Har du någonsin sett salongs- eller förmakshörnborden i de borgerliga oscariska hemmen med deras prydliga börda av godkänd och illustrerad skönlitteratur?

Jag minns dem i många former.

I tullförvaltare Åströms hem en trappa upp i det Helsingborgska Tullbostället var det Chateaubriands Atala med Dorés teckningar, som blev mitt ljuva tidsfördriv vid besök, bjudningar och visiter en trappa upp. Det var tyvärr skönlitteratur och ej reseskildring, men den handlade dock om indianer och Mississippi - flodernas moder - och teckningarnas heroiskt-romantiskt-patetiska träsnittsskuggor och de tunga majestätiska tonfallen i den rytmiskt böljande Chateaubriandska svårmodsprosan talade sällsamt beklämmande, skrämmande och lockande till mitt oskyldiga hjärta.

Men den var i alla fall varken riktig historia eller riktig resebeskrivning och rörde mig därför ej heller på samma sätt som Stanleys Genom de svartes världsdel eller Starbäcks Berättelser ur Sveriges historia.

På min fars försmakshörnbord lågo endast planschverk med bilder ur svensk historia och svensk natur. Min far förbjöd romaner - ack, han hade mer än nog av sina egna fantasier - och ogillade all skönlitteratur utom Tegnér och Runeberg.

I morbror Arthurs Oscarshamnshem som gjorts tapetserarfärdigt efter de årens uppfattning om det societärt passande och prydliga lågo, ovanpå Atala, Wallins Dödens ängel och Anna Maria Lenngren med Carl Larssons illustrationer. Här blev Dödens ängel för mig boken framför alla. Jag deklamerade den högt strof efter strof - jag misstänker med de mest patetiska, förtvivlade tonfall. Jag kan i varje fall inte på något annat sätt förklara att morbror Arthur eller moster Nanny efter en stunds oväsen sände ut mig i ett annat rum för att låta mig fortsätta mina poetiska deklamationsorgier utan mänskliga lyssnare och deltagare.

Det ganska nygifta unga paret med sin halvåriga dotter kunde ju på intet sätt känna sig mottagliga för de Wallinska strofernas på den unge deklamatörens läppar dubbelt tragiska tonfall:

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund -
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo
och tyst blev sången och sjöngs ej om,
och glädjen gången, ej återkom.

Jag förstår så innerligt väl, att de nedtystade den lille deklamatören utan att ens ha spåret av en aning om att den store skaldens tragiska rader en gång skulle rymma berättelsen om både deras eget och deras barns liv.

Min morbror själv höll ej provet och störtade handlöst från en inbringande hamnkaptenspost i Umeå - och dömdes på grund av det ynkligaste penningslarv till något års straffarbete på Långholmen.

Av de tre små människosparvarna, som blevo till i det lilla fåglanästet, dog hans dotter - den lilla flickungen - leksaken - centralgestalten i 1892 års sommarhem i Oscarshamn - under sitt unga äktenskaps första år under de mest tragiska omständigheter. Medan hennes närmaste bror i sitt sextonde år gick till sjöss - i förtvivlan över den skam han ansåg ha drabbat namnet och familjen - och på sin första resa i en storm gick över bord i Nordsjön. Släkten förklarade att det var självmord. Det tredje barnet blev som liten gosse för livet märkt av en mycket svår barnförlamning.

Men därom visste ju den sommaren varken den unge patetiske deklamatören eller hans något pinade åhörare någonting.

Av min mamma hade jag för Poseidonresan fått med mig i packningen ett gammalt skinnbundet exemplar av Nya Testamentet i en av Brittiska Bibelsällskapet ombesörjd edition från adertonhundratalets begynnelse, där översättningen var förfärligt föråldrad - och därjämte ett likaledes skinnbundet exemplar av psalmboken, där man i läderpressning såg kung David i full aktion vid harpan och på försättsbladet ett av Lundströms fromma träsnitt.

Mitt Nya Testamente var mig på grund av sin svenska synnerligen svårläst. Jag minns endast att jag vid den pliktskyldiga bibelläsningen ofta fastnade vid ett hemskt ställe i Romarbrevets första kapitel där det talades om drängaskändare. Ordet fyllde mig med en skräck och fasa utan gräns, och jag beslöt mig för att med Guds hjälp aldrig bli någon sådan.

Psalmboken var mig oändligt mycket tillgängligare och jag har ett sällsamt minne av hur jag en eftermiddag inne i min lilla hytt blev så gripen av en av de Wallinska psalmernas strofer om död och dom, att jag ovillkorligen måste delge andra människor mina känslor.

Jag lämnade hytt och aktersalong och skyndade föröver, där manskapet begagnade den vackra junilördagseftermiddagen till att vädra sjömanskistornas innehåll eller laga brister i strumpor och underkläder eller i lugn och ro suga en pipa och långsamt tråckla vidare på skansens eviga funderingar om sjömanslivets gåtor och problem.

