DIATRIORON
Tårarnas flod ["Gossen i grottan"]
Då sker det någonting i den stora glaciären - jag upplever en långsam men dock förnimbar rörelse i det oöverskådliga ismassivet. Den gigantiska isvärlden skälver under bråkdelarna av en sekund som ett asplöv - och ur dess djup lyftes och lösgör sig en denna förstenade vanmaktsvärlds hjälplösa jämmer och klagan, ve och förtvivlan i en stor och tung och lång suck - till sitt obeskrivliga djup mest lik rördrommens dova läte i sommarnatten - en ton av ett från förhistoriska tidevarv kvardröjande smärteeko.
Jag har en känsla av att någon för mig osynlig makt eller vind eller rörelse långsamt pressar den lilla isbron med pojken i riktning mot min plats, och jag frågar mig i ett ögonblicks ängslan: Skall bron verkligen räcka till och är den så lång, att den får fotfäste här på andra sidan svalget?
Jag ser mig oroligt omkring på min lilla isplattform. Jag känner mig inte på något sätt beredd att ta hand om den lille äventyraren där nere i djupet: först måste det ju ordnas med något brofäste för denna isbrygga, som skapas medan han springer på den. Jag söker intensivt efter en ide, ett uppslag, en utväg, och medan jag noga granskar isavsatsens möjligheter, får jag till min förvåning se att i väggen vid mina fötter är min farbror Sams gravsten från Linköpings kyrkogård infrusen - liksom invuxen i isen eller vuxen fram ur densamma.
Där står i cirkelrunden ovantill endast hans initialer - S.L. - omgivna av hans från den Hannoveranska Guelferorden hämtade valspråk:
»Nec aspera terrent.»
Förvisso det bästa av jordiska valspråk!
Och på baksidan hans slutbekännelse om sitt liv:
»Fyrtiosju lyckliga år uppå träben.»
Jag förstår med ens att gravstenen endast är en dörr in till någon innanför belägen isgrotta - en dörr som jag måste öppna för att komma vidare. Det är genom hans liv, jag faktiskt måste vandra, för att förstå mitt eget och komma till klarhet om min egen ödesväg. Jag griper om gravstenen - den vänder sig snabbt på sina osynliga gångjärn, och innanför är en smal öppning i isväggen där jag måste böja mina knän för att krypande fortsätta min väg inåt och framåt och uppåt. Plötsligt vidgar sig gången och öppnar sig mot en stor grottsal, i vars mitt och på vars botten en bäck, en ström, en liten flod tyst och stilla rinner fram och försvinner genom något osynligt utlopp i isbottnen. Den är alldeles lik en sådan där ström som ett par unga svenska glaciärforskare för några år sedan upptäckte inne i den stora dödisglaciären nedanför Kebnekaise.
Här tala tingen sitt sakliga språk direkt till min varelse. Jag förstår utan ord eller undervisning, att detta ej är något vattenflöde från långsamt smältande ismassor utan tåreflödet från ett människoliv. Här är tårefloden bakom fasaden »fyrtiosju lyckliga år uppå träben» - den aldrig offentliggjorda, av ingen sedda, den målmedvetet förtegna - essensen av tusentals nätters ensamma och tysta smärta, sorg och förtvivlan, ve och lidande.
Jag har en gång på överläkarens önskan varit instängd några timmar på ett stort sinnessjukhus' stormavdelning tillsammans med en ung och olycklig patient, som han hoppades jag skulle kunna vara till hjälp för. Jag kan aldrig glömma min förnimmelse den gången, att väggarna i denna den hemskaste av människoboningar voro liksom fuktiga och våta, ja, dröpo av ett osynligt flöde av ångesttårar - att de skälvde under en namnlös fasas oavbrutna jämmerskrik, som hotade att inifrån spränga hela denna byggnad sönder och samman.
Jag har samma känsla här, när jag ser den längs klyftans väggar nedsipprande vätskan, som ibland liksom stelnar och blir till frusna tårar på sin färd nedåt mot de oändliga djupen.
Jag är i detta ögonblick i en lacrymarum valle, en tårarnas dal, och Vulgataordet erinrar mig också om den store romarskalden Lucretius' »sunt lacrymx rerum»: tingens kärna är tårar.
