BLOGG

Sam Lidman: En biografi över den sista göten (AI-genererad)

Publicerat 29 december 2025

Peder Gustaf Samuel Lidman, mer känd för eftervärlden som Sam Lidman (1824–1897), utgör en av det svenska 1800-talets mest färgstarka och egensinniga profiler. Han var en man vars livsöde kom att formas av en dramatisk tragedi i ungdomen, men som genom en järnhård vilja och en närmast atavistisk stoicism omvandlade sitt fysiska handikapp till en drivkraft för kulturell och pedagogisk gärning. Född i en tid av romantik och idealism, och död vid tröskeln till det moderna genombrottet, förblev han livet igenom en representant för det förgångna – en "sista göt" som med träben och värja navigerade genom en föränderlig värld.

Denna biografi syftar till att teckna en heltäckande bild av Sam Lidmans liv, från uppväxten i Linköping och den avbrutna militära karriären, genom de smärtsamma men bildande åren på resande fot i Europa, till hans monumentala livsverk på Djäkneberget i Västerås. Framställningen baseras uteslutande på familjekrönikor, genealogiska uppteckningar och sekundärkällor samlade i familjearkiv, samt – och i synnerhet – på den detaljerade dagbok Lidman förde under sin konvalescensresa till Italien 1851–1852 [LÄS MER: Sam Lidmans Italiensk dagbok, nu transkriberad]. Genom dessa dokument framträder inte bara bilden av en sträng pedagog och excentrisk parkbyggare, utan även en man av kött och blod, plågad av fantomsmärtor och melankoli, men buren av en orubblig pliktkänsla och en djupt rotad patriotism.

Del I: Arvet och Uppväxten

Den Lidmanska ätten: Rötter i den småländska myllan

För att förstå Sam Lidmans karaktär och den "storsvenska" patriotism som kom att prägla hans livsgärning, måste man blicka tillbaka på hans fäderne. Släkten Lidman härstammar från Flisby socken i Småland, där stamfadern Peder Larsson (1720–1785) verkade som rusthållare på gården Lidhult. Det var från denna gård namnet Lidman antogs, en markering av social mobilitet och en strävan bort från det traditionella patronymikon-systemet. Peder Larsson var, enligt familjetraditionen, en man av betydelse, nämndeman och riksdagsman tillhörande Mösspartiet, även om senare forskning inom familjen ifrågasatt riksdagsmannaskapet.

Enligt Sam Lidmans egna genealogiska undersökningar, som han redovisade på en släkttavla kallad Den dubbelsidiga, fanns det även en annan influens till namnbytet: "En gammal beslägtad prest" vid namn Jonas Lidman. Sam menade att namnet antogs både efter gården Lidhult och efter denne Jonas. Denna koppling har i efterhand verifierats, då Jonas Lidmans dotter var ingift i släkten Bolling, vilken Sam Lidmans farmor Annika Bengtsdotter tillhörde. Annika själv kom från en släkt som börjat lämna patronymikon-traditionen bakom sig; hennes far Bengt Bolling använde släktnamn, medan farfadern Hans Månsson inte gjorde det. Detta visar på en social ambition och en anpassning till en mer modern namnkultur som Sam Lidman senare skulle förvalta och förädla i sin egen självbild.

Av Peder Larssons söner var det två som bröt sig ur bondeståndet genom akademiska studier: Lars [Lars Lidman] och Sven [Sven Lidman]. Den sistnämnde, Sven Lidman (1757–1823), blev prost i Tingstad och farfar till Sam. Prosten Svens son, Sven Fredrik Lidman [Sven Lidman] (1784–1845), blev i sin tur en framstående orientalist, resenär och slutligen domprost i Linköping. Det var i denna miljö av lärdom, prästerlig värdighet och social ambition som Sam Lidman föddes.