Rödkindad, ivrig, andfådd kommer jag med blixtrande ögon neddimpande i sällskapet och samtalen och begär att få läsa upp något för dem.

Varifrån jag får iden vet jag inte - kanske känner jag instinktivt att min vanliga röst ej räcker till att nå alla eller att överrösta de samtalandes stämmor - men jag börjar helt enkelt att högljutt sjunga den wallinska vredespsalmen - med denna min röst, som hela livet igenom saknat varje spår av musikalitet, melodi och tonkänsla.

»Lämpar sig ej för sång» var ett tidigt omdöme om den.

Det blir en allmän tystnad föröver.

När psalmens andra strof lyckligen avverkats, avbryter Rundkvist mig. Han är en svarthårig man med mörka sammetsblå ögon och ett överflöd av tatueringar på armar, bröst och mage. Han har nyligen mönstrat på i Oscarshamn och redan hunnit förvärva allmän aktning genom att klättra upp för den alldeles nyinsatta förmasten och fästa en av leverantörerna i hastigheten glömd, förgylld kula på dess topp:

- Nä, nu kan väl Sven stoppa ner sitt positiv.

Men Carlsson - den värdige fåmälte båtsmannen - genmäler auktoritativt och sakligt:

- Låt Sven sjunga - det gör alltid gott någonstans.

Och jag fortsätter att sjunga eller patetiskt böla i den vackra ljusa sommarkvällen tills ett dånande rop från hamnkajen tränger fram till oss och avbryter hela utsändningen:

- Poseidon - ohoj!

Det är min morbror som ropar från kajen och blixtsnabbt åker smacken ut från akterdäcksreling med jungman Mattson vid årorna. Om några veckor blir det jag som får överta ansvaret för både smacken och våra förbindelser med kajen.

Min morbror meddelar: telegram från rederiet - Poseidon skall omedelbart till Ronneby för att bärga förlist fartyg.

Det blir några timmars intensivt arbete ombord, och innan solen gått ned äro vi på färd söderut - mot okända öden och äventyr.

Jag tänker i detta nu endast på detta mitt tydligen djupa behov att få deklamera patetisk poesi - ett behov som aldrig på det minsta sätt möttes eller fick utlösning hos min farbror Sam. Men från dessa minnets bilder tvingas min tanke på något sätt tillbaka till det oscariska salongshörnbordet med de doréska teckningarna till Atala. Jag flyttas eller flyter plötsligt in i det gedigna Åströmska tullförvaltarhemmet i våningen en trappa upp i det gamla Helsingborgska Tullbostället. Jag är samma sjuåring jag var då. Jag känner behaget av de mjuka mattorna under fötterna - spänningen inför ateniennernas hyllor med deras överlastade exposition av porslin, medaljer och bric-à-brac. Jag sitter vid det tofsprydda salongshörnbordet och tittar storögt bävande in i Åtalas gåtfulla och förvirrande sagovärld.

Där röra sig vid kakorna och kaffebordet - i till fotspetsen räckande vida kjolar och höghalsade klädningsliv - mor och dotter - små världar av sluten hemlighetsfull värdighet - i detta stilla hem av dämpad tystnad och högtidlighet.

Som en stor, tung bubbla lösgör sig långsamt under denna min färd bakåt i tiden en minnesbild från botten av mitt väsen. Den stiger långsamt, ödesbetingad och tankebetvingande upp genom mitt medvetande för att plötsligt brista på dess yta med sitt grymma, tydliga bildinnehåll.

Tullbostället - som jag nu minns det - är utrustat med någon underlig tvåvåningstillbyggnad av trä: det ståndsenliga avträdet för två ämbetsmannafamiljer - i två avsatser eller våningar - också de alldeles avskilda från varandra. Sitter man i lugn och ro på nedre botten i sitt kan man höra trippande eller tunga självfallna steg genom taket ge till känna att man har samma behov i den övre som i den undre våningen.

Jag har letat reda på, att det från trädgårdssidan borta i ett hörn finns en liten dörr till dessa avträden, genom vilken man kan kika upp till övre våningens hål och se de båda kvinnorna där avbörda sig sitt innehåll.

När jag tänker på den lille »förtjusande» gossen vid salongshörnbordets planschverk och hans föreställning om den värdiga, tunga modern och den bildsköna unga dottern, hör jag en röst till ur det förflutna. Den vill komma med, vill göra sig hörd därför att den också har yttrat sig om böckerna på salongsbordet. Det är rösten av en officersvolontär från Karlsborg. Han är en fattig knapadelspojke - en troende änkas enda barn. I tio generationer - från Gustaf Vasa till Oskar II - har hans förfäder tjänat kronan som officerare och aldrig hunnit högre än till någon enstaka överste men merendels slutat i löjtnants-, kaptens- och majorsgraderna.

