I.

Men släktträdet blommar - oberoende av alla sjukdomar och befordringar. Alla dessa släktbrev, som jag citerat, och många därjämte från den Rosenstein-Cederström-De Geer-Lidmanska släktkretsen under 1820-talet, rymma merendels också notiser om barnsängar, om väntade förlossningar - om spädbarns och småbarns olika väsens- och karaktärsdrag i förhållande till de äldre släktmedlemmarna. - Man jämför - man räknar över barnkullarna - nu har hon så många - nu har hon hunnit i kapp henne: »Nu har Henriette Lagerstråle bara 2 gossar mer än Ebba - den hon nu får blir en flicka, skriver hon själv.»

Aldrig frukter fattas det här, ej sommar, ej vinter,

ej på det välvande år, ty ständigt fläktar en växtvind,

kallande en frukt fram och en annan skänkande mognad.

Det är endast någon enstaka gång som en under den allmänna släktordningen ej fullt invand barnaföderska kan låta ett litet morrande missljud förnimmas. Det är bara något av de unga offerdjuren, som stegrar sig och blir oroligt - skrämt av skriken och blodlukten från det offeraltare, livsaltare, barnsängsaltare, där det strax är dess tur att offras. Onödig oro: dess öde är ju redan bestämt och beseglat!

Från Stjärnholm skriver i sep 1822 den nu ettårige lille Carl Lidmans mamma klagande till sin »goda älskade bästa man» i Linköping om sin kusin och fostersyster - och för samtidigt talan i egen sak:

»Stackars liten, hon är nu i grossesse igen, det är allt tröttsamt att så sällan få vara ledig som hon!»

Ack, lilla Ebba Annerstedt själv är ju i skrivande stund inte »ledig» hon heller. Hon kommer att under de närmaste tre åren bära alldeles samma ödesbörda som sin beklagade kusin och föda ytterligare tre barn. Den nu tjugufemåriga Henriette De Geer-Lagerstråle har just i feb detta år fått sitt sjätte barn och sin första dotter. I apr 1823 blir det ytterligare en dotter, vars barn, barnbarn, barnbarns barn och barnbarns barnbarn i detta nu kan räknas i närmare hundratalet.

»Den 1:ste juni inträffar jag på Stjärnholm, men Ärkebiskopen är kvar här. Han längtar att få se och tala med sina älskade barn. Omfamna Ebba - pussa barnen - Per Samuel - sötungen - intet förglömmandes. Om jag bara finge bära och draga dagen igenom på den lille nykomne.»

Jag har kursiverat ärkebiskopinnans rader här ovan - de äro säkert ett rop ur hennes hjärtas innersta djup - själva den aldrig tillfredsställda grundönskedrömmen i hennes och hennes makes barnlösa tillvaro, som dock är så gränslöst rik på barn och så till väsendets innersta rot genomsyrad av kärlek till barn.

Det är något sällsamt uppbyggligt och gripande, att här gång på gång möta i så levande formulering alla mödrars ångest och lust kring livets och dödens bädd - barnsängen. När jag läst dessa brev - bräddade av nuets gärning och liv och oro, som är densamma genom alla århundraden och årtusenden, har jag ibland tyckt mig sitta lyssnande till suset i livets träd och bruset från tillvarons ödesfloder. ja, när jag tänkt över den under sekler och årtusenden världen runt sig alltid i rätt stund uppenbarande »fru Rydbeck», så har hennes grundväsentliga betydelse för människosläktets tillvaro tyckts mig större än statsministrars och lagstiftares. Statsministrar störtas och rättsordningar rubbas, men livet fortsätter och »fru Rydbeck» kommer troget till sin livsavgörande uppgift jorden runt, antingen röda eller svarta, gula eller blå diktatorer dundra fram sina förgängliga maktspråk i luften.

II.

Det finnes ett par brev från den unga Ebba Annerstedts mor och fostermor, fru Charlotte Annerstedt [Charlotte Cederström] på Tuna och Henriette Rosenstein [Henriette Cederström] i Uppsala som förefalla mig som ett par tittgluggar in i det förflutnas värld och i den livets värld där förnyelsens och födelsens krafter äro ständigt verksamma och ständigt desamma.

