Mitt tåg rullar alltjämt vidare - på sin sällsamma bakåtfärd i tiden - obönhörligt och obevekligt vidare.

Jag kommer plötsligt ihåg en skildring från den svenske vetenskapsmannen och glaciärforskaren Hans Ahlmanns liv. Han är jämte två kamrater på vandring över den nordöstgrönländska inlandsisen. Det lilla sällskapet tar sig fram över det snötäckta solbelysta ytlandskapet.

Men med ens - blixtsnabbt - är en av de tre männen försvunnen. Under snötäcket, över vilket de vandrat, fanns en meterbred spricka i glaciären - hundratals meter djup - och forskarkamraten är för alltid borta - gömd någonstädes på oåtkomliga djup i den stora inlandsisen.

Har det inte hänt mig själv något liknande denna dag 24 jan 1951. Mitt tåg, som plötsligt började rulla bakåt, störtar nu ned i en det förflutnas längesedan glömda glaciärvärld - förbi avsats efter avsats - ständigt djupare ned - i ett oavlåtligt fallande.

Mina stackars skumma ögon stirra forskande ned i de okända djupen och vidderna över, omkring och under mig. Jag har börjat vänja mig vid denna underliga hemlighetsfulla belysning - detta bleka, grönvita ljus som strålar ut från ismassorna liksom fosforescerande och ger fasta och spöklikt belysta konturer åt vad jag så småningom lyckas uppfatta. Jag befinner mig i det sällsammaste landskap, jag någonsin sett eller kunnat drömma om. Här äro insjöar och dalgångar och tunnelöppningar i isväggen bredvid mig och i isfjällen, som skymta på avstånd, vart min blick än söker sig väg i denna okända och döda värld.

En död värld!

Det är vad forskarna kalla »en avsnörd glaciärrest» som jag så plötsligt fallit ned i. Där nere i djupen, dit mitt öga endast med den största ansträngning mäktar tränga, skymta skogar, stubbmarker, människogestalter inbäddade i den hårt packade bottenmoränen - rester av döda skogar och världar, kulturer och samhällen, ätter och familjer. Medan däruppe på ytan, från vilken jag fallit ned, en ny vegetation växer fram, en ny generation, en ny kultur, en ny värld - på den ytmorän som ligger ovanpå detta långsamt sammansjunkande dödisfält. Alldeles som en gång djupa och väldiga av rikaste djurliv fyllda skogar växte fram på ytmoränen över Malaspinaglaciärens i Alaska dödis för att helt oväntat kvadratkilometervis störta ned, förintas och försvinna i en av smältvattnet öppnad avgrund under den ursprungliga sedan ett par århundraden avsnörda glaciärresten.

Det här är ju en massgrav - en mänsklighetens stora gemensamma massgrav. Hela vår tillvaro på den leende och grönskande jordytan är i sanning ett ytliv - en kamp mot den stora oansvariga nedisningsprocess som vår jordetillvaro är - en mänsklighetens hjälplösa kamp mot dödens och köldens oavlåtligt aggressiva och segervinnande istidsmakter.

Och samtidigt är ju mitt eget förflutna en sådan där glaciärvärld och dödisrest inne i det stora istidsmassivet - en sin egen lilla glaciär inne i det gigantiska och oöverskådliga islandskapet.

Där långt nere i djupet skymtar jag plötsligt en bro - eller en brygga - buren av något hemlighetsfullt inre ljus eller okänd inre kraft. Jag tänker ett ögonblick på de broar som den hårda sibiriska vinterkölden kan bygga av vattenskummet och stänket från ett vattenfall - en svävande isbro tvärs över den fallande vattenmassan - byggd av den hårda köldens grepp om det flyktigaste av alla bromaterial: stänk och droppar från en våldsamt nedstörande vattenmassa - en regnbågsbro av sammanfogade iskristaller.

Men under den här bron störta inga dånande vattenmassor utan er jag en långsamt framskridande glaciärström - väldiga isblock liksom av mänsklig byggnadskonst: sjukhus, sinnessjukhus, fängelser, vårdanstalter, bårhus, kyrkogårdar - i en långsamt framåtpressad ström av is och död och köld.

Och över denna bakgrund - eller i ordets fullaste bemärkelse undergrund - lyfter sig - liksom svävande i luften - bevingat och lätt - denna av en sällsam och oförklarlig inre livs- och ljuskraft burna bro - ett djärvhetens och modets, trotsets och triumfens sorglösa brobygge över en avgrund av död och köld.

O du bevingade, sorglöst över djupen svävande bro, vem bygge dig så som en triumfbåge över de djup ur vilka du skapades!

