BLOGG

På cykeltur genom Lidman-historien

Publicerat
21 mars 2023

Följande text är ett utdrag ur Sven Lidmans dagböcker. Den handlar om en cykelresa denne genomförde hösten 1946 tillsammans med de två vännerna Knut Ahnlund och Charlie Prütz ("Carl-Lennart"). På vägen besöker han platser som Krusenhof, Duseborg samt Tingstad kyrka och besöker där släktingar som Carl Printzsköld, Henriette Grill och Claes Lagerfelt. Naturligtvis handlade denna dagbok om Sven Lidmans samtid men eftersom 75 år nu gått så har dagboken genomgått en sorts metamorfos och blivit historia.

En översikt över de personer som nämns i texten samt relationen mellan dem:

 
 
 
 


Sven Lidman
(1757-1823)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Sven Lidman
(1784-1845)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Henriette Lidman
(1825-1906)

 
 
 
 


Ebba Lidman
(1827-1909)


Rudolf Lidman
(1828-1889)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Regina Grill
(1854-1936)


Henriette Grill
(1860-1953)


Theodor Grill
(1864-1912)

 


Märtha Grill
(1866-1951)

 


Ida De Geer
(1853-1926)


Sven Lidman
(1882-1960)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Claes Lagerfelt
(1878-1965)

 
 


Baltzar Grill
(1900-1975)


Ingrid Melander
(1884-1960)

 


Sven Lidman
(1921-2011)

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Caroline Printzsköld
(1920-1971)


Marie Printzsköld
(1930-1988)

 
 

Själva texten

Måndagen d. 11 september

Klockan är nu 10 på kvällen och Knut, Carl-Lennart och jag befinner oss som bäst på väg att intaga sängen om den hårda gammalmodiga utdragen soffan och dess lock kan gå under detta pretentiösa namn och detta i litet rum i Åby utanför Krusenhof, där vi av en händelse blivit inkvarterade den första natten av vår efterlängtade Östergötlandsresa.

Carl-Lennart är just nu sysselsatt med att söka utfinna tennhandfatets möjligheter till rengöring, en sysselsättning som ikväll tar mer än vanligt rundlig tid och jag skall därför använda den dyrbara tiden att fästa mina reseintryck på papper.

Denna resa, som vi planerat sedan åtskillig tid tillbaka, har nu äntligen blivit av och den första etappen Stockholm - Krusenhof ligger bakom oss. Kanske inte så händelserika upplevelse fylld som de kommande men i alla fall fullt motsvarande de förhoppningar vi hela tiden gjort oss.

De yttre förutsättningarna har för övrigt borgat för att vi skulle bli tillfredsställda.

För det första har vädret varit det bästa och för det andra har vår egen vakenhet, entusiasm och livslust kommit oss att uppleva mer och upptäcka mer än vi hade kunnat vänta oss.

Det var egentligen min lyckligt genomgångna sluttentamen i går morse kl. 9 som gav oss den definitiva signalen till avfärden.

Under Hagaparkens löviga trädkronor avgjordes under de tidiga morgontimmarna ej blått mina historiska studiers värde utan även vad som nu efter dagens intryck och upplevelser förefaller mig lika väsentligt vår kulthistoriska studieresas vara eller icke vara.

En minnesrik augustidag under en cykelfärd till Vaxholm förbi Danderyds historiskt gamla medeltidskyrka, Rydboholms Vasaslott och Bogesunds spöklika fasadpalats väcktes förslaget och i dag kl. 15.05 befunno vi oss alla tre på södergående persontåget med Krokek som närmaste mål.

Vår avsikt var nämligen att därifrån cykla den resterande 2 milen till Krusenhof där vi räknade med att farbror Carl [Carl Printzsköld] och tant Ingrid Printzsköld [Ingrid Melander] skulle vara vänliga och ta emot oss över natten.

Debarkeringen vid den lilla idylliska stationen blev en smula fördröjd på grund av Charlies något verklighetsfrämmande hantering av den i för sig rätt praktiska uppfinningen som går under namnet tvillingväska och även med anledning av den nyfikenhet med vilken traktens ungdomar mottog vår ankomst.

Lokalpatriotisk chauvinism i förening med illa dolt främlingsintresse.