Sam Lidman själv var djupt intresserad av genealogi, om än ibland med en kreativ inställning till källkritik. Han konstruerade stamtavlor där han spårade släktens ursprung ända tillbaka till Harald Hårfager och Karl Knutsson (Bonde). Även om dessa kopplingar i modern tid betraktas med skepsis eller direkt avfärdas som "hittepå", säger de mycket om Sam Lidmans självbild. Han såg sig som en förvaltare av ett heroiskt arv, en länk i en kedja av män som tjänat kung och fosterland. Denna genealogiska mysticism var inte bara en hobby; det var en ideologisk grundval som han senare skulle försöka inympa i sin brorson, författaren Sven Lidman.

Domprosthemmet i Linköping

Sam Lidman föddes den 27 mars 1824 i Slaka prästgård, som son till domprosten Sven Lidman och dennes hustru Ebba Annerstedt. Han döptes den 1 april samma år. Familjen bestod av en stor syskonskara som kom att omfatta tolv barn, varav åtta söner och fyra döttrar. Hemmet i Linköping präglades av faderns intellektuella tyngd – han var känd som "Sigurd Jorsalafarare" i Götiska förbundet och hade rest i Orienten – och moderns adliga påbrå och skönhet. Ebba Annerstedt var fosterdotter till ärkebiskopen Carl von Rosenstein och hans maka Henriette Cederström, vilket knöt familjen Lidman till den högsta societeten och den "Cederströmska traditionen" av militär ära.

Uppväxten i Linköping var dock inte enbart en idyll. Familjen drabbades hårt av faderns död den 9 mars 1845, vilket lämnade Ebba Annerstedt och barnen i en prekär ekonomisk situation. Dödsboet var i konkurs, med skulder som vida översteg tillgångarna. Enligt rådhusrättens protokoll från april 1845 uppgick tillgångarna till drygt 5 400 riksdaler, medan skulderna var över 16 500 riksdaler. Denna ekonomiska katastrof tvingade sönerna att tidigt söka sin egen utkomst och kan ha bidragit till den strävsamhet och sparsamhet som senare kom att känneteckna Sam Lidman.

Familjens bostad vid Stora Torget 1 i Linköping, där de bodde i mitten av 1800-talet, var en central punkt i deras liv. Även om lägenheten idag är ombyggd, vittnar spåren av en stor sal och ett ursprungligt trapphus om den miljö där Sam och hans syskon växte upp. Det var ett hem präglat av både kulturell rikedom och ekonomisk osäkerhet, en dubbelhet som skulle följa Sam genom livet.

En familj av hjältar och tragedier

Sam Lidmans syskonskara har i efterhand beskrivits som "en familj av hjältar", men lika mycket var det en familj drabbad av osannolika tragedier. Fyra av Sams bröder mötte döden genom drunkning, händelser som satte djupa spår i familjens kollektiva medvetande och i synnerhet hos modern Ebba.

Carl Lidman (1821–1846): Den äldste brodern, sjöofficer, omkom i Mexikanska golfen när korvetten Carlskrona kapsejsade i en orkan 1846. Enligt familjelegenden, återberättad av Georg Bagge, överlät Carl sin plats i den överfulla räddningsbåten till en matros som hade hustru och barn, med orden: "Har du hustru och barn?... Rädda honom." Carl försvann därefter i djupet bland hajarna. Denna osjälviska handling blev en del av den familjemytologi som Sam Lidman vårdade.
Claes Lidman (1831–1857): Löjtnant och informator hos baron Koskull på Svenneby. Han drunknade 1857 i en sjö vid egendomen när han skulle testa isens bärighet för sin elev. Han gick igenom isen inför ögonen på familjen och eleven, utan möjlighet till räddning.
Otto Lidman (1822‐1858): Jägmästare, drunknade i Kalmarsund 1858 under ett räddningsförsök i samband med en storm. Han hade övertalats att följa med en gästgivare på en seglats, trots riskerna.
Manne Lidman (1837–ca 1874): Drabbades av sinnessjukdom under studietiden i Uppsala och togs in på Vadstena hospital och senare Danviken hospital. Han levde ett kringflackande liv, arbetade som sjöman och hamnade i konflikter med lagen för fylleri. Han försvann spårlöst efter 1874, troligen drunknad i Engelska kanalen eller "aflägset farvatten", som Sam Lidman senare uttryckte det i en tidningsannons 1884 för att varna för bedragare som utgav sig för att vara den försvunne brodern.