Brons ena fäste eller utgångspunkt är en grottas smala öppning

en svindlande brant isvägg och ur grottans innandöme kommer plötsligt ett litet barn krypande - en ung gosse - och han reser ig snabbt upp för att genast börja rusa ut på denna svindlande bräckliga bro över detta dunkla och outgrundliga djup, på vars botten en glaciärström långsamt och mödosamt pressar sig fram ed sjukhus, sinnessjukhus, fängelser, vårdanstalter, bårhus och kyrkogårdar som frusna jätteblock av is.

Mina ögon fyllas omedvetet av tårar. Jag börjar hjälplöst och förtvivlat storgråta där jag med huvudet lutat över iskanten ligger och stirrar ned i den avgrund över vilken han så leende och lätt och obekymrad tydligen i nästa ögonblick tänker rusa ut - på en ro som ju i själva verket endast är illusionen av en bro.

Min gosse!

Skulle den där lille parveln vara jag? Nej, det är inte jag - ty det barnet är längesedan dött och jag - jag lever. Sed ecce inantia mea olim mortua est et ego vivo. Men han är samtidigt liksom min far och min son. Jag älskar honom med en kärlek som aldrig kan uttryckas i ord eller fångas i begrepp. Och likväl vet jag med obeveklig visshet, att vi aldrig kunna få råkas, ty han är längesedan död. Medan jag lever här på en avsats i en av de otaliga glaciärväggarna.

Men jag har dock en gång varit denna levande, ursprungliga, bevingade människovarelse. Jag kan förstå honom, men han kan aldrig förstå den gamle gubbe, som över kanten av en isavsats ligger och stirrar ned på honom - i själva verket till utseendet ej så olik en smygtittare som söker stjäla sig till synen av en vacker kvinnokropp på badstranden.

Han vet ju ingenting om mig, medan jag vet allt om honom.

Och med tårarna tränger minnet av några versrader ur Hugo von Hoffmansthals Terzinen über Vergänglichkeit till mitt medvetande och fyller min varelse med vissheten om det jordiskas förgänglighet:

Dies ist ein Ding, das keiner voll aussinnt,
und viel zu grauenvoll als dass man klage:
dass alles gleitet und vorüberrinnt,
und dass mein eignes Ich, durch nichts gehemmt,
herüberglitt aus einem kleinen Kind,
mir wie ein Hund unheimlich stumm und fremd.

I detta ögonblick upplever jag vår tillvaros tragik så som Gregorius den store en gång formulerade den i romarorden:

Mundus numquam est, nascitur semper et moritur.

Världen är aldrig, den födes och dör oavlåtligt.

Här ser jag nu hela människolivets grymma gåta samlad i bilden av en liten gosse, som tanklöst leker på brädden till en avgrund. Men gossen är samtidigt ett jag, som lever inne i den gamle mannen däruppe på avsatsen - åldringen utför vilkens kinder tårarna strömma, medan han full av bävan och bekymmer betraktar detta barns sorglösa färd ut på den svindlande spången framför honom.

Jag upplever i min egen själ och i vad som jag ser framför mig, sanningen av Gregorius' sats att världen aldrig är, men att den födes och dör oavlåtligt. I detta gåtfulla ljus, som är spänningen och bärkraften i just denna bro över avgrunden inunder, ser jag igenom den lille gossen, hans ande, själ och kropp, själva mönstret i livsväven. Medan han krypande kommer ut ur grottan, reser sig på avsatsen och sorglöst gör sig redo att börja sin vandring över denna livets bro till dödens land, ser jag igenom honom och inne i honom andens, kroppens och själens hemlighetsfulla inbördes spel, spänning och kamp i det fördolda.

Tyska spionaget talade under första världskriget om och praktiserade något, som rymdes och rubricerades under ordern och orden »spurlos versenken».

Det var stora, vällastade och passagerarförande fartyg, ombord på vilka man i hemlighet inne i lasten lyckats placera ett litet, tidsinställt kolli med en våldsamt effektiv brand- och sprängämnesinsats. När fartyget kommit ett par dagsresor ut på Atlanten inträffade explosionen och fartyget brann och försvann i djupet.

Spurlos versenken!

Jag ser att denna lilla oskyldiga gossekropp bär inom sig ett fruktansvärt sprängämne - en sprängladdning med tidsuret obevekligt inställt på en viss och bestämd explosionens och förödelsens tid och timme, då allt detta späda, spröda, spirande och oskyldiga skall sprängas sönder inifrån: könets gränslösa, grymma och ödesbestämda sabotage av en människokropp och en människovarelse.

En katastrof ur vilken en livets krigsinvalid kommer att krypa fram.