Vid anblicken av Bråviken möttes vi av vår resas första fängslande naturscen. I aftonrodnaden avtecknade sig den skogiga siluetten av andra stranden som bakgrund till den vida öppna speglande viken. Vi gjorde halt och stannade några ögonblick på en utskjutande brygga.

Hela den följande vägsträckan löpte parallellt med viken och omedelbart intill stranden varför vi under den fortsatta färden kunde följa hur den tilltagande skymningen alltmer utbredde sina skuggor över vattenytan.

Den första kontakten med östgötskan fick jag när vi förvillade av kontrasten mellan färdvägen och färdplanen på kartan och sådan den i verkligheten tedde sig för oss i det tätnande kvällsmörkret voro tvungna att fråga oss för. Efter mycket letande hittade vi så slutligen fram till Krusenhof, där Knut och Carl-Lennart diskret och pietetsfullt drog sig tillbaka medan jag darrande knackade på den massiva ekporten.

Lyckligtvis saknade min rädsla att störa dem med vår överraskande och något självsvåldiga ankomst all grund. Pappa [Sven Lidman] hade nämligen telefonledes förberett Farbror Carl och jag fann hela familjen församlad i salongen.

Det är nu i sommar 10 år sedan jag sist gästade den vackra herrgården och om jag också sett dess ägare flyktigt någon gång senare hade jag helt hunnit glömma byggnadens magnifika konturer och hur Farbror Carl och tant Ingrid sågo ut. För att inte tala om mina jämnåriga sysslingbarn av vilka Caroline [Caroline Printzsköld], gift Lilliehöök [Sigge Lilliehöök], och Marie [Marie Printzsköld] voro hemma.

Hela familjen mottog oss med öppna armar och med spontan vänlighet som gick oss direkt till hjärtat.

Kring hett det värmande kaffe, mjölk, och smörgåsar slogo går vi oss ner och pratade om reseintryck, färdplanen, släkt och familjenyheter.

Tant Ingrid hade ett mycket värdigt och aristokratiskt yttre med uppsatt vitt hår och fint böjd näsa. Hon syntes van att underhålla men var likväl en aning stelare än nödvändigt var.

Farbror Carl verkade mera spontant välvillig och hjärtegod, var till bidrog det många rynkorna kring ögon och på pannan. Han var en smula döv men sökte ändå följa med samtalet och gjorde talrika frågor om Knuts studier, om Sams [Sam Lidman] framtidsplaner och berättade dessutom om sina stundande valbestyr. Hans vänlighet och uppmärksamhet gick mig direkt till hjärtat.

Caroline hade ärvt sin mammas drag, hade det lätt för att konversera och underhöll sid till största delen med Carl-Lennart - d.v.s. den tiden hon inte var upptagen med att breda honungsmörgåsar.

Marie hade ett egendomligt i sitt slag charmfullt utseende men satt hela tiden tyst och blyg för sig.

Där var nu dessutom en finsk gäst fru Snellman som lustigt nog råkade känna ganska väl till ???. Hennes närvaro blev den direkta orsaken till att vi inte av utrymmesskäl kunde stanna över natten.

Tant Ingrid hade emellertid gjort sig besväret att leta upp ett rum i trakten närmaste bestämt i ett litet café i Åby, 5 km från slottet där vi nu befinner oss efter en angenämt tillbringad timme på det vackra Krusenhof.

Men den gamla väggklockan mäter de hastigt flyende minuterna. Det börjar bli sent och vi ska upp tidigt i morgon. Carl-Lennart har sträckt ut sig på det diminutiva sofflocket och i den inte mycket bredare soffan ligger Knut och väntar på att jag ska intaga platsen bredvid honom det blir första gången jag delar sången med min gode vän, en upplevelse som jag inte hyser odelat lustbetonade känslor inför.

Tisdagen d. 12 september

Mina farhågor kom att besannas på ett fruktansvärt sätt. Sömnen vägrade envist att infinna sig trots innerliga böner och allsköns hokus pokus. Hur jag än vände och vred på mig hade jag alltid Knuts tunga dominerande kroppshydda vilande på 1/3 av min egen och befann jag mig inte under honom så låg jag nitad i ett märkligt skruvstäd mellan Knuts benhårda höfter och sofflådans trävägg. Dessutom var jag eller rättare sagt blev jag under de långsamt förflyttande små timmarna alltmer förkyld och fick mindre behagliga frossbrytningar. Min belägenhet var förfärlig och mitt humör det sämsta tänkbara.