Dessa förluster skapade en atmosfär av undergång och heroism kring familjen. Sam Lidman, som själv skulle komma att drabbas av en fysisk stympning, levde således med en ständig påminnelse om livets skörhet och plikten att möta ödet med rakryggad värdighet. Han hedrade minnet av sina bröder Carl och Claes genom att låta tillverka en snusdosa med integrerade medaljer präglade med deras namn och dödsår, en relik som han senare lät gå i arv [LÄS MER: En Lidmansk snusdosa].

Militär utbildning och karriär

I enlighet med familjens traditioner och ambitioner slog Sam Lidman in på den militära banan. Han skrevs in som kadett vid Krigsakademien på Karlberg 1838, endast 14 år gammal. Karlberg var under denna tid en skola som präglades av hård disciplin och kamratuppfostran, en miljö som formade den unge Sams karaktär. Han utexaminerades 1844 och blev underlöjtnant vid Första livgrenadjärregementet, ett av de regementen som var stationerade i hans hemtrakter i Östergötland. Därefter genomgick han Gymnastiska Centralinstitutet (GCI) och avlade student- och kameralexamen i Uppsala.

Lidman beskrivs under denna tid som en "ovanligt ståtlig man" med ett vinnande väsen, en skicklig dansör och en eftertraktad kavaljer i societeten. Han genomgick Högre Artilleriläroverket vid Marieberg och tjänstgjorde vid fördelningsstaben i Skåne under det dansk-tyska kriget 1848. År 1849 utnämndes han till löjtnant. Framtiden tycktes ljus; karriärvägarna låg öppna för den begåvade och välartade officeren, som även hade en stark dragning till det sociala livet och "det täcka könet".

Del II: Olyckan på Ladugårdsgärde

22 augusti 1850

Livet tog en drastisk och oåterkallelig vändning den 22 augusti 1850. Sam Lidman befann sig på Ladugårdsgärde i Stockholm för att delta i en artilleriövning. Han var beordrad som målvakt, med uppgift att observera nedslagen och rapportera resultatet. Under skjutningen inträffade det otänkbara: en granat rikoschetterade eller exploderade felaktigt och träffade Lidman. Hans högra ben krossades och splittrades svårt.

Händelseförloppet omedelbart efter olyckan har blivit en del av familjelegenden och vittnar om Lidmans exceptionella sinnesnärvaro och stoicism. Trots den chockartade skadan förlorade han inte medvetandet. I avsaknad av läkare på platsen instruerade han själv sina kamrater att lossa hängslena och anlägga ett tryckförband (tourniquet) för att stoppa den livshotande pulsåderblödningen. Han bars därefter på en bår genom Stockholm till Serafimerlasarettet.

Amputationen och vägran av bedövning

På sjukhuset konstaterade professor Carl Santesson, en av tidens främsta kirurger, att benet inte gick att rädda. En amputation var nödvändig. Vid denna tidpunkt fanns möjligheten till viss bedövning, men Sam Lidman vägrade kategoriskt att ta emot smärtlindring. Hans ord, såsom de återgivits i familjen, var: "Skall jag dö, vill jag dö vid fullt medvetande." Han genomled den brutala operationen utan att jämra sig, en prestation som väckte djup beundran hos läkaren. Santesson skrev senare till Sams mor, Ebba Annerstedt: "Jag lärde här känna en karaktär, som ej tillhör de alldagliga och som i prövningens och smärtans hårdaste ögonblick aldrig förnekade sin egenskap att tillhöra en man".

