29 sep 1851 kom en tjugusjuårig svensk officer - en invalid på träben - med ångbåt från Riva till Peschiera och fortsatte genast vägen till Verona »i sällskap med två hyggliga tyskar och fjorton personer italienskt patrask. Hela sällskapet i och på en omnibus förspänd med tre krakar.»

Den unge officeren hade på sin dagsresa redan hunnit sakkunnigt beundra den österrikiska flottiljen på Gardasjön - »två ångfartyg på femtio hästkrafter och tio kanonbåtar vardera med fyra tolvpundiga metallkanoner» - och är nu på väg till Verona, dit han kommer rikt försedd med rekommendationsbrev ej blott från den svenske krigsministern utan också från högförnäma österrikiska damer, som med moderlig välvilja och levande intresse omfatta den vackre främlingen med det tragiska livsödet.

Hos generalen greve Stadion har han omgående gjort visit för att avlämna ett brev från dennes syster.

Det är genom en ny, honom förut alldeles okänd värld, som den unge svenske grenadjärlöjtnanten nu är på resa - ett Europa där en ung för hela världen obekant preussisk junker, herr Otto von Bismarck, just på våren anlänt till Frankfurt som preussiskt sändebud vid den tyska förbundsdagen, utan att ännu ha fått sätta i verket en enda av sina planer på att undergräva den österrikiska hegemonin i mellersta Europa. Man levde ännu i skuggan av den nu störtade, en gång allsmäktiga Metternichska regimen.

Italien äger Österrike Lombardiet och Venezien - dubbelt säkert efter Radetzkys seger vid Novara över det uppåtsträvande Sardiniska konungadömet med dess Casa sabauda. Den verklige härskaren över de italienska domänerna och den italienska politiken är just nu den världsberömde fältmarskalken greve Radetzky, han till vilken den österrikiske diktaren Grillparzer ett par år tidigare riktat den kända dikten med raderna:

In deinem Lager ist Österreich -
wir andre sind einzelne Trümmer.

I Frankrike råder en republikansk regim med en Napoleon Bonaparte på presidentstolen, därtill korad med överväldigande röstmajoritet av det franska folket. Men trots engelsk frihandel, tyskt frankfurterparlament och fransk julirevolution lever den europeiska politiken och allmänheten i högsta grad kvar i atmosfären från den heliga alliansens och l'ancien regimes dagar. En regim som i den romerska kyrkostaten vilar på det revolutionära Frankrikes arme, då en av första kejsardömets generaler, Gemeau, i Rom utövar högsta makten som påvens världslige beskyddare.

Vilken sällsam värld - och i denna värld dyker helt plötsligt upp en ung svensk löjtnant på träben för att göra sina läroår i livet och i ett sydländskt klimat söka bot för sitt genom invaliditeten ådragna bröstlidande. Och redan på tredje dagen i Verona hämtar honom en österrikisk general i sitt ekipage för att föra honom till en middag hos den österrikiska statens räddare, Österrikes hjälte och Italiens gissel, fältmarskalken Radetzky.

