Det är en strålande blå majdagsförmiddag emot mitten av nittiotalet. En liten skolpojke från Östermalms lägre femklassiga läroverk kliver i vårsolen ut på Karlavägen - förbi gumman, som står och säljer hemkokt knäck för 1 öre styck och ett slags högt skattade fyrkanter av rödaktigt socker med mandlar i - en lockande läckerhet, som kostar hela fyra öre. Det är det ljuva långa frukostlovet som väntar - en väldig massa minuter, som man får stjäla undan skolans makt och myndighet.

Jag har sällskap med några klasskamrater vid vilka jag är särskilt fäst. Lasse Schönmeyr och Uffe Konow som bo på Nybrogatan strax nedanför och ovanför Karlavägen - den senare i huset mitt emot det min morfar bor i. Och så är det Julle Jeurling, som brukar alternera med mig som Farsa Noje i leken med samma namn. Hans pappa har en tidning, som heter Stockholms Tidningen och som bara kostar 3 öre och som jag brukar läsa högt ur för morfar.

Jag har en gång varit hemma hos Julle och lekt i ett stort rum - nästan utan möbler - där det på golvet legat buntar med frimärken för något som hette Stockholms Stadspost och som han frikostigt bjudit en att plocka med sig. Det är bara en jungfru hemma i våningen. Han har ingen mamma - pappan hans är skild - och Julle gör vad han vill i våningen.

På vägen till sin bostad berättar han för oss hur han hade hittat en tom leksaksballong och den hade han tagit hem och börjat fylla med vatten i köket, och den svällde upp som en rövoar och så sprack den och vattnet forsade omkring så att jäntan i köket skrek av ilska.

Och han berättar händelsen med de mest komiska fraser och grimaser och tonfall - en hel teaterpjäs - och vi skratta omåttligt - han är för rolig.

Och så går han upp sin gata och Lasse Schönmeyr och Uffe Konow fortsätta fram till sitt gathörn och vi tugga förtjust tillsammans på historiens nyckelord.

- Och så svällde den upp som en rövoar.

Det är något av en underbar triumf i det sista ordet - det smattrar som en fanfar - ett segerlöfte. Det låter nästan som ett av de vuxna förbjudet fult ord. Men samtidigt är det ett förfärligt fint ord som man kan få höra fina farbröder förnämt fylla luften med - å rövoar.

Vi njuta lika intensivt av uttrycket som av vattnet som flödar över köksgolvet medan jäntan skriker: koss i jisse nam, gosse.

Ja, det är inga ledsamheter med Julie Jeurling - han har ingen morsa och han gör vad han vill hemma.

Och så fyller oss ordet rövoar med nya och översvallande skrattflöden - och vi skiljas i Nybrogatshörnet och jag fortsätter Karlavägen fram. Där finns ett fönster med bl. a. frimärken i, som jag alltid brukar stanna inför - ibland går jag in i butiken och köper några, när jag är stadd vid kassa - men nu passerar jag både fönster och butiksdörr utan att se åt dem en gång - jag lever i Julle Jeurlings underbara ord.

Ja, se Julle Jeurling han kan, men så har han ingen mamma heller - det är en lycklig grabb.

Vi ha på morgonen - eller var det kanske dagen förut - haft fysiklektion, och magistern har talat om universum och avstånden mellan stjärnorna och planeterna och vår egen jord, som rusar fram genom världsrymden med en hastighet av mer än 176 mil i minuten.

Och nu börjar jag plötsligt fundera över dessa besynnerliga och otroliga förhållanden. Hela vår jord - hela Sverige - hela Stockholm - Karlavägen med alla de fina nybyggda husen - och jag själv - kastas genom rymden med en hastighet av 176 mil i minuten. Jag tittar forskande och frågande upp mot den solblå majhimmeln med dess muntert drivande vita småmoln.

Medan jag går så, förlorar jag plötsligt minnet av vem jag är. Jag ser mig omkring - en även för mig själv okänd främling på en främmande och okänd planet. Tyngdlagen upphör plötsligt att fungera, och jag faller ut i världsrymden - mellan stjärnor och solsystem - faller och faller - med en hastighet av 176 mil i minuten.

Jag är bara ett stycke levande fasa som fortsätter att falla i ett bottenlöst hål.

Och så går jag plötsligt åter på Karlavägen i Stockholm och heter Sven Lidman och är på väg från Östermalms lägre allmänna femklassiga läroverk till Östermalmsgatan 48 för att äta frukost. Jag känner mig en smula rädd och osäker: tänk om det där kommer igen. Jag förstår inte vad som hänt mig - jag vet ej vad som försiggått inom mig. Det var något underligt och obegripligt.

Ett oändligt fall - en oändlig fasa - och en absolut glömska.

Jag har under några minuter eller sekunder snuddat vid en värld, där den jordiska tyngdlagen icke längre har någon gällande kraft utan intermittent kan sättas ur funktion - och där man också kan stiga eller falla genom bottenlösa oändligheter.

På samma sätt kan jag i nattens drömmar se mig själv gå över Norrbro och där plötsligt gripas av någon svindelartad impuls att störta mig över broräcket - ned i Norrström. I förskräckelsen kastar jag mig omkull på trottoaren och söker klamra mig fast vid den hårda gatstenen. Och vaknar ibland och somnar så småningom på nytt igen.

Med nyåret 1896 blir plötsligt denna dröm en fruktansvärd verklighet även i min vakna tillvaro. Bland annat därigenom att jag grips av en namnlös skräck för att jag plötsligt skall kasta mig över det låga räcket kring Norra latins ljusgård. Varje onsdag ha vi i lektion i fysikrummet längst bort i översta våningen bortersta hörn. Och varje onsdag utkämpar jag en fruktansvärd ångestkamp och söker min plats i mitten av den grupp som sorglöst skämtande tågar dit upp.

Min dagbok från 1897 talar än i dag till mig om denna ångest.

I dess förord skriver jag bl. a. vid uppräkningen av mina fel:

»Jag har en fix idé, att när jag kommit upp rätt högt skall jag kasta mig ner. Likaledes är det så när jag vill gå över en bro. Mot detta har jag sökt och söker det botemedlet: Tron till Gud. Han har räddat mig hittills och skall, efter vad jag hoppas, allt framgent rädda mig.

28 apr. Vi skall ha fysik i dag, men fastän Gud varit mig nådig hittills, tycker jag det är farligt.

E. m. När jag väl är uppe i fysiken, kan jag inte begripa vad det är jag har varit rädd för - -

5 maj. Jag tyckte att det skulle hända mig något förfärligt olyckligt i dag, men när jag väl var uppkommen i fysikrummet, så tyckte jag att det ej var något farligt.»

Paulus ord i andra korintierbrevets sjunde kapitels vulgatatext lyder: foris pugnze intus timoros. Till egen uppbyggelse har jag allitterationsöversatt dem med.

»omkring mig faror, inom mig fasor».

Det hade tydligen inte bara gått hål på Julle Jeurlings stora ballong - det var inte bara den som remnat utan också det skyddande skalet kring det jordklot på vilket jag hittills levat i min grotta.