Denna händelse blev definierande för Sam Lidman. Från att ha varit en lovande ung officer med världen för sina fötter, blev han nu en invalid vid 26 års ålder. Men istället för att låta sig knäckas, byggde han sin identitet kring övervinnandet av smärtan och förlusten. Han såg senare olyckan som en gudomlig prövning som räddat honom från högmod. Hans senare valda motto, inristat på hans gravvård, sammanfattar denna inställning: Nec Aspera Terrent – Svårigheter skrämmer icke. På baksidan av stenen lät han rista: "47 lyckliga år uppå träben", vilket vittnar om en livslång tacksamhet över att ha överlevt, trots det ständiga handikappet.

Del III: Den Italienska Resan (1851–1852)

Efter olyckan och amputationen beviljades Sam Lidman medel, bland annat av kung Oscar I och familjevänner, för att genomföra en konvalescensresa till södra Europa. Syftet var att återhämta hälsan, men resan blev också en bildningsresa ("Grand Tour") där den intellektuelle och iakttagande sidan av Lidman fick blomma ut. Hans dagbok från denna tid, förvarad i familjearkivet, ger en unik inblick i hans inre värld, hans syn på Europa och hans kamp med den fysiska smärtan [Italiensk dagbok].

Österrikiska Italien: Verona och Venedig

Resan inleddes i slutet av september 1851. Lidman anlände till Verona, porten till det dåvarande österrikiska Italien. Han reste tillsammans med sin bror Thure Lidman, som fungerade som stöd och sällskap. Redan vid ankomsten till Peschiera noterade han det österrikiska sjöförsvaret på Gardasjön och imponerades av den militära närvaron. Hans sympatier låg tydligt hos den österrikiska ordningsmakten snarare än hos den italienska befolkningen, som han beskrev i nedsättande ordalag som "italienskt patrask" och "mustig befolkning". Han fann det vara en "agrement att resa i kejsarstaten då man inte är ungrare eller italienare".

I Verona fick han tillfälle att möta den legendariske fältmarskalken Josef Radetzky. Mötet, som förmedlades av general Stadion [Philipp von Stadion und Thannhausen], gjorde ett djupt intryck på Lidman. Han beskrev Radetzky, då 87 år gammal, som en man med "ett obeskrivligt uttryck av lugn, fasthet och godhet". Radetzky visade stort deltagande för den unge svenske invaliden och kallade det "hedrande att vara invalid". För Lidman, som sörjde sin förlorade militära karriär, var detta erkännande från en av Europas främsta krigare en enorm upprättelse. Han beskrev mötet som en "avundsvärd utmärkelse för varje krigare".

Dagboken avslöjar också Lidmans konstnärliga och historiska intressen. Han besökte den romerska amfiteatern i Verona och reflekterade över romarnas storhet jämfört med nutidens "förstörelseanda". Han konstaterade att "varken i segrar eller fester har nutiden kunnat mäta sig med det romerska folket". Hans syn på historien var cyklisk; han såg storhetstider följas av förfall. Samtidigt visade han en viss känslighet för djurens lidande, och reagerade starkt på hur illa man hanterade djur i Verona, exempelvis en åsna som misshandlades av sin drivare.

I Venedig, dit han anlände i oktober, blandades beundran för arkitekturen med melankoli över stadens förfall. Han tillbringade dagarna med att studera italienska grammatiken, en sysselsättning han fann "mördande tråkig" men nödvändig. Han umgicks med konstnärer som Friedrich von Nerly och August Dorgerloh, som målade hans porträtt. Han iakttog folklivet på Markusplatsen, men kände sig ofta isolerad och "blytungt tråkig". Men under ytan gnagde smärtan. Dagboken vittnar om "nervristningar i stumpen" som kändes som om de skulle "slita mina imaginära naglar", och mardrömmar där han upplevde amputationen på nytt. Sömnlösheten var en ständig plåga. "Att jag syndat mycket tar jag för givet... men så sliter jag också en hund för besväret," skrev han i en stund av självreflektion. Han kämpade för att behålla sin stoicism, men medgav att det var svårt att vara föremål för andras barmhärtighet, då deltagande i den civiliserade världen ofta kändes som en "överflödsartikel".