Ett par gånger försökte jag främst locka en känsla av välbefinnande och trivsel genom att intala mig själv att det var Gun som låg bredvid mig och att jag bara hade att sträcka ut min hand för att få röra vid henne men att jag skulle akta mig att göra det för hon var mycket trött och behövde sova. Jag skulle ligga alldeles stilla och bara tänka på henne och på det hänförande faktum att jag hade henne bredvid mig alldeles inom räckhåll men när jag inte ville röra vid henne det allra minsta för att jag inte skulle väcka henne Gunnar är inte särskilt stark och behöver all den sömn som hon kan få.

Jag började känna mig riktigt väl till mods ända tills varelsen bredvid mig råkade vända sig i sömnen tungt och häftigt. Och så var förtrollningen bruten.

Det är en oändlig skillnad mellan Knuts mäktiga och massiva kroppshydda och Guns blanka gracila finlemmade gestalt.

Vid fyratiden ändrade sig sängen något och jag lyckades falla i ett par timmars orolig sömn. När jag vaknade sken solen in från en klarblå septemberhimmel.

Inkvarteringen kostade oss den i förhållande till bäddars kvalitet nätta summan av 5.50 var i likväl ingick - det må i rättvisans namn nämnas - kaffe med dopp. Bullarna inte desto mindre degiga och kaffe utav okänt ursprung.

Så kommer vi då äntligen i väg. Söderut bär färden, rätt genom Norrköping, där vi bara stannade för att äta frukost och posta vykort, vidare genom Vikbolandet till Tingstad [Tingstad socken]. Här fanns mycket av intresse för mig eftersom min farfarsfar den förste Sven Lidman varit prost i den lilla idylliskt inbäddade vitmenade kyrkan till vänster om den stora landsvägen. Jag ville gärna se hans grav och vände mig därför på inrådan till kantorn som bodde en bit från kyrkan. Jag hittade honom ute i trädgården i samspråk med två trettioåriga arbetare.

Jag presenterade mig och framförde mitt ärende var den ena av de båda arbetarna hörde mitt namn och sa "Jaså, då är ni släkt med Lidmännen på Lilla Gullborg som min mor har berättat för mig så mycket om när jag var liten.".

Han redogjorde för vägen till Lilla Gullborg och omtalade vad jag för övrigt redan förut kände till nämligen att huvudbyggnaden numera var nedriven.

Vad beträffande graven kunde kantorn inte få reda på var den befann sig men han var vänlig att följa oss till kyrkan som vi fick bese.

Jag har först det senaste året utvecklat mitt genealogiska intresse, men min tidigare känsla för släkten och förfäderna har under den allra sista tiden fördjupats och stärkts på ett sätt som jag aldrig hade vågat vänta.

Det var med en högtidlig andakt som jag beträdde kyrkans golv och stannade framför den predikstol varifrån min farfars far hållit sina predikningar för en kyrksam menighet under en tid då bulletiner från det stora Napoleonkrigen voro tillfinnandes bland de kungörelser som upplästes vid högmässan slut.

Jag slöt ögonen liksom för att söka se den man från vilken jag härstammar, som bar samma namn som jag men som jag aldrig fick se därför han dog redan 100 år före min födelse.

Lilla Gullborg lyckades jag emellertid ej hitta trots ett enträget letande och när jag äntligen blivit klar på vilken väg jag rätteligen borde ha tagit var klockan så mycket att vi måste fortsätta färden.

Vi anlände till Söderköping via den idylliska bron över Göta kanal och upplevde den lilla pittoreska medeltidsstaden där den låg vid floden av det 100 m höga Ramunderberget i eftermiddagssolenens sken.

Tyvärr hunno vi inte med annat än en flyktig undersökning av stadens gamla byggnader vi måste nämligen till Linköping för att stanna på Duseborg över natten.

Sträckan mellan de båda städerna är nära 5 mil och den var den tröttsammaste och tråkigaste av hela resan.

Därtill kom att min förkylning ökat i omfattning och att även Knut och Carl-Lennart voro trötta efter den sömnlösa natten på caféet. Trakten här är inte heller särskilt vacker.

