Följande text publicerades ursprungligen med rubriken "Förlorad och återfunnen" i "Min Far: 30 svenska män och kvinnor om sina fäder" [Lindblads förlag, 1948] och handlar om Sven Lidmans minnen av den tidigt bortgångna fadern Rudolf Lidman (Sven Lidman var född 1882, och fadern dog redan 1889). Den verkar vara en längre version av DIATRIORON: Den återfunne fadern , som tidigare hade publicerats i "Blodsarv" [Albert Bonniers förlag, 1937].

I.

Min far dog, när jag var nyligen fyllda sju är. Vi hade då sedan hösten 1885 bott i det gamla Tullbostället i Helsingborg, ett gammalt hus med en stor ålderdomlig trädgård, som i tre terrasser steg uppåt, så att man från den översta - belägen i jämnhöjd med Kärnan - hade den vidsträcktaste utsikt över Sundet och det danska landet.

Det var gamla, ledstängslösa stentrappor, som ledde dit upp. Trappan till den översta terrassen räknade mer än trettio sneda och vinda trappsteg en hisnande höjd för en liten bensvag femsexårig pojke. En gång hade jag en vacker sommareftermiddag fått följa min far dit upp. Medan han försjunken i drömmar inför utsiktens skönhet lät sina blickar flyga ut över det blänkande sollysta, segelfyllda Sundet och den blånande horisonten norröver, passade hans älskade sexårige ende son på att flyga bit utför den höga trappan och slå sig grundligt blodig i ansiktet.

Min far hade fått fatt i mig. Fort och försiktigt skulle han nu på sina darrande armar bära mig nedför de många sneda och trasiga trappstegen till bottenvåningen, mor och hjälpen. Jag kan ännu i dag liksom se hans ansikte framför mig. Det är ett sällsynt vackert och ädelt format ansikte och huvud: en hög. skönvälvd panna under ett tätt, lockigt, gråsprängt hår - en förnäm näsa - ett par stora blå, bländande ögon. Men hela detta klassiskt sköna ansikte är i detta nu genombränt av en ohygglig hjälplös ångest.

Jag kan ännu i skrivande stund se framför mig och förnimma den namnlösa fasa och förtvivlan som fyller och spänner detta sköna men sköra ansikte. Jag såg med barnets ogrumlade klar syn och oförljugna sanningsinstinkt, att det var ett gammalt, trött och söndersörjt ansikte. Jag såg och förstod omedelbart. utan ord och analys, de tusen nålfina rynkornas tysta men vältaliga språk. Jag kände omedvetet, med den levande barnahanden kring hans nacke och med den öppna seende barnablicken in i hans ansikte, att det blod som nu så ångesthetsat jagade genom de spända ådrorna, var ett sjukt och dödsdömt blod. Kanske förstod jag omedvetet vad endast han själv, läkarna och min moder visste - att han var en av en hemlighetsfull inre sjukdom dödsmärkt man.

Men medvetet förstod jag med mitt hjärta, på något dunkelt och oförklarligt sätt, att jag med en alldeles särskilt intensiv och passionerad, hjälplös kärlek var älskad av denne gamle, fine, förnäme man, vars båda armar darrade kring min kropp under den tredubbla bördan av den hjälplösa ångesten för den ende sonens liv, av tyngden av den i den branta trappan dubbelt tunga gosskroppen, av den frätande kräftsjukdomens fasansfulla gastkramning i hans egen varelse.

Medan jag lutade mitt lilla trötta och blödande gossehuvud mot hans darrande åldringsansikte och såg mitt eget blod i droppar falla ned på hans alltid oklanderligt vita skjortbröst och pikéväst, fylldes mitt barnahjärta av en namnlös, gränslös medkänsla och kärlek. Jag strök smeksamt med min smutsiga och blodiga barnahand i tafatt ömhet över hans höga vita, fårade panna och tinning - jag kan än i dag höra min upprörda, men ack, så ömma och kärleksfullt deltagande röst innerligt söka trösta honom:

»Var inte rädd, pappa lilla - det är inte farligt!»

Ack nej, det var ingen fara för mig - det var honom, min far, som döden stod så hotande nära.