Florens och Konstskatterna

Färden gick vidare söderut via Bologna till Florens i november 1851. I Bologna hann han reflektera över stadens historia och kampen mellan kejsare och påvar, men tyckte det var "löjligt" att bara stanna en eftermiddag. Resan till Florens skedde med diligens, där Lidman, orolig för rånare, gömde sina pengar i träbenet och nästan hoppades på att bli attackerad för att få "göra bekantskap med det slags folket".

I Florens fördjupade sig Lidman i konststudier. Uffizierna blev en fristad där han betraktade "Venus de' Medici" och andra mästerverk. Han noterade lakoniskt att det var "bättre att förlora benet än ögonen" – en påminnelse om att han trots allt kunde uppleva skönheten. Han besökte även Siena, där han fascinerades av domen och stadens germansk-italienska arkitektur. Han beskrev befolkningens sätt att värma sig med kolkrukor under kläderna. Lidman var en flitig iakttagare av både konst och vardagsliv, driven av en pliktkänsla att använda tiden väl och "lära sig något på dagen", även om han ibland kände sig som en "frigid häst i selen" som drog utan hopp om belöning.

Rom: Den eviga staden

Lidmans ankomst till Rom i början av december 1851 var en höjdpunkt. Han sökte upp den skandinaviska kolonin och träffade bildhuggarna Bengt Erland Fogelberg, Johan Peter Molin och den danske professorn Bissen [Herman Wilhelm Bissen]. Han beundrade Fogelbergs statyer av svenska kungar och fann tröst i konsten. Han deltog i det sociala livet, firade jul med skandinaverna i en munter tillställning där herrarna blev "lagom mosiga" och damerna "tillräckligt lössläppta".

Men Rom väckte också hans protestantiska och kritiska ådra. Han var föga imponerad av påvemakten ("patrask") och den katolska liturgin, som han fann teatralisk. Vid ett besök i Santa Maria in Aracoeli beskrev han barnens predikningar som ett "kyrkospektakel". Samtidigt kunde han inte undgå att beröras av historiens vingslag vid Forum Romanum och Colosseum. Han reflekterade över Roms uppgång och fall, och drog paralleller till mänsklighetens förgänglighet. Han studerade Roms historia ingående och imponerades av stadens forna storhet jämfört med den nuvarande "obetydligheten" under påvligt styre.

I Rom mötte han också den franske generalen Gemeau [Auguste Pierre Walbourg Gemeau] och deltog i baler, där han trots sitt handikapp rörde sig i societeten. Han noterade cyniskt hur "avundsjukan är en av de allmänt utbredda själssjukdomarna" i sällskapslivet. Hans iakttagelser av det romerska folket och aristokratin var skarpa; han såg en befolkning som var "intelligent och vidskeplig, älskvärd och depraverad". Han fann också en viss tröst i mötet med operasångerskan Carolina Alajmo, vars konstnärskap och personlighet gjorde djupt intryck på honom.

Neapel och Palermo: Natur och melankoli

Resan fortsatte till Neapel i februari 1852. Här beskrev han kyrkorna som "för mycket rokoko" och pråliga. Han besökte katakomberna och fascinerades av deras omfattning och historia. Ett möte med en transport av galärslavar kedjade vid varandra väckte hans djupa avsky för mänsklig grymhet. "Under tretusen år... har den idén varit rådande att den ena människan äger rättighet att fängsla, misshandla och döda den andra," skrev han med bitterhet och funderade över civilisationens långsamma framsteg.