De vida vackra slätterna har avlösts av en mer kuperad terräng men inte av den art man möter i Södermanland utan mer ensidig, därigenom att den inte bjuder på samma rika växling av naturscener.

Väl framme i biskopstaden voro vi så trötta att vi inte orkade bese domkyrkan [Linköping domkyrka] eller familjegraven [Lidmanska familjegraven].

Själv var jag så sjuk att jag inte orkade mer än ringa till min syssling Farbror Claes Lagerfelt på Duseborg för att fråga om vi möjligen kunde få stanna där över natten. Farbror Claes var älskvärdhet en själv och vi fingo anvisning om tågtider och väg för att hitta ut till det 2,5 mil från Linköping belägna slottet.

Vi hade egentligen tänkt cykla den resterande vägen från Sjögestad men fick på grund av min feber ta bil.

Den hjärtliga mottagningen, den tacksamt mottagna måltiden och samvaron i salongen förflöt hastigt och vi kunde äntligen krypa ner i en ordentligt bäddade och bekväma sängar.

Onsdagen d. 13 september

Efter en föga behaglig och tämligen febrig natt vaknade jag vid halv niotiden med den fasta före satsen att genast återvända till Stockholm. Men efter hand piggnade jag till tillräckligt för att besluta mig för att hänga med ännu en dag i avvaktan på den följande utvecklingen. Dessbättre skulle det under dagens loppvisa sig att sjukdomen redan kulminerat.

Likväl vidtog jag alla försiktighetsmått för att inte gamla tant Henriette [Henriette Grill] skulle bli smittad, något som jag var mycket orolig för. Detta var så mycket svårare som tant Henriette gärna ville att jag skulle hålla henne i hand och för övrigt visade mig omkring i sitt rum och plockade fram små släkt fotografier som intresserade mig mycket.

Vi blev bjudna på en god frukost. Som familjens gäster vistades på slottet för tillfället en kyrkoherde Ardell från Linköping med fru som vore mycket vänliga och som kom med intressanta uppgifter om Söderköpings förhistoria var vid kyrkoherden bland annat berättade att man för närvarande ifrågasatte om inte det var i den lilla Östgötastaden och inte i Birka som Anskar verkade.

Med en uppriktig hjärtlighet erbjöd han sig att vid vårt nästa besök visa oss omkring i staden. Hela förmiddagen använde jag till att bese slottet och dess sevärdheter.

Farbror Claes som jag sedan gammalt känner betydligt bättre än Farbror Carl Printzsköld visade mig slottets interiör och följde mig ut på sjön för att se slottet från sjösidan. Mina intryck av Farbror Claes behöver jag inte revidera. Han är ganska snäv om huvudet och verkar mindre tvättäkta godsägaradel än han själv önskar vara.

Inte så litet fåfäng och narraktig, för han egentligen, efter vad jag kan förstå, en granska intig tillvaro med lånt påser i en lånt roll.

Knut som har en mycket patetisk stämma och som dessutom är medveten där om har fördrivit den tid han tillbringat på sadeln och som inte åtgått till extatiska naturbetraktelser med att monotont rabbla adliga ätters gods. Ända sedan knut var liten har hans tankar och drömmar kretsat kring anrika godsägaretter varför han med upplevt patos nynnat denna ramsa:

”De Geerarna på Finspång, Trollarna på Trolleholm, Bjärkarna på Bjärka-Säby", på sista tiden utökat med "Printzsköldarna på Krusenhof, Lagerfeltarna på Duseborg, och Grillarna på Godegård".

Så småningom började den goda vännen finna denna monolog alltför deprimerande för våra ofrälse fattiga komplex. För att råda bot härför beslöt han sig att utöka och ramsan med för oss vanliga dödliga uppmuntrande rader:

"Arnlundarna i Akademien, Prützarna i Dentalbolaget och Lidmännen i Evangelii Härold".

Väl framkomna till Skänninge beställde vi i god tid resanderum och tittade därefter på den ståtliga Vårfrukyrkan invid torget. Mitt ute på torget fastnade Charlie i cykeln och upphävde en svordom som ekade över den fridfulla staden. Knut som blev mäkta indignerad förklarade att en sådan kraftig svordom inte hörts av inbyggarna sedan Karl IX var på inspektion i staden.