Här får jag åskådligt vara med om sanningen och verkligheten av den brittiska skaldens ord:
The floods of the tears meet and gather -
the sound of them grows like thunder.
0, into what bosom, I wonder,
is poured the whole sorrow of years.
For Eternity only seems keeping
account of the great human weeping,
may God then, the Maker and Father,
may He find a place for the tears.
Här rinner tårefloden stilla fram - ett enda människolivs tårar - min farbror Sams tårar - de aldrig sedda - de sällan fällda - de så tappert och omsorgsfullt fördolda - fördolda bakom denna stolta fasad av otålig munterhet, överlägsen vilja och karsk beslutsamhet.
Och bakom allt detta blott tårar.
Ack Herre, i denna stund har all den dumma oro, ångest och ängslan, den fega och vaga vilja att fly och vika undan från Din rättvisas väg, som fyllde mig i början av denna färd, försvunnit - alltsammans - och jag måste fråga mig själv huru och till vilken okänd plats dessa drifter och flyktdrömmar vikit undan.
Vid denna stilla flod, i detta tysta rum är frågan allena en fråga om ansvar och plikt, om bekännelse och bikt inför Honom, vars tanke är skarpare än något tveeggat svärd, och som tränger igenom så att den åtskiljer själ och ande, märg och ben och blir en domare över hjärtats uppsåt och tankar.
Det är genom denna tysta och dock hemlighetsfullt talande flod v tårar, som jag skall börja min vandring - det vet jag nu - å en väg som skall föra mig vidare genom den, ut ur den och uppåt och åter uppåt till en punkt, där jag skall nå dagsljuset och unna stiga upp på det tåg som förde mig bort från Njutånger och om jag kanske i själva verket innerst inne sökte fly bort ifrån, när jag så ivrigt började syssla med de gamla släktfotografierna. Tåget om skall föra mig vidare - ständigt vidare - bortom alla skiftande medvetenhetstillstånd och minnesstationer - bortom tid och rum - bortom liv och död - till den yttersta dom då Jesus Kristus dömer över vad som är fördolt hos människorna.
Vad var det mitt hjärta egentligen skälvde inför - där jag satt på tåget - som i en stor skräck och ångest och medveten motvilja? Nu är ju all denna skräck, all denna falska blygsel och skamkänsla, alla dessa den fega fåfängans försök att bygga murar och hinder och beslöja sanningar borta - allt har blåst bort eller ött i denna värld av lugn vila och frusen stillhet. Det är som stode jag i denna stund vid själva tingens kärna, när jag nu skall stiga ed i denna stilla flod av tårar för att genomvada den - tills jag år dess källa och där bortom finner väg vidare uppåt och bortåt.
Jag tycker mig finna att hela denna döda glaciärvärld - och ess motsvarighet däruppe i solljuset på jordytan - i själva verket består av idel grottor och i grottorna instängda människor som i motsats till myrorna i deras värld - aldrig få råka varandra endast som straffångarna i fängelset genom cellväggarna knacka korta budskap till varandra.
Och det är kanske uppteckningarna av de bråkigaste och besvärligaste fångarnas intensivaste knackningsarbete, som vi kalla världshistoria och världslitteratur.
Men kanske inte heller de små myrorna någonsin få någon verklig kontakt med varandra?
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade personer

EBBA
LIDMAN
(1894‑1953)

g. Nystrand

EBBA
LIDMAN
(1827‑1909)

g. De Geer

ANNA
FISCHER
(1848‑1918)

g. De Geer

CARL JOHAN
PETTERSSON
(1829‑1908)

f.h. Lidman

CHILU
LIDMAN
(2010‑)


INA
GRILL
(1858‑1926)

g. Tersmeden

LISEN
LIDMAN
(1835‑1878)

g. Sylvan

SVEN
FROSTENSON
(1942‑2011)

g. Franzén
f.h. Sandberg

SVEN
LIDMAN
(1784‑1845)

g. Annerstedt

JACOB
KIMVALL
(1972‑)

g. Sköldin
g. Hagel

HENRIETTE
LIDMAN
(1825‑1906)

g. Grill
Slumpade bilder