Om morgnarna kan jag ibland vakna ur en oredig och förvirrad dröm, fylld av betydelsefulla händelser och katastrofer, människor och samtal. Men hela drömmen är som en stor tung klump: av människor och människoöden - stumpar av samtal, stycken av repliker - ett virrvarr av samtidiga händelser på alldeles olika lan. Alltsammans utspelas ombord på ett skeppsdäck, Det är inte något modernt fartyg. Det drivs varken med olja eller kol. Det är ett gammaldags segelfartyg - något slags fregatt eller kanske korvett - med mycket segel och många vapen och en mängd människor ombord. Men bland dem alla dominerar på något sätt min farbror Sam. ag kan varken tydligt se hans ansikte eller urskilja hur han är klädd, men jag förnimmer hans närvaro som något dominerande. Jag uppfattar icke vad han säger - men jag upplever honom som något slags ordergivare - chef eller sekond eller vakthavande officer - på skeppet. Och besättningen består av farbröder och förfäder - ett myller av människogestalter - men inga kvinnor. Det är bara män - sjömän - matroser och officerare. Det hotar någon olycka, någonstädes ifrån - från den för mig synliga andra sidan av skeppet. Man lägger om rodret - gälla öster ropa - man bärgar seglen. Men över alltsammans är denna dominerande, nästan osynliga och oåtkomliga gestalt, som är min farbror Sam: han bestämmer över dessa olika grupper av matroser och officerare. Han bestämmer över dem alla, fastän de stå på lika platser på däck och dolda för varandra av de stora svällande seglen. Det är bara jag som i drömmen - liksom utifrån och uppifrån - på en gång kan se de olika människogrupperna, urskilja deras ansikten, dräkter och gester och höra deras röster.

Och så inträffar katastrofen.

Det är en kanonkula - den kommer alldeles oväntat från ett för mig osynligt fartyg. Besättningen ser den nalkas. Man gör några tafatta manövrer och rörelser.

Och så slår granaten i däck. Allt är ett ögonblicks oreda och förvirring, tills en röst och en gestalt åter dominerar hela drömmen och händelseförloppet.

Men ekot av skottet dröjer kvar och väcker mig.

I verkligheten är det en tjugufyrapundig granat, som vid en skjutövning på Ladugårdsgärde 22 aug 1850 träffade »löjtnanten vid Första Livgrenadierregementet P. G. S. Lidman [Sam Lidman] och artilleristen vid detta regemente n:r 103 Larsson».

Och med detta skott följer som eko en kör av röster, som för nu mer än ett århundrade sedan - rådvilla eller smärtfyllda - några ögonblick sleto sönder tystnaden kring ett ensamt och eljes okänt människoöde. Röster som bevarats i officiella protokoll, i tidningar och brev och genom dem än i dag tala till den nu dödes fosterson och arvtagare - gossen i grottan.

Dagligt Allehanda lördagen 24 aug:

»I förrgår eftermiddag tilldrog sig en ryslig olycka på Ladugårdsgärde. Vid målskjutning med granater hade en av dessa rikoschetterat, sannolikt mot en sten, och blivit förd omkring 120 alnar ur sin beräknade bana samt träffat löjtnanten vid Första Livgrenadierregementet Samuel Lidman vars ena lår blev avskjutet. Även en artillerist sårades ehuru lindrigare. Löjtnant L. fördes till lasarettet, där benet genast amputerades. Den sårade levde ännu när detta nedskrevs.»

Ur en rapport avgiven av läraren vid artilleriläroverket, löjtnant Gustaf Lagercrantz vid krigsrättens förhandlingar 28 aug 1850:

»Under skjutningarnas första avdelning 13 till 21 aug hade för eleverna behöriga avstånd blivit av mig anvisade på vilka de som kommenderades på observationer å linjen borde vara rån denna avlägsnade. Dessa avstånd voro dem dels i mått uppgivna, dels å fältet anvisade vid de besök utåt linjen jag dagligen gjorde. Vad särskilt löjtnant Lidman angår innehades av honom yttersta observationsstationen första gången 15 aug, då an var placerad på ett avstånd från linjen av 200 alnar, vilket avstånd han icke allenast intog utan ock hela dagen behöll, oaktat törsta av honom utmätta sidoavvikning uppgick till 79 alnar. Löjtnant Lidman hade sistnämnda dag inlämnat sjukrapport, och på den reparation som om aftonen uppsattes, beordrades löjtant Cronstrand att, jämte sin befattning å näst den sista stationen, även härifrån bestrida observationen av den sista stationens område. På morgonen 22 aug, sedan utryckning redan blivit låst, ingick jag, före min avgång till batteriet, till löjtnant Lidman, för att underrätta mig om hans hälsotillstånd. Han låg då ännu till sängs, men uppgav sig vara bättre, varför jag tillsade honom att yttersta stationen, som av löjtnant Cronstrand tills vidare sköttes, vore för hans räkning om han så önskade. Lidman medföljde emellertid icke kamraterna till batteriet. Då skjutningarnas ändamål genom de stora avvikningarna till stor del förfelades, beslöt jag att från dessa övergå till högre elevationer för att härigenom i någon mån undandraga mig markens å avvikningarna oberäkneliga och farliga inflytande. Härtill valdes 5° elevation och utskickades som vanligt underrättelse om förändringen å linjen, men jag kvardröjde ännu själv id batteriet för att därifrån observera de första skotten. Jag såg ock det första skottet lossas och projektilen, i stället för att efter min förhoppning bättre hålla linjen, därifrån alldeles utomordentligt avvika. Från protokollet, som i tullpavillonen fördes, var jag just sysselsatt att söka något ljus över de besynnerliga avvikningsförhållandena, då skräckrop från en artillerist når mina öron, och jag mottager den gräsliga rapporten att löjtnant Lidman och den till hans handräckning kommenderade artilleristen Larsson blivit av granaten träffade.

