Bland de fullmakter, officiella handlingar och examensbetyg, som min farbror Sam omsorgsfullt bevarade i en brevportfölj hela livet igenom, finns också följande:

»öppen Fullmakt för Under Lieutnanten P. S. G. Lidman att vara Kammarherre:

WJ En af Rikets Herrars Fru, Friherrinna Jaquette Wilhelmina Stjerneld, född Grefvinna Gyldenstolpe, göre veterligt: att som WJ äre benägne att med något wedermäle af Wår Höggrevliga NÅD hugna WAR TroUndersåte, Under Lieutenanten, för mången Älskelig, Ädel, och Wälaktad, Per Samuel Gustaf Lidman, i anseende till dess obegripliga skicklighet, nit och påpasslighet icke allenast uti Bollkastning, serdeles om någon fensterruta finnes i allenast uti Bollkastning, serdeles om någon fensterruta finnes i granskapet, utan jemväl i andra dylika maktpåliggande wärf och Sysslors fullgörande samt dels i öfrigt städse betygade wälförhållande; Alltså wele WI, härmed och i kraft af denna Wår öppna Fullmakt, Nådeligen hafva utnämnt och förordnat honom PER SAMUEL GUSTAV LIDMAN, att wara Wår tjenstgörande Kammarherre med åtnjutande af den lön in natura uti smultron, hallon, krusbär, korsbär, smör och potater, som serskilt utfäst blifvit. Det alle, som vederbör, hafva sig hörsammeligen att efterrätta. Till yttermera wisso hafva WI detta med egen hand underskrifvit och med Wårt Höggrefliga Sköldemärke bekräfta samt af Wår sekreterare contrasignera låtit, Ulfåsa Slott den Tjugondesjunde dagen uti jul Månad af året efter Wår Frälsares Hugnerika Börd Ett Tusende Åtta Hundrade Fyrationde och på det Femte.

Wilhelmina Stjerneld

född Grefvinna Gyldenstolpe»

Det är Karl XIV Johans och Oscars I:s Utrikesminister, Excellensen, En av rikets Herrar, Nils Algernon Stierneld och hans andra fru som det här är fråga om. Hans en gång för sin skönhet berömda första hustru hade varit dotter till den första utrikesstatsministern i svensk historia, greve Lars von Engeström. Hon är känd i den svenska litteraturen för den sköna dikt om »Graven vid Hyères» som Esaias Tegnér skrev vid hennes bortgång, då hon än ej fyllda tjugu år, efter ett knappt tvåårigt äktenskap, fann sin vilostad i ett för henne särskilt uppbyggt gravkapell i Hyères utanför Toulouse i södra Frankrike. Hennes och hennes makes enda dotter har året förut blivit på det Engeströmska slottet Yankowice i Polen förmäld med den polske greven August Breza. Den unge tjuguettårige Sam Lidman rör sig alltså i en svensk-tysk-polsk internationell släktsocietet. Det är en poetisk, romantisk, aristokratisk, traditionsfylld maktinnehavaremiljö i vilken han trivs med hela sin varelse - som fisken i vattnet.

Här härskar nu ett lysande, leende, muntert lekande sommarhov på ett gammalt svenskt stormannaslott. Det är högsommarlov från allt vintermörkt i ett nordpolsland - från tyngd och tryck och tröghet och misstro och trumpen skadeglädje. Man leker och ler i sorglös, obekymrad oskuld.

Här är ett levande eko och en levande tradition förd vidare från den svenska stormaktstidens många slott och herresäten runt Mälarlandskapen och i Östergyllen. Det är ett levande stormaktstidsförflutet, en förnyelse och ett vidareförande av former och vanor och muntra ceremonier, av gångna tiders ton och takt. Och allt är ett naturligt uttryck för ett nedärvt sätt att uppleva, se på och möta en mörk tillvaros högst tillfälliga ljusa och varma sommardagar av smultron och hallon och krusbär och körsbär och bad och bollspel och små muntra amatörlustspel på en lättimproviserad teaterscen, där parkens träd och bersåer äro naturens egna kulisser.

