Lidman-ättlingen Lisbeth Beck-Friis, mer känd som Lisbeth Palme, är död.

Denna nyhet fick mig att tänka på de samtal jag hade med min morfar Sven Lidman om släkten, och att han ibland kom in på Lisbeth Beck-Friis och vårt släktskap. "Någonstans där, bland De Geerarna, finns Lisbeth".

Efter hans död 2011 så tänkte jag att jag skulle försöka få kontakt med Lisbeth. Jag slog upp hennes namn på hitta.se och fick en träff. Jag skrev ett brev, där jag presenterade mig och berättade om LidmanArkivet, lade med en kopia av "Blodsarv" [Albert Bonniers förlag, 1937] och skickade allt, på vinst och förlust.

Det var en ren chansning och jag tänkte så inte mycket mer på det men efter några veckor fick jag ett samtal från ett dolt nummer, jag svarade och en röst på andra sidan sade "Är det Jonas? Hej, detta är Lisbeth...". Vi pratade en längre stund och hon berätta lite om barndomsminnen, bland annat från Odersberga (eller var det Säbylund?), om hennes fars Kristian Beck-Friiss släktintresse, något detta hade tydligen förstärkts av dennes moders, Adriana De Geers, tidiga bortgång 1898.

Lisbeth hade uppenbarligen ett släktintresse och kom till min och Carolin Johanssons föreläsning om Sven Lidman på Medelhavsmuseet (Sven Lidman var alltså Lisbeths farmors morfar, se ovan). När jag hörde att hon skulle komma så tänkte jag att livvakter och liknade skulle skapa en väldig cirkus, men så var det inte. Säkerhetsrutinen var icke-existerande och efter föreläsningen tog hon tunnelbanan till Åkeshov där hon hade bilen stående.

Hon hade nog många minnen att dela med sig av, och jag hade planer att bjuda hem henne för att prata om dessa men det blev aldrig av. Det finns en läxa att lära i detta...