På Sicilien mötte han våren i mars. Palermo och dess omgivningar, "Conca d'Oro", beskrevs med lyrisk hänförelse. Han besökte Villa Giulia och den botaniska trädgården, där han till sin glädje fann en staty av Carl von Linné. Han träffade den ryske översten Zaitzewsky, en invalidiserad krigshjälte som han fann stor gemenskap med. Lidman njöt av naturen och utsikten över havet, men kände sig ofta ensam och missförstådd i sociala sammanhang. Han avslutade sin vistelse i Palermo med att konstatera att Sicilien, denna "pärla", var för dyrbar för att besittas av någon stormakt.

Resan avslutades våren 1852 med en känsla av både berikning och vemod. Han hade sett världen, mött storheter och konstskatter, men han återvände hem som en man märkt för livet, både fysiskt och mentalt. Dagboken slutar i mars 1852, men den ger nyckeln till den personlighet som senare skulle prägla Västerås: en man som sökte skönhet och ordning i en kaotisk värld, och som fann tröst i naturen och historien.

Del IV: Mellanspel – Diplomaten och läraren

I statens tjänst

Efter hemkomsten från Italien kunde Sam Lidman inte återgå till aktiv militärtjänst i fält. Han befordrades formellt till kapten i armén 1853 men sökte sig till civila och diplomatiska uppdrag. Under 1850-talet tjänstgjorde han bland annat som attaché ("Attaché Payé") vid legationen i Konstantinopel 1851–1854, där hans far en gång verkat. Han besökte även Paris och London 1856 i diplomatisk mission för Utrikesdepartementet i samband med hertigen av Östergötlands [Oscar II] vistelse där. Mellan 1854 och 1860 arbetade han som adjutant hos överståthållaren i Stockholm och var kanslist i statsutskottet under riksdagen 1857–1858. År 1859 utnämndes han till riddare av Guelfer- [Guelferorden] och Leopoldsordnarna [Leopoldsorden].

Dessa år var en tid av sökande. Lidman var en man med stor energi och begåvning, men hans handikapp och kanske hans frispråkiga natur stängde många dörrar. Han hoppades på en post som generalkonsul i Rio de Janeiro, men blev förbigången, en besvikelse som han tog hårt. Det var i detta läge av frustration som han 1861 sökte och fick ett vikariat som lektor i moderna språk vid läroverket i Västerås. Det var en slumpens skörd som skulle få avgörande betydelse för både Lidman och staden Västerås.

Pedagogen i Västerås

I Västerås kom Sam Lidman att verka inte bara som språklärare utan även, paradoxalt nog med tanke på sitt träben, som gymnastiklärare mellan 1863 och 1867. Han utvecklade en egen pedagogik som blandade sträng disciplin med kamratlig uppmuntran. Han kunde inte själv visa övningarna på plintar och hästar, men han kunde "sätta pli" på pojkarna. Hans motto, som han myntade vid sin avgång, blev bevingat: "För de lata har jag varit en piska, för de raska ett jägarhorn".

Lidman var en auktoritär men populär lärare. Han införde musik i exercisövningarna och tog med eleverna på botaniska exkursioner med portören på ryggen. Han blev en förebild, en "riddersman" som pojkarna såg upp till. Hans insatser belönades med gåvor och hyllningar från eleverna, däribland en bröstnål utformad som en piska och ett jägarhorn i kors vid hans avsked 1869.

Del V: Djäkneberget – Ett livsverk i sten och grönska

Från vildmark till lustgård

Sam Lidmans mest bestående arv är utan tvekan omdaningen av Djäkneberget i Västerås. När han kom till staden var berget en karg och oländig plats, beväxt med ljung och enbuskar, och användes främst som övningsplats för skarpskyttekåren, där Lidman blev överbefälhavare 1862. Det var under dessa övningar han fick visionen att förvandla berget till en park, en plats för "levnadsglädjen och fosterlandskärleken".