Men detta är mitt första konkreta, alltigenom levande och besjälade situationsminne, som jag har av min far: sexåringen söker trösta och styrka sextioåringen. Eljest råkades vi nog ej själsligen så ofta. Sjukdomen, lynnet, nervtröttheten stängde väl honom, mot hans stackars kämpande vilja, borta från den levande och omedelbara kärlekskontakten med den älskade lille sonen.

En augustimorgon 1889 var han död efter ett år av oavlåtligt lidande.

Jag kan ingenting minnas av egen sorg eller några särskilda intryck från begravningen och sorgehuset. Men under sina sista levnadsår hade han i den gamla trädgården sökt plantera några nya fruktträd. Månaden efter hans död kunde vi skörda en sex å sju päron på ett av dessa ungträd. De togos högtidligt in. Min mor talade något om vad pappa skulle ha varit glad, om han fått smaka frukten av sitt arbete, medan han ännu levde. Och så fingo vi var och en ett. Jag gömde mitt till sovdags och tog det med mig i sängen.

När jag låg där i mörkret och tänkte över vad pappa skulle ha varit glad över att få smaka det, längtade jag efter att åter få se honom och ge honom en smakbit av mitt päron. I mörkret sträckte jag plötsligt ut min hand, med den redan bitna frukten i, mot den tomma rymden och ropade med en oerhört intensiv känsla av ömhet, kärlek och hjälplös hängivenhet:

»Pappa, pappa, kom och smaka!»

Men ingen pappa kom och smakade på min gåva - trots mina tårar och mina böner. Jag grät och åt upp hela päronet själv och somnade. Den nya dagen hade helt andra sorger och glädjeämnen.

II.

Egentligen har hela mitt förhållande till min far aldrig varit något annat än ett sådant där hjälplöst, tafatt och tillfälligt frågande in i natten - i stunder av vemod eller förtvivlan eller hjälplöshet - en mot det omgivande mörkret tafatt utsträckt hand, som snart sjunkit tillbaka för att åter gripa om livets fatt barare, påtagligare realiteter. Då och då har jag någon gång i livsnatten till honom, som varit mina dagars jordiska upphov, topat om svar på olösta problem och oförklarliga komplex i mitt eget liv, i min egen karaktär, i mitt eget öde.

»Man och kvinna skapade han dem», säger ju bibelordet. Till far och mor skapade han dem också, och en som sjuårig faderlös pojke söker kanske livet igenom den far som han for alltid förlorat. Åtminstone var så förhållandet med mig. Under livets skiftande problem och avgöranden sökte jag svar på frågan, vem min far var och vad han kunde vara i mig. Men jag fick aldrig någon godtagbar förklaring eller något tillfredsställande svar.

»En utsökt och fulländad världsman - en ovanligt fin och förnäm människa» kunde en gammal troende prästman förklara om honom. En gammal berest och beläst professorska ansåg honom vara den mest underhållande och angenäme bordskavaljer, som hon någonsin haft vid någon middag i hela sitt liv. Alla de gamla kunde berätta hur kvick och munter han var, hur djärv och överdådig och tapper. Om det sistnämnda talade ju tydligt hans båda guldmedaljer för berömliga gärningar och för mod i faror.

Min mor hade på mina intresserade frågor endast samma töckniga, dunkla, otillfredsställande svar:

»Ja, vet Sven, han var en verklig gentleman!»

III.

Men en dag skulle jag som gammal man plötsligt få uppleva honom, mota honom levande, taga del av hans väsens och varelses innersta liv och kamp, nöd och förtvivlan, på ett sätt som jag aldrig drömt om. Jag skulle återfinna min far som en levande människa, men till min förtvivlan och förvåning finna, att denna människa levde också i mig - med samma kamp och prövningar och problem som jag själv fått brottas med och kan ske alltjämt brottas med.

Efter min mors bortgång befanns en hennes byrålåda ha i mer än trettiofem år bland annat gömt på några exemplar av »Den oumbärliga almanackan» från åren 1879-84 - från hans tullförvaltartid i Karlskrona - åren kring min födelse. En ridå rämnade - en rullgardin lyftes i höjden - och jag fick se in i ett alldeles okänt rum på en mig alldeles okänd människa.