»På förmiddagen visit av generalen greve Stadion vilken hade fått och läst brevet från systern, hovfröken hos ärkehertiginnan Sophia. På det förbindligaste sätt underrättade han mig att fältmarskalken greve Radetzky med största nöje skulle vilja se mig till middag klockan halv fyra, samt att han själv (greve Stadion) skulle komma och hämta mig i sitt ekipage. Han beklagade att de stora fältmanövrerna voro förbi, vilka han annars med största nöje skulle berett mig tillfälle att få se, samt var så oerhört artig att jag nästan skämdes. Jag visade honom mitt rekommendationsbrev från Krigsministern, vilket han förklarade för mycket vackert, men för mig överflödigt i de österrikiska staterna. På det utsatta klockslaget kom general Stadion och hämtade mig. Det palats som den mäktige marskalken bebor, hade ej något särdeles intressant yttre, ej heller såg jag till någon kunglig lyx i betjäning eller talrika vakter och poster. Vi kommo först in i en salong i första våningen, där jag blev presenterad för grevinnan, en tämligen åldrig fru av ett älskvärt och flärdfritt yttre, vars höga ställning endast tillkännagavs av de guldsmidda och ordensbetäckta generalernas vördnadsfulla sätt emot henne. Sedan sällskapet var samlat - bestående av fyra österrikiska generaler, två danska ingeniörofficerare, ett par andra utlänningar dem jag ej kände, och en tämligen talrik stab jämte hans läkare - kom marskalken in. Jag stod och talte med grevinnan, vilket förmodligen gjorde att han först adresserade sig till mig. Framsträckande sin hand - med ett obeskrivligt gott uttryck i ansikte och röst - sade han: 'Min vän, genom Stadion känner jag er olyckshändelse och beklagar er dubbelt att i fredstid bli invalid vid så unga år, men för vår tjänst är vi pliktiga till uppoffringar. Det må nu vara i krig eller fred, så är det alltid hedrande att vara invalid. Ni är mig hjärtligt välkommen och för vad som här kan intressera er att se, behöver ni endast vända er till Benedeck.'» Löjtnant Sam Lidman rör sig honom alldeles ovetande på det världshistoriska planet. Den Benedeck, vars namn här dyker upp, är mannen som vid Sadova förlorade det avgörande slaget i Österrikes kamp mot den segersälle Otto von Bismarck. Och den svenske unge löjtnanten svarar: »'Nådig Herre! Om olyckan ej tillåtit mig inlägga någon ära i min tjänst, så har den dock förskaffat mig en dyrbar sådan i tillfället att få se Eders Excellens' person, varför jag av uppriktigaste hjärta tackar och alltid skall minnas detta såsom en avundsvärd utmärkelse för varje krigare.'

Han fortsatte sin rond och för alla hade han hjärtliga ord, och med en vänlig nick åt sina unga stabsofficerare slutades hälsningen. Damerna, bestående av hans fru och niece, utfördes av generalerna Benedeck och Stadion. En major i staben placerade mig på marskalkens högra och en dansk officer på hans vänstra sida.

Marskalken är sju och åttio år gammal - av en tät och fast kroppsbyggnad samt medelmåttig längd - intet hos honom förråder den höga ålderdomen mer än att ögonlocken äro något röda. Han ser väl, hör bra, talar flytande och tydligt - hans bibehållna tänder tillkännager god mage och rösten friska lungor. Sin militära karriär begynte han i början av 1780-talet emot turkarna och har sedermera deltagit i alla europeiska krigen, och efter gradvisa förtjänster, slutligen vid några och åttio års ålder uppnått krigarens högsta: att besegra en överlägsen fiende och rädda fäderneslandet.

Hans ansikte har ingenting blixtrande genialiskt, men varje drag och hela hans ställning har ett så obeskrivligt uttryck av lugn, fasthet och godhet, att den, som en gång sett honom, genast inser, att till en sådan man kan en monark ha ett oinskränkt förtroende och hans arme en till dyrkan gränsande tillgivenhet. Han har i fullt mått också blivit belönad med bägge delarna, ty med kejsarens hela makt och endast honom ansvarig härskar han i det Lombardo-Venetianska konungariket, dömer till döden och benådar. Den som har läst italienska fälttåget, hört hans underlydandes entusiastiska lovord, sett truppernas hållning, finner snart, att ej allenast disciplin och reglementen åstadkomma sådant, utan att den undergörande kärleken också låter inympa sig på det fientligaste av alla system, det europeiska krigsväsendet.

Under måltiden talte marskalken med de flesta av gästerna i de mest olikartade ämnen samt förrådde ett minne och en omtänksamhet, som äro oundgängliga egenskaper hos en härskare.