Interiören i kyrkan kunde vi inte uppfatta på grund av den till tagande skymningen men i gengäld fingo vi den med ciceronens bistånd bese klosterutgrävningarna i utkanten av staden där S:t Martinskyrkan en gång stod. Denne, som själv deltagit vid utgrävningarna hade mycket intressant att berätta. Olyckligtvis tilldelade han sig själv en kanske väl stor delaktighet i verksamheten. I hur han tjänstgjort som grävare talade han med välbehag om den tid före kriget då "Wallenberg och jag" plockade fram ruinerna. Wallenberg var förmodligen en arkeolog.

Torsdagen d. 14 september

Först på torsdagskvällen var jag fullt frisk, ett glädjeämne som fördubblades av det förhållande att sedan solen sken från en klarblå himmel.

Jag kommer aldrig att glömma den vackra naturen. Den vid Östgötaslätten med gulnade solbelysta skördar på hjässor i snörräta rader så längd ögat såg. Här och var en lummig lund med uppstickande kyrktorn i olika stilar. Och på de öppna fälten rullade skrindorna med de mogna sädeskärvarna på väg till tröskplatsen där landets rikedom framstod klarare för den betagna besökaren av den omständighet att vid de stora tröskmaskinerna inte bara agnarna utan även halmen brändes. Och man kunde se eld vid eld vart man vända blicken.

Det var en syn som jag aldrig upplevt förr och jag kommer bevara den så länge jag lever. Jag tror inte Östergötlandsslätten någonsin kommer till sin rätt som nu i skördemånaden.

I Bjälbo besökte vi den gamla kyrkan. I tornet hängde en klocka som var skänkt av Birger jarls mor Ingrid Ylfva. Där stod inristat ---- Biälbo, är thet älsta iarla och furstasäte i Östhergiöthland, ifrån ifrån hedna verld, MCC War Magnus mannerschiöld av Biälbo jarl och mästrådande i Giöta riket, han hade Ingrid Ylfva till fru -----

Af thenna Birger iarls moder är denna klåcka först tillkommen åhr MCCL ----

Vid Hov kyrka nådde vi fram till Tåkern och såg Omberg resa sig på avstånd. I Vätterstad drack vi mjölk i en berså var vid jag dödade en geting till Knuts stora sorg. Mitt i hastig mod utförda dråp höll på att bli ett nytt Sarajevo i miniatyr men det följande gemensamma kulturhistoriska intressena i form av Rökstenen och Heda kyrka släckte världsbranden.

I Heda så går vi för övrigt den vackra levande Madonna-bilden som går under namnet Himladrottningen och som är vida känd för sin fägring och skönhet.

I Alvastra, som vi nådde vid tvåtiden företog vi ett intressant besök i klosterruinen under ledning av doktor Otto Frödin, som Knuts fader [Nils Ahnlund] är god vän med. Tack vare hans närvaro fick vi en verkligt levande glimt av klosterliv och klosterbygge under medeltiden.

Ruinen ligger mycket vackert vid foten av Omberg omgiven av lummiga lindar.

Väl framkomna till Vättern stod vi länge i valet och kvalet om vi skulle ta båt över till Hjo för att få tillfälle att avnjuta Vättern och Omberg från sjön. Charlie som under hela resan yrat om sin åstundan efter den stora vidsträckta sjön var villig att offra sina sista slantar på denna tur som med återresan inberäknade des skulle taga nästan ett dygn.

Lyckligtvis segrade förnuftet efter den ivrig debatt och vi beslöto att i stället för middag inmundiga bullar och mjölk på närliggande café.

Caféet visar sig sedermera vara samlingsplatsen för Hästholmens manliga ungdom som i brist på andra nöjen och annan omväxling tillbringade sin lediga tid med att flörta med uppasserskan. Vare sig det berodde på dennas skönhet eller det låg i atmosfären så deltog även vi, allt under vi ivrigt avnjöt de billiga och välsmakande wienerbröden i den allmänna uppmärksamheten och det med sådan framgång att vi ett tag voro betänka på att taga henne med till Stockholm som en ny Kramforsbrud. Endast det förhållande att cykeln knappast var lämplig för en dylik transport avhöll oss från att sätta våra planer i verket.