En trött, hopplös, bruten man i femtioårsåldern ser ut över sitt liv och ser det som ett förfelat liv. Hans liv har varit fantasier, dagdrömmar, högstämda tal, kvicka repliker, ord och åter ord. Hans liv har varit ett liv utan verklig hällning och behållning. Han är på kant med sina överordnade, missnöjd med sina underordnade - besvärlig för och fruktad av tullkammarens alla större trafikanter. Han har aldrig haft ett verkligt levande, ihärdigt intresse för sitt yrke och för sitt arbete.

Hans problem formuleras klarast i det Shakespearecitat han då och då ställer framför sig:

»There is a tide in the affairs of men
which taken at the flood, leads on to fortune;
omitted, all the voyage of their life
is bound in shallows and misery»

Och denne man är min far: jag är blod av hans blod, ben av hans ben, nerver av hans nerver. Han lever - förefaller det mig - på något sällsamt och oförklarligt sätt inne i mig med alla sina problem och lidanden.

IV.

Nyss fyllda femtio år börjar han sina almanacksanteckningar nyåret 1879:

»1. jan. Bed ödmjuk och förtröstansfull.
2. Var trofast intill döden.
3. Här gäller liv, här gäller död,
och vill du livet vinna,
så strid i Honom som livet vann.
4. Sträva att resa dig upp!»

Under de närmaste fem åren läser jag strödda över sidorna anteckningar som dessa:

»Du måste lämna fantasteriet och självbedrägeriet och skaffa dig klara papper.» - »Du är grunden och upphovet till din egen oduglighet.»

»Ordentligt arbete på tullkammaren, och Gud vare lov, klar insikt om att alla mina stridigheter och motgångar som tjänsteman härröra från bristande kunskap och slapphet i tanke och arbete. Använd din fantasi till uppfyllandet av dina dagliga plikter och ej att öka din njutningslystnad.»

»Håll strängt på ärligt arbete, ty annars kreperar du. Var trofast intill döden.»

»Kom underfund med att jag saknar lugn och hällning. Får lov att punkt för punkt arbeta upp mig till kraft och självständighet i stället för att vara ett pratande rö - få se om det ej ändå med Guds bistånd skall gå. Kom ihåg att bedja Gud om kraft att leva en dag i sänder för tjänst och hem detta är din verkliga befordran.»

»För övrigt underlät jag liksom förra dagen att på aftonen ställa framför mig själv så sannfärdigt som möjligt den förflutna dagens tillvaro. Bed ödmjuk - bed förtröstansfull och arbeta i sanning med allvar varje dag i din återstående levnad.»

V.

Men mitt i alla dessa bekymmer kommer ett ännu större och fruktansvärdare. I 1882 års almanacka skriver han:

»30/6 kl. 3/4 10 f.m. föddes Sven Hindric Rudolfsson. Lev så att din son kan minnas dig som du din fader.»

Det är en femtiofyra år gammal man, som nu skall börja leva livet på nytt för att bliva värdig sin son och värdigt kunna bidraga till hans uppfostran.

»Lägg nu manken till så att icke sonsonen varken på hjärtats eller kunskapens vägnar kommer att vansläktas från farfar. Håll i och håll ut. Ora, labora Deoque committe futura. Din uppgift är att genom ärligt och ihärdigt arbete varje dag vara dina barn ett stöd och en föresyn och därigenom med ord och gärning visa, att du hedrar din fader och moder så, att deras ättelägg måtte i sena led vara Sven Lidman och Ebba Annerstedt värdig. Kom detta ihåg och visa att din levnads slutarbete var bättre än dess början och att du med Guds nåd och bistånd upp fostrat dina barn så, att de kunna med kärlek och tacksamhet fortsätta sina fäders verk.»

Ack, min vän, så löpa dagboksanteckningarna dag efter dag: samma maningsord, samma kamp vecka ut och vecka in. Och jag höll på att gråta högt, när jag fann att denna kamp och detta dagboksskrivande utkämpats vid samma skrivbord som det, där jag i mina första pojkår läste och drömde över de gamla släktbreven:

»Kom Segebadenska skrivbordet hem från sin reparation. Låt nu se, min käre Nils Rudolph Lidman [Rudolf Lidman], att du varje dag av din återstående levnad arbetar så troget vid detta bord, att du kan testamentera det åt Sven Rudolfsson Lidman att förvara som minne och uppmuntran från sin fader, att ärligt och trofast försöka att vandra i hugstora förfäders fotspår och bevara sin tro och sin självständighet. Vaka, strid och bed, kom ihåg att du ej får låta en enda dag glida dig ur händerna.»