Arbetet påbörjades 1862 och pågick i etapper fram till Lidmans död, med särskilda insatser under åren 1862–1868, 1879, 1889 och 1892–1895. Med hjälp av en handfull arbetare och egna, ofta knappa, medel röjde han stigar, planterade över tusen träd och anlade utsiktsplatser. Han mötte initialt skepsis och hån från borgerskapet ("hångrinare"), som inte trodde att "det ruskiga berget" kunde bli något vackert. Men Lidmans energi var, som det sades, nog för att försätta berg. Han lät även bygga en bro över Svartån 1867, den så kallade Skarpskyttebron, för att underlätta tillgången till parken.

Stenarnas språk

Det som gör Djäkneberget unikt är de över 500 steninskriptioner som Lidman lät hugga in (vissa källor nämner upp till 800). Dessa texter, på en mängd olika språk (svenska, latin, grekiska, tyska, m.fl.), speglar Lidmans världsbild. Här finns hyllningar till svenska kungar (Gustaf II Adolf, Karl XII), kulturpersonligheter och vetenskapsmän. Här finns bibelcitat och moraliska sentenser.

Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden. (Den första inskriptionen, 1862, avsedd som memento för skarpskyttarna).
Åt lefnadsglädjen och fosterlandskärleken är anläggningen gjord och låt berget frambringa frid bland folket.
Hångrinare, sammansvärjare, ta hvarann i hand. (En känga till kritikerna).

Lidman namngav platserna med namn hämtade från den nordiska mytologin och historien: Odinslund, Balders hage, Breidablick. Det var en manifestation av den götiska anda han ärvt från sin far och dennes tid i Götiska förbundet. Parken blev ett pedagogiskt rum, där besökaren skulle fostras i patriotism och dygd. Han lät även hugga in sin egen roll i parkens tillkomst: "Peder Gustav Samuel Lidman, lade jag gårdarna, reste jag vårdarna".

En intressant detalj är att Lidman även hedrade kvinnor på berget, vilket var ovanligt för tiden. Han lät resa minnesmärken över svenska drottningar och prinsessor, samt en "qvinnosten" med bibelcitat som hyllade den dygdiga kvinnan. Parken är således inte bara ett monument över manlig heroism, utan även ett uttryck för Lidmans ridderlighet och respekt för det täcka könet.

Del VI: Familjepatriarken "Farbror Sam"

Relationen till Sven Lidman

Sam Lidman förblev ogift och barnlös. Hans faderskänslor kom istället att riktas mot brorsonen Sven Lidman (1882–1960), son till brodern Rudolf Lidman. Efter Rudolfs död 1889 trädde Sam in som en ställföreträdande fadersgestalt. Somrarna tillbringade den unge Sven hos "farbror Sam", ofta i Västerås eller Linköping.

Denna relation har skildrats ingående av Sven Lidman i dennes självbiografiska böcker (t.ex. "Gossen i grottan"). Farbror Sam framstår där som en krävande och ibland skrämmande uppfostrare, som exercerade pojken och inympade i honom släktens historia och plikter. Sam Lidman såg i "Lill-Sven" släktens hopp, den som skulle "uppbära det trasiga baneret". På Djäkneberget lät han till och med hugga in en sten med namnet "Lill-Sven" bland anfädernas namn, vilket markerade pojkens plats i den historiska kedjan [#255].

Det var en uppfostran präglad av både kärlek och hårdhet. Sam Lidmans hem var ett "fosterlandskärlekens och släktminnenas tempel", fyllt av porträtt och reliker (som den "Kellgrenska käppen" och den Cederströmska värjan). För den unge Sven blev detta arv både en inspirationskälla och en tung börda, en spänning som senare skulle prägla hans författarskap. Sam Lidman var också skaparen av en snusdosa med medaljer till minne av sina drunknade bröder, vilken han lät gå i arv till Sven som en symbolisk stafettpinne för släktens fortlevnad.

