| Plats, datum | Italien, 23 november 1851 |
| Källa | Italiensk dagbok |
23 november
Reste från Città della Pieve till Perugia förbi Espigono och Tavanielli som såg ut som kråknästen på klipporna. Det var en kall och kulen söndagsmorgon, på vägen mötte vi en mängd fattigt folk som stretade med tunga vedbördor – jag frågade kusken, vart de skulle ta vägen med dem på söndagen "Till klostren och kyrkorna", svarade han. En kyrka som vi for förbi var så full att folket knäföll, regn och smuts oaktat, på gatan utanför. Ett par präster mötte vi ridande, som satt och läste i sina mässböcker utan att lyfta upp ögonen då vi for förbi. Vi satt och kuttrade och frös ända till dess vi uti en osteria bredvid vägen fick oss litet frukost bestående av skinka bröd och vin, varmed även kusken trakterades. Sedan genom magarnas fyllande själarna kommit i en angenämare stämning och vi kommit att fördjupa oss i resonnomenter [resonemang?] om hur angenämt det är att resa möter vi en elegant vagn med ett par vackra hästar, vilkas ägare jag just avundades så jag jämförde vår krake med de åtföljande skraltiga åkdon – jag hade knappt tänkt ut förr än vår kusk, för att vika undan den präktiga vagnen som tog upp en god del av vagnen, kör upp i en grushög och välter. Lyckligtvis gick vagnen sönder med detsamma, så att hästen fick skena ensam med framhjulen – jag, som satt ytterst, for ur vagnen på huvudet, fick i förbifarten ett slag i pannan utav kusen; samt kom ut på vägen alldeles som jag skulle haft för avsikt att gå på händerna. Thure [Thure Lidman] blev oskadad sittande i vagnen. Jag var så yr huvudet att jag glömde att vara ovettig både på herre och kusk, vilka kom framspringande och frågade hur jag mådde. Jag hade skäl att vänta att han skulle erbjuda sin vagn till Perugia som inte var långt borta, men i det stället fick vi hålla till goda att bli upptagna av en barmhärtig vetturnin, som for strax förut – jag hade grumliga föreställningar om stora herrar och stora drumlar, men somnade innan jag hann reda saken; då jag vaknade var yrseln borta och vi skrattade åt hela händelsen som inte hade andra förhinder än ett horn i pannan och sönderslagna knogar. I Perugia tog vi in i Casa Zanetti hos ett mycket beskedligt folk, mannen är född hamburgare men har övergått till katolska läran samt är nu bosatt här och har stor familj. En dansk målare vid namn Stilling hade i Siena givit mig adressen. På afton voro vi och såg en mässa till den heliga Sankt Cecilias ära, uppfinnarinna av den heliga orgelmusiken – piporna uppfanns av Giovanni da Udine – musiken var vacker och glad men de rökte för mycket och dessutom hade jätteont i huvudet. Äldsta pojken som ledsagade oss hann och bort frågade efter våra namn – här kallas man nämligen efter förnamnet och när han fick höra Sam och Thure utropade han "nome curioso!" Han berättade även en lustig historia om hur en neapolitansk präst förklarade treenigheten "Mina vänner föreställer er den heliga treenigheten, som en skinka; den består av fett, kött och ben, men förbliver dock alltid endast en – något mystiskt kvarstår dock, och det är benen, vilka ni inte kunna uppsluka.".

Carl Lidman
1887‐1947
Kamrer
g. Svensson

Claes Grill
1817‐1907
Överstelöjtnant
g. Lidman

Oscar Printzsköld
1887‐1909
Ogift.

Jacob Kimvall
1972‐
Konsthistoriker
g. Sköldin
g. Hagel

Fredrik Åström
1848‐1927
Garvare
g. Wessman

Ida De Geer
1853‐1926
Hovfröken
g. Printzsköld

Hélène Lidman
1983‐
Tjänsteman
g. Österlund

Lennart Kimvall
1944‐
Mäklare
g. Sturell
g. Lidman
g. Silberstein

Elisabeth Lidman
1950‐
Administratör
g. Kimvall

Brita Otterdahl
1890‐1987
Lärare
g. Lidman

Anna Fischer
1848‐1918
g. De Geer

Karin Lidman
1915‐1929

Anna-Clara Frostenson
1948‐
Sjuksköterska
f.h. Simonsen
g. Svensson

Karin Frostenson
1946‐
Konstnär
g. Hillersberg
g. Saltnessand

Otto Sylvan
1865‐1952
Överstelöjtnant
g. Kahl