Överlämnande åt löjtnant Posse befälet och uppdraget att söka upptransportera de sårade, lopp jag ögonblickligen jämte löjtnant Berger efter läkare, jag till professor Billing och han till närmaste fältskär, vilka båda genast anträffades och snart anlände till fältet, varifrån de sårade efter tillfällig nödig förbindning, i sängar transporterades, löjtnant Lidman till Serafimerlasarettet och Larsson till Garnisonssjukhuset.

Granaten befanns ha erhållit sin första gräsning å 1 225 alnars avstånd från batteriet med en vänsteravvikning av 50 1/2 alnar, andra gräsningen å 1 738 alnars avstånd med 110 alnars sidoavvikning, tredje gräsningen ä. 1 895 alnars avstånd med 135 alnars avvikning och fjärde gräsningen å 1 935 alnars avstånd och 140 alnars sidoavvikning, vid vilken sista gräsning Lidman och Larsson träffades.

Till att misstänka någon felaktig riktning, därtill saknas varje anledning och är jag följaktligen fullt förvissad om att den ifrågavarande granatens stora avvikning från skottlinjen förorsakats av en mer än vanlig excentricitet hos granaten, vilken blivit i kanonen inlagd, så att denna excentricitet kommit att med sin fulla kraft verka till vänster om linjen.»

Ur löjtnant Magnus Cronstrands muntliga rapport:

»Underlöjtnanten vid Göta Artilleri Regemente Thor Magnus Cronstrand, som den dag olyckan hände stått på 1 800 alnars avstånd från batteriet, hade själv ställt sig på ungefär 139 å 140 alnars avstånd från skottlinjen och väl förmärkt att löjtnant Lidman, som haft sin plats på 2 000 alnars avstånd från batteriet, stått på lika avstånd eller ungefär 140 alnar från skottlinjen, men han hade ansett detta avstånd fullt tillräckligt och skulle själv ha ställt sig på samma plats om han varit placerad på Lidmans station.

Då den ifrågavarande granaten gått förbi underlöjtnanten hade den redan haft en betydlig avvikning och kommit mycket nära den plats där denne sig befann, varefter den ytterligare gräsat innan den hann fram till Lidman och Larsson, av vilka den förstnämnde i synbar avsikt att skynda undan för granaten, rest sig upp från den stol, varpå han satt, och ämnat springa längre bort från linjen, men ej hunnit mer än två å tre steg förrän granaten, som framkommit strax bakom stolen, träffat Lidman och genast därpå Larsson, vilka på samma gång fallit till marken.

Cronstrand hade då skyndat fram till Lidman, ryckt av sig sin skjorta och därmed förbundit dennes svårt sårade ben samt genast avsänt bud till batteriet med underrättelse om olyckan, varefter flera bud skyndsamt avgått till staden för att anskaffa läkarhjälp.»

Det är naturligtvis denna av löjtnant Cronstrand vid förhöret inför krigsrätten omvittnade detalj om hur min farbror reste sig upp och sprang 2 å 3 steg, som under hundra och åter hundra samtal i intresserade kretsar växer till följande rader i kommendör Engströms minnen:

»Då han genomgick Mariebergs högre militärläroverk fick han den galna idén att med foten sparka till en förlupen kanonkula, vid skjutning på Ladugårdsgärde, med det resultat att hans ben följde med. Han lär ha visat ett hjältemod utan like vid den följande amputationen, den tiden utan kloroform.»

Från min ungdom minns jag teoretiska, högst teoretiska diskussioner över frågan vad som var sällsyntast: fysiskt mod eller psykiskt mod. Vad som var svårast att bära: fysisk eller psykisk smärta. Jag minns en ung frivillig från den finländska Lochstätterlagerlegionen definitivt förklara, att fysisk smärta överträffar all psykisk och att fysiskt mod är oändligt mycket sällsyntare än psykiskt och moraliskt.

Jag läste alldeles nyligen en journalists skildring av hur en tjugutreårig typograf med sin motorcykel krockat en skåpbil och fått vänstra foten avklippt. Där återges åskådligt hans situation i det ögonblick då han hänger över styrstången med foten dinglande i en sena och har så ont, att han tror han skall dö och icke önskar någonting högre än att få svimma och komma bort från allting:

»Jag ansträngde mig allt vad jag orkade för att se svart, men det var lögn. Jag var precis klar ända tills jag kom på operationsbordet och äntligen fick försvinna. Men det blev ändå värre efteråt, när värken satte in på allvar, och när inte morfinsprutorna ville räcka till. De dagarna vill jag inte ha tillbaka för allt i världen. Man trodde man skulle bli tokig - särskilt på nätterna, när man inte kunde sova.»