Den Lidmanska identiteten

Sam Lidman var djupt engagerad i att bevara och konstruera familjens historia. Han skapade flera släkttavlor, däribland Den heraldiska med talspråket, där käppar och värjor korsades under porträtt av familjemedlemmar. Han såg sig själv som släktens huvudman, en titel han informellt antog 1881 efter Carl-Petters [Carl-Petter Lidman] död [LÄS MER: Om de Lidmanska huvudmännen]. Genom dessa handlingar skapade han en mytologi kring familjen Lidman – en berättelse om offervilja, begåvning och tragik som band samman de levande med de döda.

Del VII: De sista åren och slutet

En vandrande eremit

Efter tiden i Västerås och en kort sejour i Arboga (där han initierade Stureobelisken 1890) levde Sam Lidman ett kringflackande liv. Han verkade som informator på olika gods (Säbylund, Godegård), vistades i Stralsund 1887 för att studera historia (särskilt Leopold von Ranke), och återvände periodvis till Västerås för att "putsa" på sitt berg. Han levde enkelt, nästan asketiskt. Det sägs att han aldrig ägde en fotogenlampa, utan nöjde sig med stearinljus – kanske en symbolisk handling av en man som ansåg att "det vore bättre om man i stället för att gå fram, ginge tillbaka".

Död och eftermäle

Sina sista år tillbringade Sam Lidman i födelsestaden Linköping. Han sågs ofta promenera i staden, stannandes för att göra honnör för en bild av aposteln Petrus i domkyrkan [Linköping domkyrka]. Den 22 september 1897 avled han i hjärtförlamning ("Paralysis cordis").

Begravningen blev en manifestation av det han levt för. Kistan var svept i en svensk flagga, och ovanpå den låg hans värja och det trogna träbenet. Han gravsattes intill den Lidmanska familjegraven på Gamla griftegården i Linköping den 26 september 1897.

På sin gravsten lät han rista in sitt livs motto: Nec Aspera Terrent (Svårigheter skrämmer icke). På baksidan av stenen står en inskription som med lakonisk humor och tacksamhet sammanfattar hans livsöde: "47 lyckliga år uppå träben".

Sammanfattning

Sam Lidman var en man av kontraster. Han var en krigare utan krig, en resenär bunden av fysiska begränsningar, en konservativ reaktionär som skapade en folkpark för allmänheten. Hans liv präglades av den fysiska smärtan från amputationen och den själsliga smärtan över familjens många förluster. Men genom sin "tro att försätta berg" omvandlade han lidandet till handling.

Djäkneberget står kvar som hans främsta monument, en plats där stenarna bokstavligen talar till besökaren om dygd, historia och plikt. Men kanske är hans största arv den immateriella "Lidmanska andan" – en blandning av högmod, fromhet och offervilja – som han förmedlade till nästa generation och som genom brorsonen Sven Lidman kom att sätta avtryck i svensk 1900-talshistoria. Sam Lidman var, i ordets rätta bemärkelse, en karaktär; en man som vägrade låta sig definieras av sina förluster och som in i det sista marscherade i takt med sin egen inre trumma.

Citat ur Dagboken (Urval)

"Min vän, genom Stadion känner jag er olyckshändelse... så är det alltid hedrande att vara invalid." – Fältmarskalk Radetzky [Josef Radetzky] till Sam Lidman, Verona 1851.

"Att jag syndat mycket tar jag för givet... men så sliter jag också en hund för besväret." – Sam Lidman om sina smärtor, Venedig 1851.

"Jag reser inte för mitt nöje. Om man ser upp här i mitten så är man alltid i tillfälle att lära..." – Sam Lidman, Verona 1851.

"Det är bättre att förlora benet än ögonen." – Sam Lidman efter besök på Uffizierna [Palazzo degli Uffizi], Florens 1851.

Blogg