Innan vi krypo ner i våra bekväma sängar i Hästholmens resanderum hade vi emellertid hunnit med en mödosam vandring upp på Omberg och ett besök i ett spannmålslager där säden sorterades i mäktiga behållare allt efter storlek och vattenhalt.

Fredagen d. 15 september

Det första uppehållet efter Alvastra gällde Väversunda kyrka, den förmodligen äldsta vi sett hitintills. Intrycket av den ålderdomliga kyrkobyggnaden och inte minst den i sitt slag enastående interiören, det hårda medeltida kyrkbänkarna, mer obekvämare än jag någonsin sett tidigare, de kala, tunga och ojämnt byggda murarna, det enkla altaret kan inte i ord beskrivas. Det måste upplevas.

Vad jag däremot hoppas att ingen efter oss skall behöva uppleva var vårt försök att öppna luckorna i toppen på det lilla trätornet.

På ett par skrangliga stegar och längs en lejdare lyckades vi klättra upp till tungspetsen i avsikt att taga del av utsikten över Tåkern. D.v.s. det var bara Knut och jag som klättrade. Charlie föredrog däck stanna kvar på kyrkgolvet, dels därför att han var alltför medtagen efter att sett den unga bonddottern som öppnade kyrkdörren och som enligt hans åsikt hade "jordens mest eggande utseende", dels därför att klättring aldrig varit hans starka sida.

Alltnog lyckades vi efter mycket möda och med fara för att störta ner från tornet slå ut det båda luckorna. Till vår fasa visade sig dessa inte ha några gångjärn och vore dessutom fruktansvärt tunga. Om vi hade tappat dem hade den ena fallit rakt ner på den djupt där under belägna kyrktaket och säkerligen slagit hål i det gamla virket. Efter mycket ånger och mycket lirkande plus en ström av böner blandade med högst opassande kraftuttryck kröntes våra försök att sätta fast de tjäriga tornluckorna igen och med värkande armar stapplade vi ur kyrkan.

I Vadstena uppsökte vi kontraktsprosten Myrgård som, när vi hälsade på från Lagerfelts på Duseborg, visade oss den gamla biskopsgården, Sveriges kanske äldsta helt bevarade stenhus. Själv hade han inte tid att följa oss till klosterkyrkan [Vadstena klosterkyrka] varför han hänvisade oss till en fröken Eckerbom. Denna yppiga kvinna hade till uppgift att visa turister omkring i kyrkan. Hon visade en förtrogenhet med och förståelse för platsen, som fick Knut att dra den förmodligen riktiga slutsatsen att hon i rakt nedstigande led härstammade från en av klostrets nunnor.

Inför denna möjlighet fylldes Charlie av den intima förtrolighet som endast besläktade individer visar varandra. Efter en stund kom förklaringen: den gode vännen var själv ättling till en förlupen nunna.

Denna för oss rätt intressanta nyhet serverade Charlie nonchalant, som ett kuriöst inpass mellan fröken Eckerbom berättelser om nunnornas avskildhet och återhållsamhet.

Den omständigheten att Charlie och den frodiga fylliga fröken Eckerbom kanske rentav räknade samma vilseförda nunna som anmoder föranledde honom att lägga upp nunnornas avhållsamhetsproblem till debatt. Utan att tänka på hur evigt brännande denna fråga är även för 20:e århundradets sentida ättlingar förklarade Charlie invigt att "det då är mycket bättre ordnat i våra dagar då endast det som naturen vägrat dragningskraft måste leva enligt celibatregelns lagar".

Fröken Eckerbom som säkert var mera ful än frigid log tappert medan Charlie ivrigt gestikulerade gjorde ansatser att ytterligare fördjupa sig i ämnet.

För övrigt var besöket i Blåkyrkan, som den också kallas, av ett mycket stort intresse. Inte minst för mig som den gångna vintern sysslat med Vadstenadiariet. Här fick jag se den plats där Sveriges lärde skrivare skolades och där ett av våra värdefullaste diarier fördes.

Jag ska aldrig glömma det dyrbart utsirade altarskåpet, Birgitta-bilderna är trä, Hertig Magnus [Magnus Vasa] gravvård och det stenhällar under vilka drottning Filippa [Filippa av England], Karl Knutssons [Karl Knutsson (Bonde)] hustru [Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud)], Jösse Eriksson och Bo Jonsson (Grip) vilar.

Varenda plats vandrade man förbi med andakt och hänförelse.