Könets fantom - könet - cellkärnan eller den fysiska kärncellen inom mig. När kände jag först av dig som makt och tvång till handling - när upplevde jag dig för första gången medvetet som makt i mina lemmar?

Jag ser framför mig en tydlig minnesbild från sommaren 1885 - ett minne som ingen utomstående kunnat berätta mig. Jag är ensam i badhuset med min mamma. Det är en liten trång, träribbad badbassäng. En trappa leder från denna upp till ett litet trångt avklädningsrum med bänk och spegel. Uppe på trappans översta steg står min mamma. Hon är iförd en sällsam skrud, som jag först nu förstår vara en typisk standardiserad viktoriansk baddräkt. Mössa på huvudet något slags blusliknande plagg som sitter ihop i halsen och en kjol, båda kantade med vita band och nedanför kjolen svarta byxor som räcka ned till anklarna. Badhusplankväggen tyckes mig vara fruktansvärt hög och utrymmet trångt på trappan ned till det mörka gröngrå vattnet. Det ligger något slutet mörkt och ödesallvarligt över den svartklädda kvinnogestalten på trappan, som nu tar mig med båda händerna i mina överarmar för att doppa mig. Jag ser reflexerna av solljus i vatten genom några av spjälorna längst bort. Den enda ljusfläcken i den eljest mörka tavlan. Och så avger jag en högljudd protest och doppas skrikande ned i det mörka ogästvänliga vattnet.

Medvetet skriker jag inte längre nu. Mitt skrik den gången i badhuset har sedan länge förenats med de tusen och tiotusen andra ångestskrik som bilda bottenlagret i ett litet människobarns undermedvetna. Men jag frågar mig undrande: hur fungerade i själva verket i det äktenskapliga samlivet denna trettioåriga kvinna, som ensam med sin treårige son i ett litet trångt för all insyn mer än välskyddat skärgårdsbadhus iför sig en baddräkt, som fullkomligt döljer hennes kropp. Det sista jag i denna minnesbild skymtar av henne är att hon gör några simliknande rörelser med armarna och överkroppen under vatten, medan hon tryggt står på bassängbottnen.

Jag frågar mig också med ett invärtes leende, hur hon skulle ha upplevat den moderna badstranden med dess nudistiska nakenhetsexpositioner i luft och solljus. Skulle även för henne gälla den store kyrkofadern Origines' ord att kvinnans blygsamhet sitter i linnet?

När jag som fullvuxen och åldrande livsiakttagare ser den lille pojken och hans moder i badhuset, förstår jag att inne i den lille parveln rör sig redan könet, lever, rör sig och spejar könets gåtfulla och mäktiga dämon.

Det är sommar, strålande högsommar i den för gossen sagolikt stora och urskogsgrönskande trädgården till gamla Tullbostället i Helsingborg, dit föräldrarna flyttade honom hösten 1885. Han leker vid det stora spjälstaketet intill grannens lika väldiga trädgårdstomt, och på andra sidan staketet äro grannens tre små flickor, alla tre i en ålder omkring hans egen. Han är väl själv fyra eller fem år, och de prata och skämta med varandra. Så frågar den ena flickan om han inte vill se deras stjärtar. Plötsligt knäppa alla tre små flickorna ner sina spetskalsonger och dra upp sina små kjolar och luta sig framåt så att de nästan stå med huvudet mot jorden medan de pressa sina små flickstjärtar mot staketet. Men de vädja tydligen till något som han ännu är omedveten om.

Han står där endast och stirrar frågande och förvånad inför de små nakna bakdelarna. Han har aldrig varit med om något sådant förut. Han har ingen aning ens om orsaken till deras handlingssätt eller innebörden i deras för honom oväntade, tydligen uppsluppna och muntert frikostiga erbjudande. Han vet inte vad han skall företaga sig med hela situationen. Han är nog närmast litet brydd och generad. Och han har inget som helst minne av något upprepande av denna händelse. Den är en engångstilldragelse.

Tillfället gör tjuven, men tjuven i hans hjärta hade ännu ej vaknat.

Där jag nu ligger lutad över glaciäravsatsen. ser jag eller skymtar jag en fyra-femårig gosse stående på en byrå. Han byter skjorta - eller skjortan byts på honom - och bredvid stå hans unga barnjungfru sedan fem år tillbaka och den äldre husan. Han skrattar - och de skratta - och han ber den älskade Thilda-dejda att nu när hon skall resa till Amerika skall hon ta hans lilla pick med sig. Och hon frågar skrattande var hon skall packa ner den, och han säger att hon skall stoppa in den mellan brösten.

