BLOGG

Nekrolog: Hågkomster från tullkontrollören N R Lidmans studenttid

Publicerat

6 februari 2026

Följande text publicerades i Aftonbladet 21 augusti 1889, några dagar efter Rudolf Lidmans bortgång. Av texten att döma är författaren ("E M") en kamrat från studenttiden i Uppsala.

Texten är extra intressant eftersom den visar en modig och glad sida av Rudolf Lidman, i skarp kontrast till det porträtt som målas i sonen Sven Lidmans böcker. Där framstår Rudolf Lidman som en rätt misslyckad och ilsken person samt något av en rättshaverist. Så kanske fanns det fler sidor till min gammelgammelfarfar?

Själva texten

Den såsom nyligen afliden omnämnde tullkontrollören, filosofie dr N R Lidman var en under sin Uppsalatid mycket bekant person. Det fans väl knapt någon som inte kände "Rulle Lidman", som kan kallades i hvardagslag. Men så hade han också gjort sig ett namn väl värdt att minnas för mannadåd och uppoffrande mod.

Bland annat vi det tillfälle när som det gamla dårhuset [Upsala hospital], det så kallade "bränneriet" utanför Uppsala gick upp i lågor. Der tog han verksam del i det fåfänga släckningsarbetet, var med det elden rasade som värst, förde slangen och gjorde för öfrigt flere försök till räddning af de der inspärrade. Olyckligtvis, må man väl säga, då all räddning var omöjlig, återfingo flere av dårarne sina sinnens fulla bruk vid det tillfället. Enligt ögonvittnens intyg hade det varit en uppskakande syn att se deras bemödanden att komma ut genom gallren i det som en ugn brinnande huset. Ej häller mindre upprörande att höra deras hjerteslitande rop om hjelp från de brandstället omgifvande menniskorna. Deribland befann sig också dårhusets dåvarande läkare, dr Söderbom [Otto Gottfried Söderbom], hvilken annats bodde i Uppsala, men vid underrättelsen om branden skyndade dit ut, och då han ni igenkändes och af flere bland dårarne anropades om hjelp, grep det honom så djupt att han föll till marken och måste afsvimmad bäras från platsen.

För det mod och den sinnenärvaro Lidman vid det olyckstillfället ådagalade, belönades han med en medalj ‐ en annan vill jag minnas han fick för räddning af åtskilliga i sjönöd stadda.

Han var nämligen stark simmare och funderade icke på faran af språnget, när det gälle Särskildt minnes upptäcknaren, huru han, som i förbigående sagt då hade en viss fallenhet för att vara ute och ströfva omkring om nätterna och vid det laget altsomoftast komma och "kinesa" hos kamrater, en höstnatt kom inklifvande till mig utan hufvudbonad och drypande våt från hufvud till fot. Han hade då, dör att freda sig från en öfvermakt af gesäller, sökt sin räddning i att från Dombron kasta sig i Fyrisån ‐ ett vådligt hopp vid full dager, men ännu mer i mörker för det grunda vattnets skull. "De sprungo sin väg tvärt"! ‐ triumferade Rulle helt gladt ‐ "och trodde bestämdt att jag drunknade, för att jag sam under vattnet, tills jag fick landfäste der bästarne brukar bada" tillade han.

Hans mod satters också ofta nog på prof ‐ exempelvis en Valborgsmässoafton, då det gick rätt blodigt till på torget, men segern på ett lysande sätt afgjordes af Rulle Lidman. Och rådlös var han icke heller ‐ derom må den här lilla episoden vittna.

Som flere andra den tiden låg också Lidman i stor vigilans och råkande så en gång ut för att då två diskontlån på en gång förfallna. Att skaffa pengar till omsättningarne i Uppsala misslyckades mest, för att det var mot slutet av terminen, och att utsätta sig sjelf eller borgesmännen för faran att få lof att inbetala hela lånebeloppet med mera gjorde goda råd dyra. Och han visste bättre, än att han på aftonen före förfallodagen beställde skjuts och for på natten till Stockholm, hvilande sig där ett par timmar och gick sedan och sökte upp ombudet, han hade i Riksbanken, och lyckades tala så fördelaktigt för sitt ärende, att ombudet till vidare försköt bägge uppsättningssummorna. Han hade också något särdeles angenämt i sitt väsende, när han ville använda det, var en god kamrat och särdeles kvick i umgängesspråket. Såg bra ut gjorde han också. Många torde ännu påminna sig, huru fördelaktigt han tog sig ut som Flora på Majkarnevalen 1851.

KÄLLA: Hågkomster från tullkontrollören N R Lidmans studenttid, Aftonbladet, 21 augusti 1889

Appendix

Följande text fördjupar oss i bakgrunden, orsaken och händelseförloppet rörande branden på Upsala hospital i vars släckningsarbete Rudolf Lidman deltog.

Branden 1850 (»Dårkistan brinner»)

Det tragiska händelsen, då 24 hospitalshjon innebrändes, blev omskriven i stadens tidningar och i protokoll från den rättegång som följde vid Ulleråkers häradsrätts urtima ting. Tack vare detta ger de oss en möjlighet att få en inblick i hur vården fungerade vid Ulleråker [Upsala hospital] vid seklets mitt.

Det gamla hospitalet hade sedan den nya byggnaden tillkommit blivit ombyggt till celler för de mest krävande patienterna. Det bestod av nedervåning, övervåning och vindsvåning. Huset har senare fått ytterligare en våning.