På vägen mellan Vadstena och Motala fick Charlie punktering, det första och enda missödet för övrigt under hela resan. Lyckligtvis inträffade olyckan strax utanför en smedja där fick vi däcket lagat medan jag till Godegård för att annonsera vår ankomst.

När jag fick syn på telefonen svarade en röst: aska med ens erinrar jag mig det strofer som jag sysslade allra mest med då jag undersökt Karlskrönikans källor och som jag först nu upplevde i dess fulla historiska liv och kraft.

tha böndher i askahäret thz forsta ath puchen örlogade moth marsken sa sara gladis the ther widh och alle i wastena samna sik jn i klostridh the gingo jöss eriksson the ther fingo the waro wredhe j there huga och thogo honom j kloster stwa

Nu stod jag sålunda på denna plats där bönderna för över 500 år sedan samlades till nationell upphetsning för att ta kål på den hatade danske fogden [Jösse Eriksson]. Det var ytterligare ett av dessa påtagliga vittnesbörd om detta landskaps åldriga bebyggelse.

Godegård var emellertid ingen hemma, varför vi hellre än att ta in på ett kostsamt resanderum får och ut till en bekant till familjen Howard Forsberg på Kartorp. Motala, den sista av Östergötlands sju städer, som vi nu alla passerat, såg vi endast helt flyktigt i kvällsbelysningen. På torget stod den socialdemokratisk valtalare och orerade i en jättehögtalare.

På Kartorp blev vi hjärtligt mottagna och trakterade med skinka och ägg. Den naturliga äkta gästfriheten var oerhört välgörande och gjorde på Knut och Charlies nästan större intryck än Duseborgs och Krusenhofs påkostade konventionella komfort.

Lördagen d. 16 september

Efter en frikostig frukost lämnade vi den vänliga familjen och satte kurs på Heidenstams Övralid.

Naturen börjar det så småningom bli en helt annan. Slättlandskapet raka vägar avlöstes av slingrande bäckar och skogig karg terräng. Trakten var fattigare ur odlingszon men rikare på omväxlande naturscener. Ombytet verkar det mycket stimulerande och inträffade just vid en tidpunkt då vi voro matta på utsikten över den vida men i längden ensliga östgötaslätten.

Utsikten över havet från Övralid var den kanske mest betagande jag upplevt. Djupt under altanen såg man en flik av det bördiga landskapet och bakom detsamma utbredde sig Vätterns omätliga blådisiga vattenyta.

Besöket inne i den slottsliknande stenbyggnaden blev så mycket och intressantare som vi vore de enda turisterna och en av trotjänarna var vänlig att visa oss omkring och berätta om den stora diktarens sista år. Vi fingo se hans bibliotek, arbetsrum, sovrum och gästrum där allt var oförändrat sedan den stund han dog. I biblioteket låg och det böcker han sist läst framme, i skrivrummet fanns ett just påbörjat brev och vid hans säng stod i tomma glas det förvissnade blommor som upplyst hans sjukbädd.

Vi fick också höra det närmaste detaljer i dragkampen mellan Otto Frödin och Fredrik Böök angående tolkningen av Heidenstams testamente.

Från Övralid ställde vi kosan raka vägen till Godegård. Jag ville åtminstone se hur mina släktingar bodde och hur deras gods såg ut. Efter ett uppfriskande bad i en liten idyllisk insjö kommer vi fram till slottet kl. 4.

Huvudbyggnaden var egentligen lika stor som den på Duseborg och till sin ålder betydligt mer imponerande men låg så ingyltad bland röda statarbyggnader att den inte gjorde samma ståtliga intryck.

Tant Märtha [Märtha Grill] välkomnade oss med saft och bullar och visade oss omkring i rummen. Eftersom Grillarna har ägt Godegård sedan 1775 fanns där många släktminnen och klenoder. Bland annat hängde där ett mycket vackert och levande porträtt av den Henriette Lidman genom vilken senare ättlingar Grill blivit släkt med oss.