Min farbror Sam hade fått högra benet, om ej i första taget avklippt, så dock hängande, krossat ovanför knät. Han hade inte ett ögonblick förlorat medvetandet, varken när granaten träffade honom eller under den långsamma gångtransporten från Ladugårdsgärde till Serafimerlasarettet på Kungsholmen.

Jag har sedan barnsben ofta för mitt hjärtas ögon sett båren med den unge officeren, buren av ångestfyllda kamrater - här och var på Stockholms gator mött och nyfiket och häpet eller medlidsamt betraktad av den lilla huvudstadens tillfälliga promenerande. Jag ser samtidigt för mig minnesbilden av hans frände Gustaf Cederströms målning »Karl den XII:s likfärd». Det är på dem båda en människa som bäres ut ur livet och en krossad storhetsdröm, som föres till graven.

Mera än fyrtio år senare skulle denna bår och detta sorgetåg tränga sig in över tröskeln till gossen i grottan. Invaliden på båren skulle med ett fast grepp lyfta mig upp till sin sida, och jag skulle för alltid fängslas vid resultatet av en excentrisk granats skenbart tillfälliga och oförklarliga snedsprång:

Detta var livet - sådan var människans lott på jorden. Här ar en värld av slump och nyck och tillfällighet, av grym och meningslös ödeläggelse, där det bästa och tappraste slogs till maren, skövlades och skändades. Genom mina pojkår stormade ödeläggande ej blott tornadon, som vid Pan de Matanzas inom någon inuti hade sänkt den sköna korvetten med alla dess spirande förhoppningar och knoppande människoliv.

Nej, här kommer också olycksskottet från övningsfältet på Ladugårdsgärde. Den excentriska granaten träffade en alldeles oskyldig varelse - under medvetandets tröskel - på de okända djup där människoöden formas - med den fruktansvärda föreställningen m livet som den stora meningslösheten.

I min farbror Sams öde blev min första omedvetna, omedelbara upplevelse av tillvaron formad och fick gestalt - min första världsbilddanades här och gav för alltid åt mitt väsen den ofrånkomliga bilden av livet som meningslös obarmhärtig kamp och nyckfull ödeläggelse. I mina pojkårs värld uppfattade jag aldrig tillvaron om det trygga såendet, det stilla växandet, det lugna uppbyggandet, det meningsfulla skeendet.

Jag behövde ju bara titta på min farbror Sam för att förstå, att det var fel på världsordningen, och för mig själv slå fast att livet var grym ödeläggelse.

Det var den excentriska granaten som blev mina tidiga pojkårs djupaste intryck av livet som en de tillfälliga impulsernas lek - en grundupplevelse, som en gång steg upp ur mina innersta känslodjup - och blev ord och rytm och bild och tanke i min lilla bok Imperia.

I de tre små versdramerna tolkade jag mina reaktioner inför det släktöde och den arvsbörda som så obarmhärtigt tycktes mig ha blivit min lott:

Så bli i drömmen endast livets linjer
förenklade och klara,
ty ingen dröm kan vara
så grym och meningslöst förvirrad,
så gåtfull, utan sammanhang som den,
som är vårt liv i vakans timmar.
Och tiggaren som solen väcker på hans torg,
kan slumra innan kvällen med en konungs sorg.

Den lille gossen i grottan stannade också trofast kvar - mer än halva sitt liv igenom - vid denna bår och denna bild av människolivet som tragisk heroism i stolt men fåfäng kamp mot den absoluta, meningslösa ödeläggelsen. Detta var ju i alla fall inte hans grottas dikt och dröm, utan en blodig verklighet. Det var blod av hans blod som också flutit där. Det var också något av hans öde som begrovs med hans farbroders krossade och avskjutna ben.

De båda världskrigen ha skänkt psykologen och psykiatrikern begreppet »shell-chock». Här är frågan om människor, som utan att själva ha blivit träffade av granaten - på grund av att de stått i närheten av nedslaget - blivit psykiska invalider. De ha för hela livet blivit skakade och skrämda på dessa omedvetenhetens djup, dit aldrig människoförnuftet tränger.

Min skräck och skrämsel sjöng jag ut och triumferade över i prologen till Imperia:

Här sporrar fantasin sin yra fåle,
och ungdomssvårmod med sin rytm besvärjer
till livet åter krigare och kungar,
och högt från hög och djupblå himmel ljungar
det hårda ödets blixt, som dödar och förgör,
som dömer snabbt och ännu aldrig hör
anklagads ord och jäktad oskulds böner.

På cynisk prosa kunde jag också för mig själv formulera min upplevelse så här:

»På förmiddagen kände han sig tillräckligt pigg för att gå ut och få benet avskjutet.»

Och likväl! Var det inte i själva verket två excentriska granater, som korsade varandras väg på färd genom tillvaron?