DAGBÖCKER

Italiensk dagbok: Inlägg #55

Plats, datum Città della Pieve, 22 november 1851 Källa Italiensk dagbok

Transkribering

22 november

Reste från Siena till Città della Pieve. Bland sällskapet i vagnen var en liten gubbe med skrynkligt ansikte och kvicka ögon samt två vackra fruar – han satt och pratade tvetydigheter för dem så att de skrattade till tårar. Passerade först en mängd pittoreska byar med ruiner och torn, Ainca, Jole, Grabolano, Dorita, Graciano. Vid den senare skildes vi från damerna, vilka vid avskedet och under hela tiden hedrat mig med våldsamma ocillader. Hela trakten är fruktbar och couperad, omväxlande ekhagar och åkerfält. Jag trodde förr i världen det vara en sådan konst att köra spann, men det hann varenda skjutsbonde i Italien och det så att det "pyier i sudden". I Toscana haver de i allmänhet ett lustigt sätt att styra sina dragare; oxarna äro ringade i nosen och man han få se ett par stora sådana knyckas av en liten pojke, så att de hoppa som kalvar. Åsnorna höras vanligen med grimmor och ofta utan förr, för att i sådant fall styra den begagna de sig av piskskaftet, varmed stöta dem på buken. Middagen intags i skymningen i Chiuse, en tjusande ort på bergssluttningen över en djup och romantisk dal – värdinnan "la padrona" var en särdeles vacker och rund flicka på femton år och fullkomligt utbildad, som för två år sedan ärvt rörelsen efter sina föräldrar. Hon frågade om vi icke hade lust att stanna över natten, men jag förklarade henne så gott jag kunde att hon var för vacker för att bliva där så kort Hon skrattade at min rådbråkade italienska så att jag hade full översikt av hennes vackra tänder. Vägen från Chiuse till Città della Pieve gick genom en tjock skog och mörkt var det så att jag såg varken kusk eller häst utom vid de upplysta madonnabilderna, vilka vi passerade förbi på några ställen. Thure [Thure Lidman] hade insomnat och jag satt och tänkte på de talrika röverierna i trakten då vi helt hastigt fick höra ett anskri tätt bredvid vagnen – hästen ryck te till och historien om Peder Ohlson och vargarna rann mig i hågen, men några vidare följder än litet raskare fart på hästen förspordes inte från de möjliga "rövarna i Apenninska bergen".