Hos min syssling Farbror Baltzar [Baltzar Grill] blev vi kvarblivna över middagen och vi träffade där hans fru Eva född Östberg som visade sig vara släkt med släkten med Knut och som för övrigt tog emot oss på det hjärtligaste. Hennes omedelbara spontana hjärtlighet skapade en frigjord ledig stämning vid bordet, och som ytterligare ökats när farbror Baltzar vände sig till Charlie och frågade "Har kandidatens fader kommit hem från London?". Det var tredje gången denna fråga ställdes till honom och jag tror att det är också var tredje gången som den goda vännen i sin medfödda uppriktighet svarade "Nej, jag är inte släkt med ministern i London. min farfar var indelt soldat och tog sig namnet Prütz.".

Och så tog vi farväl av det vänliga slottsägarna och fortsatte i kvällsmörkret de resterande 6 milen till Vreta kloster där vi skulle stanna över natten.

Denna färd var vår enda cykelprestation under hela resan. Dagsmarscher har nämligen i medeltal inte varit längre än i medeltal tre mil.

Det tog också vida längre tid än vi räknat med vilket till stor del berodde på att Carl-Lennart saknade lyse. Jag skall sent glömma den ström av stönande läten som nådde Knuts och mina öron varenda gång den bålde cyklisten trampade galet eller stötte på någon sten.

Men vi hade god fart och passerade det ena upplysta samhället efter det andra på en väg som lyckligtvis tycktes bara utför hela tiden.

Genomblåsta, trötta och hungriga nådde vi äntligen fram till Vreta klosterkyrka men det tog oss ännu en stund att finna det hus där vi från Godegård hade beställt rum. Efter att förgäves ha väckt upp en fullständigt utomstående äldre dam medelst våldsamma bultningar blev vi, av en vinsäll inföding till sist, förda till rätt plats. Vår sista natt passerades i en lika tung dvala som någon av de föregående.

Söndagen d. 17 september

Efter ett besök i det solbelysta, vitvinsbeväxta och klosterruinen, ackompanjerat av den lilla kyrkans klockringning anträdde vi färden till Linköping, där vi hörde högmässan i domkyrkan.

Knut har blivit förkyld efter cykelturen i går kväll och det blev därför beslut utan att vi alla tre skulle ta snälltåget till Stockholm. Det skulle visserligen bli avsevärt dyrare men vi var alla trötta på cykling och jag skulle dessutom vara i Stockholm före morgondagens skrivningsvakt i Enskilda Gymnasiet.

Innan avresan från järnvägsstationen hann jag och Carl-Lennart med ett besök på familjegraven som vi försummat förra gången vi var i staden. Efter något letande - jag har inte varit där på 10 år - hittade vi den ståtliga gravvården under vilken min farfar och min farfars far vilar. Lyckligtvis hade jag tid att teckna ner den inristade texten som lyder.

Den andakt jag kände när jag stod framför den enkla stenhällen och läste mina förfäders namn fyllde mig med en sådan tacksamhet som jag inte kan beskriva.

Det var som om gravplatsen utgjorde en kraftkälla var den jag fick ösa, en kraftkälla skapad av mina förfäders strävsamma pliktuppfyllelse och livsinsats.

Jag har aldrig varit så medveten om att jag bär på ett arv som det ålagd mig att förvalta. Hur levande stod då inte Farbror Sams [Sam Lidman] avslutningsord på släkttavlan framför mig:

Det lysande namnen är antecknade till påminnelse om den historiska arvedelen ute i förfädrens kulturarbete och till vars förökande var och en oberoende av tillfälligt namn och obemärkt plats må veta att draga sitt strå.

Min Östergötlandsresa här haft mycket intressant att bjuda, många fängslande vandringar i det förflutna har vi företaget. Alvastra, Vadstena och Vreta lär jag väl aldrig glömma. Men främst står kontakten med mina fäders marker och minnesmärken. Den upplevelsen har grundmurat min släktkänsla och mitt genealogiska intresse. Men den har också lärt mig att helt förstå min plats och min plikt i det stora släktsammanhanget.

Bilder

Bloggen

Bilder

Profiler


Ina Grill
(1858-1926)


Björn Nystrand
(1920-1992)


Gerhard De Geer
(1819-1876)


Fabian De Geer
(1850-1934)


Ebba Lidman
(1894-1953)


Sven Lidman
(1921-2011)


Viktor Rehbinder
(1844-1926)


Anna Fischer
(1848-1918)


Hedvig De Geer
(1857-1934)


Pekka Langer
(1919-1996)


Johan Lidman
(1840-1905)