Ack, min vän, det gamla Segebadenska skrivbordet gled som så många andra dyrbara släktklenoder en gång också det till antikvitetshandlaren. -

Men så komma några särskilt kritiska dagar i senare hälften av apr 1884. Lille Sven Rudolfsson är svårt sjuk. Du kan ännu efter mer än femtio år höra ett människohjärtas ångestfyllda slag bakom raderna:

»16 apr 1884. Gud, min Skapare och Fader! Hjälp mig! Stöd mig, led mig, lär mig att vandra Dina vägar. - Om det så är Din vilja, så lär mig att i ödmjukhet genomgå de lidanden som äro mig förelagda, att jag i sorgens och motgångens dagar mätte kunna hjälpa och stödja de mina. - Herre, lät honom le va, om det är Din vilja, och behåll oss i Din tro och kärlek. Utsträck över oss Din skyddande hand och lär oss leva så att vi dö kunna.

18 apr 1884. Liten Svens sjukdom gav med sig. Gud vare lov. Bevisa nu med dina handlingar varje dag av din åter stående levnad att du uppfattat storheten av Guds Nåd att hava Maka och barn att leva för - och var dem ett stöd och en föresyn. Tänk på din skröplighet, besegra dig själv och var mild och överseende mot andra samt arbeta med orubblig viljekraft i din tjänst och på din bildning. Gå ej och lek kurragömma med dig själv utan använd sanning och allvar i hela din tillvaro.

19 apr 1884. - - - Har du vaknat sent, så är det desto större skäl, att du genom dina handlingar och ditt arbete visar att du är vaken. Men kom ihåg, att lika sträng som du är mot dig själv, lika överseende skall du vara mot andra och i synnerhet emot dem, som dig sårat.

20 apr 1884. Läste predikan för Olga. Kom ihåg att du skall arbeta och bedja av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg. Var vaksam varje stund, ty det är endast genom en okuvlig ihärdighet som du kan besegra din lättja och ditt fantasteri och skaffa dig kunskap och innehåll för din fantasi. För att din son skall kunna gå i sin farfaders fotspår fordras att du själv går i din faders. 'Strid, ty utan strid blir ingen se ger av!»

För den 21 apr 1884 har min fader mitt i all denna oro skrivit ner ett citat av hans älskade Tegnér - förvånansvärt för att ej säga fruktansvärt aktuellt i våra dagars »tjänstemanna-Sverige»:

»En tämligen väl använd morgonstund och dito förmiddag. 'Den som icke blyges att dag från dag, år från år stå med tiggarstaven utanför statens dörr och bettla sig till det bröd som han är ombetrodd att med sitt nit, sin verksamhet, sin duglighet förtjäna: sannerligen varje vältänkande man föraktar en sådan i djupet av sitt hjärta, huru högt också slumpen eller ett misslett förtroende ställt honom.' (Tegnér.)»

»22 apr 1884. Kom ihåg att varje dag, varje stund skall du arbeta i ditt kall. Det är märkvärdigt att det skall vara så ofantligt svårt att kunna besegra sig själv. Men det måste ske. Vill du att Sven skall vid inträdet på tjänstemanna- eller rättare vädjobanan tala tyska, franska och engelska, så måste du själv kunna det. Det vore fullkomligt fattigdomsbevis om du ej lärde dig det. Akta dig för att slutomdömet om dig blir 'stor i orden och liten på jorden'. Du har tack vare din lättja och fantasteri goda anlag i den riktningen.

25 apr 1884. Lägg på sinnet och kom ihåg: Hjärtat är det som gör läraren liksom mannen i allmänhet; där är roten för allt mänskligt värde. Där skall det bo en fromhet som är kristen domens sammandrag, ett nit, som aldrig slocknar, ett tålamod. som aldrig tröttnar, en sinnesstyrka, som är det storas moder. men tillika en barnslig oskuld, som är värd mera än visdomen, en tillförsikt till Gud, som aldrig sviker, därför att hon aldrig sviktar, ett hopp så rikt, så oändligt som evigheten, dit det syftar. Öppen som ett barn, fast som en man och vis som en gubbe - detta är i tre ord den rätte, den trogne, den kristne lärarens beskrivning. Tänk på din skröplighet, besegra dig själv och ar beta med orubblig viljekraft i din tjänst och på din bildning.»