Med mig talte han om vårt indelningsverk och fältartilleriets järnkanoner, med dansken om espignoler och befästningar. Slutligen frågade han honom skämtande:

'Nå min vän, kan ni säga mig, vilka äro bäst, de svenska fruntimren eller de danska.'
'Jag har verkligen inte varit i tillfälle att så noga lära känna de svenska damerna.'
'Nå vad säger ni min vän?' sa han till mig och tog mig i armen.
'Ers Excellens, från Östersjön till Adriatiska havet, i den linjen jag rest, tror jag mig hava funnit, att damerna äro bättre ju längre söderut jag kommer.'

Strax efter middagen bröt sällskapet upp. Vid avskedet frågade marskalken vart jag ämnade resa.

'Först till Mantua och sedan till Venedig.'
'Benedeck! En adress till Schulzig.'
'Gud bevars Ers Excellens.'
'Tack min vän och allt gott och lycklig resa.'»

När Måns Französke hade sitt samtal med den store Vauban, var det i en portgång och marskalken av Frankrike sa bara »Va't-en». När min unge farbror råkade den berömde österrikiske fältmarskalken, var det i ett palats, där han fick sitta på den mäktiges högra sida, och han gömde från sin vistelse i Verona för hela livet ett stålstick föreställande den store fältherren och försett med den väldiges egen namnteckning: Radetzky.

Men denna middag tog i själva verket aldrig slut. Den fortsatte och fortsätter genom mer än ett sekel, därför att det var en liten fattig inackorderingspojke, som i sista minuten kom med på den - från någon av sina trånga och tillfälliga bäddar eller sovplatser i en rutschig inackorderingsmammas bohemiska och högst nyckfulla tillvaro. Jag fick sitta ned vid min farbror Sams fötter och andlöst lyssna till berättelserna från en värld, där han på något självfallet och naturligt sätt satt med vid furstliga tafflar, och den store fältmarskalken klappade honom skämtsamt och förtroligt på armen.

Och den av Moltke och Bismarck besegrade och av sin egen kejsare skändligt övergivne Benedeck - som dock ännu i nederlaget bevarade sin karaktärs hela moraliska överlägsenhet - fick då och då order att giva min farbror Sam adresser till överkommendanten i Mantua och generalguvernören i Venedig.

Ja, det var sannerligen alla middagars middag:

En middag som aldrig tog slut.

I varje fall avåts och avnjöts den ofta i det lilla undanskymda och mörka rum i »Huset med de gamla fröknarna», där gossen i grottan i åratal fortsatte att leka svensk eller fransk eller österrikisk fältmarskalk, alltid åt sin monark erövrande nya provinser och åt sig själv odödliga lagrar.

Ja, det var väl länge min högsta dröm att själv en gång få sitta som gäst på en sådan lysande tillställning. Nu fick jag tyvärr aldrig uppleva någon middag i Verona med fältmarskalk Radetzky - men en gång i mitt liv - som skolpojke hos farbror Sam - kom jag med på en middag hos kronofogde Petterson i Brunnby, och full av dess härlighet måste jag på en gång upplysa och förödmjuka min lilla fattiga mamma i det på sommaren nästan alltid tomma inackorderingshemmet i Stockholm där hennes sommardiet brukade vara sill och potatis och svagdricka.

»Kära mamma, jag har varit på en sådan middag, som varken du eller Elsa varit på. Jag har varit på middag med farbror Sam hos kronofogde Petterson på Brunnby. Vi åkte först fem fjärdingsväg från Linköping med häst och vagn. Det var en juristmiddag för landssekreterare de Frese som kommit hit i år. Farbror var den ende som inte var jurist. Jag såg två tvillingar Aurelius, mycket snälla och trevliga. Den ene liknade Nils Aurelius så vådligt. jag glömde, de två voro inte heller jurister. Det intresserar dig kanske att få veta vad vi fick. Först bars det omkring en stor bricka med bredda smörgåsar samt några assietter kallskuret. Sedan gingo vi ned i matsalen. Jag satt vid ett särskilt litet bord, ty det var alldeles packat som sill där. Först fingo vi sköldpaddssoppa. Så lax med hummersås och potatis. Sedan kalvstek, så skinka med sockerärter och några andra fina saker, så kyckling med ananas, lingon och gurkor. Så kronärtskockor med smör, sedan vingele med bakelser och frukt.