Det är frågan om Strindbergs nyutkomna drama Dödsdansen, som i ett exemplar cirkulerat bland läsintresserade kamrater och mycket beflinats för sin brist på militär sakkunskap. I sin diktarambition att kunna prestera fackkunskap har Strindberg låtit avlösning verkställas efter sin ungdoms exercisreglemente.

Det är nog att döma boken i mångas ögon. Men den röst jag nu hör dömer den ur anständighetssynpunkt:

- En sådan bok kan man inte ha på sitt salongsbord.

Jag tänker hans fattiga mamma knappast ägde något salongsbord och jag kände honom väl som en brutal, kallhjärtad, framgångsrik flickjägare med många skalper i bältet. Utan vare sig fägring eller förmögenhet tillhörde han den typ av män som tvingar ned kvinnors fysiska motståndskraft. En gång i min trettioårsålder blev han den ena huvudfiguren i en roman, som jag redan den gången tänkte skriva som en ärlig, saklig, naken skildring av mäns och kvinnors öden sådana jag sett och upplevat dem - född och framväxt ur min känsla av att all roman- och novelldiktning var lögn, därför att den aldrig vågade verkligen avslöja de fysiska faktorernas fruktansvärda insats i människoödena.

Ett försök som jag aldrig fullföljde, kanske bara därför att den ledande kritiken var inställd på helt annan våglängd.

Ja, så skulle jag helt oväntat stanna här vid några illustrerade volymer på ett oscariskt salongshörnbord och asa Dödens ängel och Atala och alldeles oväntat genom denna anhalt störta ned i en kloak eller ett avträde eller en emserbrunn.

Emserbrunn är en bra bild - en riktig.

Det är något inom mig och Någon utom mig, som plötsligt har fört mig fram till en vid sidan av vägen belägen skenbart obetydlig emserbrunn, till vilken salongshörnbordets tofsprydda träskiva varit locket - en emserbrunn sådan den förekommer och förekommit på hundra och tusen gårds- och villatomter vårt land runt.

Jag frestas att säga att ingenting här på jorden lyser så vitt som den över marken belägna vitmålade cementringen ovanför en sådan emserbrunn. Här samlar sig all jordisk renhetslängtan i tryggt medvetande att mellan den och smutsen är ett solitt lock.

Men någon har lyft av locket - och det är förfärligt när någon lyfter av locket till en sådan där helt vanlig, vitlysande och prydlig emserbrunn.

Det stiger upp en vidrig doft, eller rättare sagt stank, och det är ju fara för att något barn kan under sina lekar trilla ner i den. Ja, är locket borta efter mörkrets inbrott är det rent av risk för att någon jordisk renhetsdyrkare själv står på huvudet i lorten.

Men det är inte heller riktigt sanning att det är en kloak. Jag färgar om och försöker drapera mig. Det är helt enkelt mitt förflutna, som jag nu står inför och invid. Det är ett fängelse, en skuggvärld och dock ett i nuet evigt levande förflutet.

Men till en början behåller jag för mig själv bilden av en emserbrunn - någon djup, djup cementtrumma ur vars oåtkomliga och oskönjbara botten jag vill kalla upp till ljuset, till gripbar form och gestalt, ett väsen, en ande, en demon - kalla den vad du vill - men jag vill ha tag i honom, som på något sätt är akincton kinoun - den orörda rörarn inne i mig själv och därmed i mitt livsöde. Det där som jag har ärvt från mina närmaste förfäder - och genom dem från några ännu längre tillbaka och ännu mycket längre tillbaka, ja så långt tillbaka att till slut all tidsräkning upphör.

Och då har jag en känsla av att bilden av en kloak är en ganska talande och adekvat bild. Ty det börjar verkligen där i det gamla tvåvåningsdasset, dit en pojke och jag smögo oss - ack, vem som var uppslagsgivaren och vägledaren vet jag ej längre - det finns ingen att skylla på. Men vi stodo i all hemlighet i lystnad och tystnad med blickarna fastlåsta vid hålen en trappa upp och de kroppsdelar som gick att skymta därigenom. Det var vår bakvända bild av tullförvaltarfrun och hennes nitton-tjuguåriga dotter.

Men det är samtidigt någonting av en hemlighetsfull besatthet i det hela - ett häxeri. Jag har upplevat vad den stora franska skaldinnan så utsökt sant sagt i sina versrader:

J'ai senti s'installer,
sur mon âme étonnée
le destin qui fait obéir

Jag har känt den makt som tvingar en människa till lydnad, ta min häpna själ i besittning.

Och så blir också detta en berättelse om min själs besättelse och tillfångatagande och färd och fall genom otaliga avgrunder av tomhet.