| Plats, datum | Perugia, 25 november 1851 |
| Källa | Italiensk dagbok |
25 november
Perugia är en bland de äldsta städerna i det gamla Etrurien och har till följd av sitt fasta läge på ett berg vid Tibern, spelat en viktig roll under olika tidpunkter i historien, genom historien, genom sitt hårdnackade motstånd vid belägringar. Höll sig länge mot romarna och intogs aldrig av Hannibal vilken efter sin seger vid Trasimeno gick förbi den, och göterna försökte fåfängt att intaga den. Under medeltiden tillhörde den det guelfiske partiet och förvandlades från fristat till furstendöme och rov för en mängd olika familjer – den sista och enda dugliga envåldshärskaren var den i perugianska historien mycket omtalade Braccio da Montone, som först intog den med storm och sedermera till sin död härskade med rättvisa. Sedan (1424) föll republiken och dess besittningar under kyrkostaten. Revolutionärerna (48) sprängde fästningen emedan den även behärskade staden och nu tyckes den militära rollen vara utspelt. I konsthistorien har den sin märkvärdighet såsom medelpunkt för den Umbriska skolan från vilken Rafael är utgången och till vilken även hans fader, Giovanni Santi, och hans lärare Pietro Vannicelli della Pieve, med tillnamnet Perugino, tillhöra. Husen äro av en solid och många av en skön byggnadsart, nästan alla mer eller mindre i ruiner. Domen [Duomo di Perugia] är till det yttre bland det fulaste man kunna se, men invändigt däremot ganska vacker och med flera gode tavlor; bland andra "Kristi nedtagande från korset" av Federico Barocci och "Den heliga familjen" av Luca Signorelli. Sankt Francisco de Conventuali [San Francesco al Prato] är en ganska recensvärd liten kyrka med tavlor av Pisanello och Perugino samt benen efter general Braccio "Fortebracci" [Braccio da Montone]. Strax bredvid ligger ett litet kapell, San Bernardino [Oratorio di San Bernardino], med den allra vackraste fasad av Agostino di Duccio – jag blev förargad att inte kunna rita av den.
Palazzo Pubblico [Palazzo dei Priori?], säte för guvernören, archiverna och fångarna är en byggnad från början av 1300–talet i tysk–italiensk stil av "Bevignale" – den vackra fasaden är mycket förstörd genom upptagandet av nya fönster. Man har präktiga utsikter från vallarna av den förstörda fästningen, och från de gamla stadsmurarna – en del av de senare tillskrivas etruskerna, bland annat en triumfbåge [Augustus båge?] (troligare romerskt) som mest slår an på oinvigda ögon genom sin fasta byggnadsart; stenarna äro nämligen inte sammanfogade med murbruk utan sammanhållas genom sina egna massor och noga hopfogande. Senare tider*) har inte byggt mindre beundransvärd, ty fästningen och domen äro uppförda på kolossala grundmurar och välvd mellan två kullar.
En överskrift över köksdörren frapperade mig:
Ricordati; o uomo, di un Dio che ti vede!
Ricordati; o uomo, del tempo che ti fugge!
Ricordati; o uomo, dell'eternità che ti aspetta.
*) D.v.s. medeltiden.

James Kennedy
1848‐1916
Godsägare
g. De Geer

Sigrid Lidman
1893‐1967
Tjänsteman
Ogift.

Theodor Grill
1864‐1912
Agronom
g. Grill

Sam Sylvan
1864‐1947
Jägmästare
g. Lyth

Ulla Lidman
1910‐1962
Riksdagsledamot
g. Frostenson

Viktor Rehbinder
1844‐1926
Överstelöjtnant
g. Grill

Hedvig De Geer
1857‐1934
Ogift.

Anna Sandberg
1983‐
g. Trolle-Lindgren

Erik Liedman
1907‐1986
Plåtslagare
g. Gustafsson

Annika Lidman
2018‐

Henriette Grill
1860‐1953
g. Rehbinder

Boa Lindgren
1921‐2005
Direktör
g. Silow

Karin Lidman
1915‐1929

Per Sylvan
1870‐1953
Agronom
g. Mattsson

Sam Lidman
1981‐
f.h. Hildesheim