Vinerna voro: sherry, rödvin, portvin, vitt vin och champagne samt till kronärtskockorna vichyvatten. Glasen fylldes på så snart de voro tomma. Jag har aldrig druckit så förskräckligt mycket vin. Champagnen var förskräckligt god. Strax efter maten dracks kaffet och sedan gingo de flesta och besågo Vreta kloster.»

Det var en middag att minnas och sant säger Predikaren sitt vanitas vanitatum, omnia vanitas:

»Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet.»

Det var just fåfänga - oändlig fåfänga - outtömliga förråd av fåfänga som den lille fjortonåringens hjärta var uppfyllt av. Han ville till varje pris vara fin och förnäm och förmögen - i varje fall verka fin och förnäm och förmögen på främmande och okända människor. I brevet närmast efter det nyss citerade skriver han till samma moder:

»I nästa vecka far jag hem med - - KURIRTÅGET - Det går dubbelt så fort som det tåget jag skulle fara med. Och så får jag för första gången fara på - - II klass - - som jag aldrig har gjort förut, för det finns inte III klass på kurirtåget.»

Ja detta var fjortonåringens innersta dröm och längtan och åtrå att färdas efter städernas gator i »glaskupe» och genom livet i andra klass på kurirtåg. Och när farbror Sam fann färdsättet alltför dyrt, lyckades jag på vintern locka honom att låta mig fara II klass på godståget mellan Linköping och Stockholm. Det var efter min tiodagars vintervistelse hos den gamle vid årsskiftet 1896-97 som den färden företogs.

Vid de många uppehållen gick jag ut på plattformen till den lilla andraklasskupén, för att folk skulle se, att jag var en II klass-passagerare, och stationernas vanliga uppsättning av barn och pojkpassagerare, och stationernas vanliga uppsättning av barn och pojkar förstå, att jag var allra minst son till en greve och godsägare. Detta sitter så djupt i mig, att jag ännu som gammal man, upptagen av helt andra tankar och problem, kan som primärreaktion - som en fostersprittning av denna fåfängans fantom i min varelse - uppleva, hur jag själv sitter lutad i min andraklasskupé fönsterhörn och med en viss omedveten nedlåtenhetskänsla ser tredjeklassresenärerna passera vagnskorridoren på sin väg till restaurangvagnen.

Vid all historieskrivning måste man som bekant återge det ekonomiska underlag och den finansiella samtidssituation på vilken det skildrade livet är byggt. Jag tror jag bäst fyller detta berättigade krav genom att citera ett par brev till mor och syster från åren 1896 och 1897, där jag skildrar mina ständigt återkommande grymma missräkningar inför mina varje år lika skyhögt fladdrande presentillusioner. I vilken smärta slutade ej varenda min födelsedagsfest

Det första brevet är av 30 jun 1896 och adresserat till min åtta år äldre syster, vars omsorger och offervilja jag åren fram till mitt första äktenskaps ingående - trofast men utan tacksamhet - på de sätt som voro mig möjliga - begagnade och exploaterade.

»Kära Elsa. Jag fick paketet först i dag eftermiddag. Jag gick och väntade hela dagen i går och hela förmiddagen i dag och nu först kom det. Tack så mycket för gottet och skrivpapperet. Av farbror Sam fick jag hans fotografi och Sund&is svenska ordbok (II band). Det är inte den lilla utan en stor, stor en. Om torsdag reser jag till Gotland. På tisdagen reser jag därifrån och tillbaks till Norrköping. Far därifrån till Tingstad [Tingstad socken] där farfars far ligger begraven, och där jag har en fars kusin, Sven Lidman till Lilla Gullborg.

