| Plats, datum | Rom, 16 december 1851 | Källa | Italiensk dagbok |
16 december
I sällskap med Bergenstråhle [Claës Bergenstråhle] och Knutson besåg vi den "Kapitolinska Venus" och Lateranen. Den förra går på långt när inte upp emot den medicéiska ["Venus de' Medici"]. I samma rum står den allra sötaste grupp av "Amor och Psyche" – "Den döende gladiatorn" är dock det bästa på Capitolium [Kapitolinska museerna]. Byron [Lord Byron] säger därom i "Childe Harold" ["Childe Harolds pilgrimsfärd"]:
"Jag ser gladiatorn utsträckt framför mig, stödjande sig på handen – hans manliga blick tycks försonad med döden, men han triumferar över själatåget och hans böjda huvud sänker sig omärkligt mot jorden. De sista dropparna av hans blod rinna långsamt ur det breda såret; de fulla tungt, en och en, liksom de första regndropparna av ett ankommande väder. De slocknande ögonen förmörkas och han ser denna stora teater och hela detta folk simma omkring sig – han dör under de skallande bifallsropen för hans lumpna motståndare; han har hört detta skrik och föraktat det. Hans ögon följde hans hjärta och hjärtat var långt den från! Han tänker varken på förlusten av livet eller belöningen för striden. Han drömmer om den ensliga hyddan, som står, lutad mot klippan, vid Donaus strand. Döende ser han där borta barnen. Lekande sinsemellan, och modern, som smeker dem; han, deras far, slaktas till en högtid för romarna. Alla dessa tankar försvinna med blodet – skall han då utan hämnd. Stå upp, i göter! och mätter ert raseri. "Från Capitolium gick vi ner i en liten kyrka byggd på Petri och Pauli (även Cafilinas) fängelse [San Giuseppe dei Falegnami]. Där visas kuriösa saker, bland annat Sankt Petri profil i muren, uppkommen därigenom att fångvaktaren gav aposteln en örfil så att han slog huvudet i stenväggen samt den källa som Petrus lät uppspringa för att döpa samma man tillika med sina medfångar. Historien är lika präktig som den jag hörde om en herre, vilken besökte ett kloster någonstans i bergstrakten, och inte kunde begripa att de två huvudskålarna, som framvisades av olika storlek, kunde tillhöra Frälsaren: "Jo, sa munken, det är helt naturligt; den ena är hans huvudskål som gosse och den andra som man". Kyrkan Sankt Johannes [Lateranbasilikan] i Lateranen är världens förnämsta "Ecclesiarum urbis et orbis mater et caput", var i tusen år (324–1370) säte för påven såsom biskop av Rom ända till dess Clemens V (om vars utnämning kardinal Rubeus utropade "Nu hafven i tagit världens överhuvud bland ett huvudlöst folk") tog sitt säte i Avignon. Kyrkan är grann men på mig slog den inte an oaktat Bonifacius VIII därom yttrade "om människorna visste vilka avlatskatter kyrkan besitter, så skulle sannerligen pilgrimsfärder till Jerusalem o Sankt Jacobi i Galicien vara bra överflödiga!". I museum inuti slottet såg jag det vackraste hästhuvud och stympade hästkroppar, jag någonsin sett, avtryck från de basreliefer i Aten som Lord Elgin stal och skänkte till British Museum. Innan vi gick därifrån besåg vi världens största obelisk (99 fot hög utan bas och piedestal) samt Scala Santa, vilken påstås vara densamma trappa till Pilatus hus i Jerusalem, som var Herre och Frälsare så många gånger bestigit.
-
-
-
-

Sven Lidman
1757‐1823
Prost,
Tingstad
g. Landberg
g. Landberg

Carl Printzsköld
1884‐1971
g. Melander

Mauritz Åström
1860‐1924
Sättare
Ogift.

Erik Liedman
1907‐1986
Plåtslagare
g. Gustafsson

Sam Lidman
1824‐1897
Militär
Ogift.

Carl Johan Pettersson
1829‐1908
Lärftskramhandlare
f.h. Lidman

G-A Lidman
1895‐1962
Tjänsteman
g. Engström

Sixten Lewenhaupt
1849‐1916
g. De Geer

Johan Lidman
1840‐1905
Militär
g. Wolff

Anna Fischer
1848‐1918
g. De Geer

Axel Löthner
1833‐1887
Lärare
g. Lidman

Regina Grill
1854‐1936
g. Lagerfelt

Julie De Geer
1855‐1948
g. Lewenhaupt

Anna Ekeberg
1847‐1935
Pianolärare
Ogift.