I nedervåningen tjänstgjorde sköterskan Lindblom med ansvar för 14 patienter. I mellanvåningen fanns 27 kvinnliga patienter och i vindsvåningen 16 celler för »de mest usla och osnygga som inte på något sätt sig själva sköta kunde». Sköterskan Upling ansvarade ensam för dessa patienter. Till sin hjälp hade hon i mellanvåningen det sedan 13 år intagna hjonet Maja-Lisa Zakrisdotter. De sista åren hade Maja-Lisa förbättrats från sin vansinnighet. Sköterskan Uplings man var vaktdräng och skötte grovsysslorna som vedhuggning och vattenhämtning.

De 16 patienterna i vindsvåningen sköttes av hospitalshjonet Lovisa Almkvist, som var ensam om denna uppgift. Lovisa kom till Hospitalet redan som 12-åring, år 1813, under diagnosen »döf, svagsynt» och »kan sig intet arbete företaga». År 1817 står hon fortfarande beskriven som arbetsoförmögen, men hennes syn hade blivit något bättre. Nu år 1850 är alltså Lovisa 50 år och sköter de tyngsta och stormande patienterna. Vilken fantastisk arbetsinsats av denna döva kvinna; sedan är det en annan sak att hon inte kunde räcka till för alla. Det ger också en inblick i hur hospitalsledningen utnyttjar hjon. Lovisa har ingen ersättning och hon bor och lever med sina patienter år ut och år in. Fick jag dela ut en landstingsmedalj, skulle jag ge den till Lovisa!

Men nu är det lördagsmorgon den 12 oktober 1850. Sköterskan Upling har gått ner till nedervåningen för att hjälpa sköterskan Lindblom, vars man ligger döende i ett av rummen. Han dör också denna morgon.

Kvar på mellanvåningen är Maja-Lisa som går runt i cellerna med den så kallade rökpannan. Det är en kopparpanna med hål i och fylld med rykande enris, som skall fördriva den dåliga lukten. Patienternas sängar eller britsar är fyllda med halm, madrassar saknas varför halmen sticker ut mellan ribborna. När Maja-Lisa för rökpannan under en av sängarna slår det gnistor in i halmen. Det är i cell nr 2 och i sängen ligger förlamade pigan Andersdotter på »nedblött» halm.

När Maja-Lisa ser att det brinner, skyndar hon sig att hämta hjälp, men sedan blir hon rädd och stänger in sig på »afträdet». Det var olyckligt för hon hade den så kallade »skruven», dvs nyckel till de celler som var låsta. Sköterskan Upling rusar emellertid omedelbart upp för trappan och får ut det första hjonet, Märta Jansdotter, men då hon återigen försöker ta sig upp, svimmar hon. Trappan är full av rök.

Några vaktdrängar har kommit tillstädes. De reser en stege upp mot fönstret. Trots att de är försedda med järnspett lyckas de inte bryta upp järngallret för fönstret. Hospitalsläkare Söderbom och med kand Dovertie går tillsammans med en vaktdräng rond i stora Hospitalsbyggnaden. Vid budet skickar Söderbom omedelbart vaktdrängen till häst in till staden för att larma om hjälp. En stund senare ringer brandlarm i Domkyrkans [Uppsala domkyrka] storklocka. Ett stort antal människor och sprutor kommer från staden och elden släcks. Men man lyckas inte få ut 21 stycken av mellanvåningens patienter och inte heller tre patienter från vindsvåningen. De brännes alla inne.

Branden fick ett rättsligt efterspel i och med att man ifrågasätter om hospitalspatienter får vara ansvariga på en avdelning. Enligt Serafimerordens cirkulär är 1801 är detta tillåtet. Stark kritik riktades mot sysslomannen som för dagen varit bortrest. Han hade överhuvudtaget inte varit inne på gamla Hospitalshuset på tre år »på grund av all den snusk som fanns därinne». Det var han och inte läkaren som är ansvarig för hospitalets skötsel. Sköterskan Upling fick omdömet om sig att vara öm och plikttrogen mot patienterna. Det visade sig att under hennes sjukdom 14 dagar under sistlidna höst hade för dessa sammanlagt 43 patienter inte funnits någon sköterska alls, utan vaktdrängen hade gått upp på avdelningen och kontrollerat att de lite friskare hjonen skötte de andra patienterna.

Av dessa 43 patienter bedömdes bara 2 vara halv-friska; de övriga är vansinniga, förlamade och svårskötta. Nedervåningen var helt oskadd och huset återuppbyggdes och står kvar än idag.

Även begravningen lyckades tidningen Uppsala göra till en appell för att få diskutera vad människovård är. Tidningen påminner om det anmärkningsvärda att hospitalsvjon alltid begravts utan kyrkliga ceremonier. Men denna begravning blir annorlunda. I Odinslund samlades professorer, Hospitalsdirektionens ledamöter, studenter, borgare och en stor del av stadens övriga befolkning. Under Domkyrkans klockringning tågade man till kyrkogården. Student-corpsens sångkör stämmer upp "Snart ligger bojan krossad" och hospitalsprädikanten magister Bergman förrättar jordfästningen genom att vid var och en av de 24 kistorna läsa upp namn följt av den kyrkliga ceremonin. Men, anmärker tidningen, ingen ur stadens prästerskap var närvarande.

Det märkliga är att inget av dessa hjon blev inskrivet i stadens dödbok, som annars var brukligt, inte heller i Helga Trefaldighets dödbok.

KÄLLA: "Människovård och människosyn: Om omvårdnad i Uppsala före åt 1900" av Barbro Holmdahl.