Svensk historia och europeisk historia rymdes ej bara i slottssalarnas möbler och porträtt, utan fanns i själva atmosfären kring ställets ägare och värd. Nils Algernon Stjerneld hade som ung varit student vid universiteten i Kiel, Edinburg och Uppsala, innan han student vid universiteten i Kiel, Edinburg och Uppsala, innan han som legationssekreterare i kronprins Karl Johans svit fick tjänstgöra vid konferenserna i Trachenberg, underhandlingarna i Frankfurt am Main och fredskongressen i Kiel.

Han kunde samtidigt berätta om minnen och traditioner från sin far Adolf Ludvig Stjerneld, som vid 1789 års riksdag var den mest framstående av patrioterna och motståndarna till Förenings och säkerhetsakten. Fadern hade suttit häktad som statsfånge på Fredrikshov och Drottningholm och Karlstens fästning och Varberg, innan han frigavs - och ändå slutat sitt liv som änkedrottningens överkammarherre. Som traditions- och kulturvårdare hade han varit en av sin samtids främste och vid sin död 1835 donerat sina stora samlingar av handskrifter, böcker, urkunder och fornsaker till Uppsala universitetsbibliotek.

Och Excellensens farfar, fältmarskalken Samuel Gustaf, hade varit livpage hos konung Karl den tolfte och fick för sitt visade mod vid stormningen av Skansen Gyldenlöve vid Fredrikshald en värja av sin konung. Friherrinnan Stjerneld hade skämtsamt på kammarherrefullmakten ovan vänt om min farbror Sams förnamn så att han här fick heta Samuel Gustaf, därför att hon ansåg att han också hade passat till livpage hos Karl den tolfte.

Stjerneldarna själva trodde sig härstamma från Erik XIV:s son med Karin Månsdotter, Gustaf Eriksson. Och man kunde sitta skämtande i kretsen kring Excellensen och anse honom påminna ej så mycket om Erik den fjortonde som om den store Gustaf Vasa.

En historiens hägring av en heroisk och heraldisk tidsålder, som kanske aldrig funnits, men som den unge tjuguettåringen tog på ett trons blodiga allvar.

Det är en romantisk scenvärld av chevaleri och svärmeri, av kvickhet, elegans och behagfull lek, med mycken kunskap i denna världens visdom - med beräkning och ränker och rävspel i kulisserna och korrespondensen - under konkurrensen med andra maktägande och maktsträvande kretsar och kotterier och intressegemenskaper i riket.

Hela denna värld är byggd på ett bärande och isolerande lager av kammartjänare, kammarfruar, kammarjungfrur - hovmästare, betjänter och lakejer - livkuskar och förridare - varelser som fastän av kött och blod äro ett slags levande möbler, mattor och automater, ägnade att tigande betjäna och begagnas.

Ja, mer än en av det unga och yngre kvinnliga tjänarvillebrådet låter sig om kvällarna jagas och för natten infångas på herrarnas enskilda rum. Ett nattens skuggliv som är det ljusa sommarhovets behagliga bakgrund - liksom bären och blommorna, buskagen och bersåerna och de mjuka gröna gräsmattorna.

Även om flertalet i denna tjänarvärld äro stolta över sina herrar eller härskarinnor och ofta älskar dem med en lika självutgivande som självklart mottagen kärlek ett liv igenom, behöver man väl inte förvåna sig över att det sociala underlaget, isoleringsmassan och fyllningen under denna vackra och behagfulla byggnad, småningom och i allt större mängder börjar emigrera till ett de större möjligheternas land.

Den tjuguettårige titulärkammarherren, den av alla avhållne och bortskämde skämtaren och upptågsmakaren, bollspelaren och lustbarhetsmarskalken Sam Lidman hade dock inga som helst sådana tankar och känslor. Med alla sina sunda fem sinnen drack han helt naivt och trohjärtat in denna atmosfär av poesi och romantik, heroism och chevaleri, myt och historia, sommardröm och sagoverklighet.

Han hade ännu inte insett att för hela denna lysande värld gällde i högsta grad de gamla ättartavlornas minnesord om greve Carl-Fredrik Meijerfeldt på Ugerup, att »han hade halva ansiktet alldeles olika den andra hälften».

Det skulle dröja mycket, mycket länge, innan min farbror Sam skulle få syn på och medvetet uppleva den andra hälften - om han nu över huvud taget. någonsin riktigt mäktade göra det. Han levde i den oscariska tidens högflod, och var och en är självfallet ett barn av sin klass och sin tid - om han ej rentav genom särskilt olyckliga omständigheter blivit barn av en gången.