Härmed skickar jag farbror Sams porträtt. Jag bad att du skulle få ett sådant och farbror sade ja. Är det inte stiligt? Nu ska du skriva och tacka farbror Sam så mycket förstår du väl.»

Till min mor skriver jag året därpå - 1 jul 1897 - dagen efter min femtonårsdag - ett brev, i vilket jag med en blandning av vaknande skoningslös ironi och redan vaken bitterhet söker klargöra för henne mina missräkningar över både henne och hennes presenter. Medvetet har jag ingen som helst verklig kärlek till henne. Hon är i mina ögon ett fånigt och besvärligt och fult och obildat och fattigt gammalt fruntimmer, som jag skäms för inför kamrater och åskådare. Min mor borde ju ha varit en skön österrikisk ärkehertiginna eller åtminstone en svensk grevinna, och nu var hon bara en fattig, ful inackorderingstant. Jag hade inte lyckats tillägna mig min farbror Sams både skriftligen och muntligen mig ofta givna uppmaningar att med vördnad och kärlek se på min mor, som så mycket arbetat för mig. Varav jag väl förstår, att det inte var min farbrors moraliska maximer utan hans väsen och öde som satte så djupa spår i mitt liv.

»Kära mamma! Tack så rysligt mycket för paketet som jag fick i går kväll. Det var vådligt snällt av dig att ge mig så mycket sköna strumpor. Men varför kunde du inte gett mig vad jag mest önskade, Cohrs »Atlas över Sverige»? Om jag icke missminner mig kostade manschetterna 90 öre paret. Nu kan du ge mig Atlasen om jag skickar tillbaka 3 par manschetter vilka du nog kan få byta. Jag har ju då tre par manschetter kvar för min räkning. Nu ska du inte tro, att jag är otacksam och missnöjd med mina födelsedagspresenter. Bort det, men jag är ledsen över att jag inte fick vad jag mest önskade. Tack, Elsa, så rysligt mycket för 'Linnea' och tack ska du ha, kära lilla mamma, för dina egna presenter. Jag ska skicka tillbaka de tre paren manschetter så kan jag ju få mina drömmars ideal, Atlasen som kostar 2,50.

Tisdagen den 29 gick jag som på nålar, men fick inget paket. Onsdagen den trettionde gick jag likadant, men när klockan var 6.30 e.m. då måste jag gå ned på ilgodsexpeditionen och fick det verkligen och kände på paketet och trodde det var Cohrs Atlas. Med en oerhörd iver öppnade jag paketet. Men när jag inte fann den, sjönk mitt sinne, och jag måste sitta och lugna mig, innan jag kunde visa de andra sakerna för farbror Sam. Men jag hoppas du inte blir ond på mig för det, min lilla mamma.»

Jag såg ju och förstod, att de där sex vidriga paren lösmanschetter ingalunda voro inköpta i en finare herrekipering utan antingen ärvda efter min far eller förvärvda i någon affär med avlagda manskläder - lika klart och bittert som jag begrep, att jag var födelsedag och var jul skulle förbli ett värnlöst offer för otaliga par hemstickade grå eller grårödrandiga yllestrumpor.

Varav en opartisk och objektiv läsare förstår, att det ekonomiska underlaget för min feodala livssyn och adliga magnificens var minst sagt minimalt. Ack, jag var endast en patetisk pauvre honteux med tvivelaktig arvsrätt till några i drömmens värld skymtande luftslott. En stackars evig Sven Utanför - alldeles omedveten om, att han saknade varje spår av socialt och ekonomiskt fotfäste - att han aldrig skulle bli hemma och härskarduglig vare sig i fältmarskalk Radetzkys eller kronofogde Pettersons värld. En varelse, som varken hade fäste i himmelen eller på jorden!