Ebba Annerstedts mor skriver till sin måg från Tuna 15 okt 1821 om sin dotterson lille Carl Lidman:

»Tack goda Lidman för underrättelsen om den tillkommande studenten. Varje ord intresserar mig! Det gläder mig att gossen brås på sin Far och att Mamma educerar honom till en skicklig yngling. Med tiden hoppas jag mormor skall lära honom tålamod och då är halva uppfostran gjord, ty så beskedliga föräldrar brås barnet ganska säkert på att han får lätt att lära läsa. Krypa hoppas jag han lär sig vid 11 månader, den 12:te jollrar han på mamma eller kanske nämner han pappa först, allt eftersom han väl hör det sägas för sig. Då jag såg honom var han Pappas avbild med Mammas tycke över näsan. Nu är han säkert alldeles lik dig och har ingenting av Ebba, om ej han får hennes röst. Goda Lidman, jag skall visst banna din lilla beskedliga hustru, om jag ej begått samma fel med mina barn, som jag själv uppammade. Häremot får jag nämna att Mamma bör läras förtära väl kokad ölsupa till frukost och god havresoppa, som är simmig, och allt detta styrker barn och moder. Thevatten ger nog mjölk, men styrker varken Barnet eller Modern, utan echauferar om det är starkt. Är det svagt stärker det brösten och är rätt tjänligt, när man förtär andra styrkande födoämnen.»

Och så följer recept på ölost och buljong och brödvälling åt gossen - säkert genom århundraden prövad och utdestillerad mödravisdom - sida upp och sida ned - och det fortsätter med recept mot torsk, som »försvinner så snart Modern har tillräcklig rörelse och lever utan inquietude. Och som Du, Bästa Lidman, är den skickligaste man i världen att calmera din Lilla hustru, hoppas jag pojken fostrar sig väl. Friska luften styrker alla varelser. För fuktiga Dimmor och fuktiga Rum bör man ej exponera Lilla Calle. Med Guds hjälp blir den lilla snälla gossen ett friskt och raskt barn. Han var stark nog, när han kom till världen.»

Och så regna åter föreskrifter och råd ur mödrarnas sekelgamla visdom från barnsängar och vaggor, samlad under århundraden och årtusenden, förd vidare från barnsäng till barnsäng, från vagga till vagga genom tiderna.

»Förlåt, goda Lidman, min vidlyftighet - framför till din Goda Far min vänskapsfulla hälsning. Han var rätt munter och mycket rolig, då jag hade den förmånen se honom stå Fadder: att han ej brydde sig om Fadder Kyssen var rätt naturligt. Din Bror roade mig särdeles genom sin livlighet och sitt sanna sätt att bedöma saker. Han är säkert en upplyst jordbrukare, och det är sällsynt nog i vårt fädernesland. Adieu, min Bästa Lidman, du har rätt till min vänskap och mitt förtroende genom all den ömhet du har för min äldsta dotter. Gud välsigne eder, måtte din gosse belöna dig genom sin beskedlighet. Du får erfara, goda Lidman, vad det är för en sällhet att ha väldanade barn.»

Och detta långa brev - och många dess likar och många långa vaknätter och näringsbekymmer och sjukdomsångest ha med mångtusenvingad mödravaksamhet ljudlöst rört sig kring detta lilla människobarn i vaggan för att avvärja, besvärja och jaga på flykten alla förgängelsens och dödens makter och möjligheter.

Var finns det instrument som mäter modershjärtats oro och ångest i siffror och kurvor och tabeller?

Men så sjunker en gång den lille, nej, den unge Carl Lidman tjugufemårig i djupet utanför Pan de Matanzas vid Cuba -

"Napoleon var även född på den 15 aug", skrev ärkebiskopen skämtsamt vid hans födelse.

III.

Från Uppsala skriver alla mödrars övermoder, den kärleksfulla och intresserade deltagarinnan i alla släktbarnsängars mödor, oros- och glädjeämnen, 26 nov 1822 vid underrättelsen om dottersonen Sven Ottos [Otto Lidman] födelse:

»Tidningen, Bäste Sven, om Din Hustrus lyckliga förlossning med en välskapad son kommo glädjetårar att rinna, och vi togo varandra i handen och tackade Gud innerligen, som välsignat oss ännu en gång igenom Eder, älskade vänner. Ack, om jag kunnat flyga, hade Du visst haft mig bredvid Ebbas säng. Huru innerligen hade jag fått pussat den nykomna, välkomna lek- och lärkamraten åt lilla Carl.