VI.

Och denne man är min far. Med sådan innerlig och hjälp lös kärlek har jag från begynnelsen varit älskad - omedvetet ett föremål för både bön och förbön - för så många mänskliga, alltför mänskliga förhoppningar. Men nu vet och förstår jag, att denna gränslösa kärlek till slut icke var förgäves. Den Gud, på vilken också jag till slut fick tro, hörde hans böner, såg till hans hjälplösa förtvivlan, ångest och kamp. Jag är frestad att gråta, när jag i detta hjärtslitande, den fullkomliga hjälplöshetens dokument finner dessa rader, där hela hans fadershjärtas innersta längtan och hopp lysa fram i koncentrerad klarhet:

»Läste predikan för Olga. Tänk om lille Sven skulle i en framtid kunna hålla en sådan predikan som denna hans farfaders.»

Var min fars grepp om mig, verkligheten och livsproblemen lika darrande och svagt som det, i vilket han bar mig ned för de branta trapporna i gamla Tullboställets trädgård i Helsingborg, kunde han likväl bedja till Gud i sin nöd och ångest och förtvivlan. Och Han, som är barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, hörde hans böner, frälste hans lille Sven och tog honom upp i sina starka Fadersarmar.

»Det gick visserligen inte alldeles så, som en annan av mina förebedjare, en from och fantasifylld faster, bad och drömde. när hon samma år skrev till min far:»

Ja, älskade broder, visst ville jag komma och se lille Sven Domprost. Så underligt kan det gå att vi få en Sven Lidman till Domprost ännu en gång.

Ja, så underligt gick det, att Gud hörde det väsentligaste i deras böner. Så fick då även jag, som liksom min far varit ett rö för vindarna, en varelse, vars liv skulle varit utan hållning och behållning - så fick jag i många, långa och ljuvliga, underbara och sagolika år leva som ett vittne om frälsningen och nåden Jesus Kristus, vandra på vägar som jag ej själv valt, men som innerst inne varit välsignade av arvet från min far, av hans hjälplösa, ångestfyllda böner och förböner.

VII.

Tider ha funnits i mitt liv - tider av svaghet, trötthet och självupptagenhet - då läsningen av min faders små korta, för tvivlade almanacksnödrop kunnat fylla mitt hjärta med en ångest och förtvivlan utan namn och gräns.

Jag har - på nytt och på nytt igen - tyckt mig upp leva hans liv och problem såsom identiska med mitt eget och med mina egna. Jag har tyckt mig förnimma, att han lever i mig liksom jag i honom och att jag endast är en vidarebefordrare av hans eget väsen till kommande generationer. Eller som Hugo von Hofmannsthal så genialt formulerat det i sina odödliga verser:

»Dann: dass ich auch vor hundert Jahren war
und meine Ahnen, die im Totenhemd,
mit mir verwandt sind wie mein eignes Haar.
So eins mit mir als wie mein eignes Haar.»

Jag tycker mig själv ha kunnat skriva ned - ord för ord - hela denna den självkritiska, hjälplösa ångestens slutuppgörelse med ett förfelat liv:

»Du är grunden och upphovet till din egen oduglighet. Kom ihåg att leva varje dag i sanning och arbete.

Liksom hans ofta upprepade verscitat:

»Bed ödmjuk, bed förtröstansfull
att du, för Herren Jesu skull,
ej himlaarvet spiller.»

Men då upplever jag också plötsligt - starkare än någonsin - betydelsen av frälsningens dag i ett människoliv, och jag citerar för mig själv en min egen dikt:

»Jag är ett skälvande eko blott
på Nuets kust
av fädernas ångest och bragd och brott
och nöd och lust.

Jag var blott en syndens och sorgens träl
förutan tro.
när Du frälste mig först och fyllde min själ
med himmelsk ro.

Det gångna är sonat och glömt och förbytt
under årens lopp:
Du föder mig åter - på nytt och på nytt -
till ett levande hopp.»