Jag ser den lille nakne pojken på byrån - skenet från ett brinnande ljus eller en liten fotogenlampa, och så ser jag två skrattande, vänliga, beundrande kvinnoansikten. Och så är bilden borta.

Men här ser jag i detta nu en ny bild på ett annat plan, och det är också jag själv: Jag är en man i fyrtioårsåldern på förmiddagspromenad längs en skoginramad och villakantad väg i en utkant av Djursholms-Danderyd. I marssolskenet trava två små fyrafemårspojkar vägen fram.

De äro vackra, ögonförtjusande med sina röda friska lockinramade kerubansikten och kysstäcka, oskyldiga gossläppar krökta i riktiga amorsbågar. Det är grant som ett glansigt, färgat vykort eller som en färglagd reklam från en barnkonfektion med sportkläder, där de snubbla vägen fram i sina små herrbetonade moderna färgglada sportkostymer - just sådana om vilka ett förtjust och tacksamt ungt modershjärta eller mera åldrat mormorshjärta kroppsbelåtet utbrister:

»Ja, nu ser du då ut som en riktig liten karl.»

Men medan jag ser dem storma fram på vägen förbi mig, får jag samtidigt ett förvirrat intryck av ett par muntra beväringar på väg till marketenteriet och flickorna. Deras röster ha något brutalt belåtet i uttrycket, medan deras barnaögon blixtra i marssolskenet och deras kinder blossa röda och de fuktiga mjuka barnläpparna utbyta förtroenden.

Det är mig omöjligt att i ord återge det tonfall med vilket den ene lille lockige änglagossen fyller luften när han skriker ut sin unga manlighets visdom:

»Jag tvätta picken i lördags.»

Och den andre lille änglagossen svarar med ännu grötigare och grymmare röst:

»Jag tvättar picken varenda kväll.»

Men det är av ett sådant material som mödrar och söndagsskollärare och universitet och fackskolor ha att forma professorer och predikanter, specerihandlare och härförare, hamnarbetare och kommunalordförande, kommunister och reaktionärer, pingstvänner och ateister.

När jag minnes allt detta, börjar jag nästan misstänka, att det är våra hämningar och förbud och tabun och moraliska beteendescheman som en smula göra oss till människor.

Är det inte under mer eller mindre framgångsrika reaktioner mot och hjälplösa, tafatta, förtvivlade flyktförsök undan denna fördolda krafts hänsynslösa krav på fullkomligt herravälde och underkastelse från min sida, som hela mitt medvetna liv och mitt öde vuxit fram och formats? Är det ej just detta som Paulus är medveten om och åsyftar, när han i sin förtvivlan utropar:

»Jag arma människa. Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?»

Men nu vill jag inte gå längre. Skamkänslan - blygseln vill hålla mig tillbaka från att erkänna och bekänna något - en bild, en syn, en medveten handling, som så vämjeligt tydligt avtecknar sig för minne och medvetande.

Jag är mycket nyfiken, mycket intresserad av att få se min fars manslem. Jag smyger mig ofta in i sängkammaren, när han kommit hem från arbete eller resor, för att se på, medan han byter kläder, tar av sig rock och väst och byxor och skjorta. Jag vill få se vad han har innanför kalsongerna. Men han tar alltid en ny skjorta på sig, innan han byter sina kalsonger, och jag får aldrig min längtan tillfredsställd.

Men när han ligger död - om det är i sin kista eller om det är på dödslägret, minns jag inte längre med säkerhet - men jag tycker mig se att det är en kista - så smyger jag mig in i rummet och drar upp skjortan eller lakanet eller svepningen - det är ganska besvärligt att få upp det. Jag får se en liten skrumpen manslem omgiven av grått hår. En förfärlig missräkning fyller mig: var det inte mer? Var det inte något annat? Detta är mitt farväl till och min avskedsblick på min far, mina dagars upphov. Barnet som tar hämnd på döden och på den döde för att han så länge undanhållit det anblicken av sitt kön.

Jag har mer än en gång läst och tänkt över texten i Första Moseboken:

»Men när Noa drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i sitt tält. Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade det för sina båda bröder, som voro utanför. Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges och täckte över sin faders blygd. De höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd. När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom, sade han:

'Förbannad vare Kanaan, en trälars träl vare han åt sina bröder!'»

Och medan jag söker se in i mig själv och det förflutna, fogar jag en ny fråga till alla de andra:

»Är kanske hela mitt livs tidigare historia - årtionden igenom - endast berättelsen om en trälars träl - om en människosjäls hjälplösa slavtjänst åt sitt kön?»

Jag tycker mig kunna ana existensen av oöverskådliga och osynliga sammanhangs oundkomliga och oförklarliga syndaskuld.