Hon har uti Dig den bäste vän, och som igenom sitt förstånd och sitt goda hjärta kan göra henne lycklig och med tiden skänka henne mindre omsorgsfulla dagar. Edert lilla hushåll är mitt ideal, det liknar vårt i dess början, men är fullkomligare igenom Edra Barn. Dessa oskyldiga söta ungarna äro ju avbilder utav Goda Dygdiga föräldrar, som leva för att gagna dessa små. Hade Du rikelig utkomst till allt detta, Söta Lidman, då hade Ni för mycket utav detta jordiska goda.

Måtte Ebba fortfara med att få sova och hålla sig stilla, hoppas jag Hon snart repar sig igen. Nattvak är något som hon ej tål vid. Söta Du, mana henne till vila, när hon har lägligt, ty nätterna får hon väl vaka för den lillas skull. Bed henne ej lägga något på sinnet, utan bara bjuda till se ljust omkring sig, det mår Mor och Barn bäst av. Aldrig kväva sinnesrörelser som mildra oro - alltid fly till Gud, som hjälper i alla omständigheter. Nu kommer visst Ebba att magra igen, men så blir Hon så mycket friskare, bara Du nu låter henne repa krafter, ty att amma 2 Barn inom 3 år kostar mera på en hustru än uppoffringar kan kosta på en Man.

Tänk på Din syster Fru Ek, och var varsam om Ebba. Hon är ej så stark som hon visar det. Beständiga mödor tröttar och föråldrar i otid. Jag ser huru glad Du nu är, sedan Hon överstått alla besvär. Grevinnan Platen ser henne också till godo, Du kan under Termin ej vara så beständigt hemma. Lugn måste Du visa Dig och bed Dina hushållskvinnor ej onödigt fjäska. Fru Rydbeck är verkligen så beskedlig, att Hon ej gör mycket besvär i huset, och väl är det.

Tack, Bäste Lidman, för det goda löftet att underrätta oss om huru vår älskade Ebba mår. Hennes väl och ve ligga oss så ömt om hjärtat som vårt eget. Mina tankar äro natt och dag hos henne. Jag önskade få ge henne torra servetter på bröstet och Camille the(t att dricka m. ni. som hör till hennes skötsel. Jag är säker Du sköter henne med ömhet, ty Du som jag älskar Ebba obeskrivligen. Gud löne Dig för all möda Du har om Din Hustru. Hälsa henne så oändeligen och säg att Rosenstein och jag äro så hjärtinnerligen glada över vårt lilla nykomna Barn Barn. Med uppriktigaste vänskap är jag alltid, Bäste Sven, Din Hulda Moder - Moster H. E. Cederström.»

IV.

Du såg här begynnelsen av den lille Otto Lidmans liv som en »välkommen lek- och lärkamrat åt lille Carl» i nov 1822. Du skall till slut få läsa några rader ur ett novemberbrev 1858 till min farbror Sam Lidman:

»Den smärtsamma händelse min plikt ålägger mig att meddela Herr Kapten nödgar mig att i första rummet uppmana Herr Kapten att möta densamma med all den sans och det lugn varav en människa är mäktig. Den olycka, som nu skett, har även djupt gripit mig, ty Otto Lidman var mig lika kär som en broder, och för denna världen är han numera för oss förlorad. Lördagen den 6 dennes seglade han från St. Rör för att komma till Calmar, men hann ej långt förrän båten sjönk, och varken han eller någon av de övriga personer, som voro i båten, syntes mera utan försvunno ögonblickligen. En svår storm rasade i sjön, men Gästgivaren hade olyckligtvis ärende till Calmar, och för att på samma gång förtjäna någonting på resan, så lärer han uppbjudit all sin förmåga att övertala Lidman att följa med, vilket sin förmåga att övertala Lidman att följa med, vilket Lidman omsider beklagligen gjorde, i förlitande på att gästgivaren var gammal van sjöman och således borde förstå saken.

Prosten Lindwall hade genast skrivit till Häradshövding Bursie i Linköping med anhållan att Domprostinnan måtte på ett varsamt sätt och av någon därtill lämplig person underrättas. Fåfängt vore att beskriva den sorg och förtvivlan, som betagit hans stackars trolovade och hela Lindwallska familjen. Måtte den för henne i synnerhet ej bliva alltför olycksbringande.»

Det är väl ganska sällsamt att även Ebba och Sven Lidmans andre son, den lille Carls lek- och lärkamrat, fick samma dödssätt som den ett år äldre brodern - gömda i djupet där de många drunknade bo. Och en novemberdag året förut hade min farmor i Linköping fått mottaga underrättelsen om att hennes då tjugusexårige son Claes gått ned sig på dygnsgammal is och drunknat.