februari 1852 Källa Italiensk dagbok

Transkribering

2 februari

Genom "vännernas" yttranden om personer av ungefär samma egenskaper och förhållanden, som vi själva få vi ofta höra deras verkliga opinioner om oss. En kadettkamrat till mig, Carl Uggla vid Västgöta–Dals regemente, 24 år, vacker pojke, rapp officer, god son och bra kamrat, råkade på en övning för ett ar sedan att vricka foten då han skulle hoppa över en grav. Vrickningen vanvårdades och efter att blivit bortskickad av flera läkares reste han upp till Stockholm, vid samme tid som jag låg på lasarettet [Serafimerlasarettet]. Santesson [Carl Santesson] förklarade honom för obotligt halt, han sörjde sin hälsa och ungdom, trånade bort, fick ont bröstet och nu sen jag i tidningarna att han är död.

En närvarande utropade vid underrättelsen: "ck! Herre Gud, vad det var väl att han dog". Hur då, undrande jag; att dö, i och för sig själv, är ingen större förtjänst än att födas – gör man det som Sokrates, Leonidas, eller en sann kristen; då kan man säga att det är en lycka för en person att dö. "Ja, men han hade ingen framtid utan hälsa, utan förmögenhet – en galant och hederlig karl; det var han – hans släkt är bra folk; det äro de – men just ingenting ha de heller – olycklig var han och vart i Jesu namn skulle det ha tagit vägen". Tack för kyssen min ängel.