Men här dyker samtidigt en ny och främmande bild av min mor alldeles oväntat upp i minnets synfält. Bilden av henne som ung fru i den begynnande trettioårsåldern - en ung fru som jag aldrig har sett och aldrig anat att hon en gång existerat.

- Se fru Lidman var ju alltid så noga med sina kläder - och hon sydde ju allting själv - varenda dräkt - hon hade en sådan där rottingdocka att prova på. Men hon tyckte inte att den gav riktigt säkra resultat - så hon brukade alltid till sist prova på mig - vi hade ju den tiden mycket lika figurer, tyckte fru Lidman. Och ibland kunde man få stå i timmar och fru Lidman provade och provade, ändrade och ändrade och satte i knappnålar tills allt satt som hon ville.

Och hon var alltid så välklädd - och kläderna satt som gjutna på kroppen på henne - ja, det var ju inte att undra på - hon hade ju en så fin figur!

När jag ser på Tilda-dejdas bild av den unga fruns omsorgsfulla dräktprovning och tänker på min fars dagboksanteckning om hennes hand, som »Hans majestät konung Oscar II särskilt tryckte», frågar jag mig själv hur och varför och på vad sätt hon blev den hon blev.

Själv talade hon aldrig med mig om sitt förflutna. Hon levde alltid i sitt nu. Ansåg hon det kanske rent av löjligt att i nuets situation börja tala om vad som varit? Eller upplevde hon varje sitt nu så intensivt, att hon inget förflutet längre ägde? Därför att de yttre omständigheterna hade förvandlat hennes liv till en oavlåtlig strid, som hon dag för dag kämpade sig igenom i enlighet med sin optimistiska kraftladdade livs- och krigsmaxim:

Livet är en strid, strunt den som ger sig.

Jag har som gammal en smula anat den sega, ordlösa, okuvliga tapperhet, som var ränningen i hennes livs väv: Never surrender. Men vad av kvinnlig fägring, tjuskraft och koketteri som en gång gömts eller alltjämt gömdes bakom hennes för mig fula och frånstötande fasad därom har jag under årtionden varit alldeles okunnig.

Henry Beyle berättar från sin ungdom hur hänfört och förälskat han i den gemensamma sängkammaren i smyg följde sin unga mors av- och omklädningar och sänggåenden - en upplevelse som varit mig alldeles främmande och ofattbar, ja, faktiskt motbjudande att läsa om. Jag kan heller inte beskriva min gränslösa häpnad för att icke säga motvilja, när jag som barn hörde en yngre gift dams munviga prat i min närvaro:

- Ja, om jag hade så vackra ben som Olga.

Nej för mig förblev min mors alltid späda och välformade figur ett liv igenom den från hjässa till fotabjäll svartklädda plankan i badhuset liksom jag blott minns henne själv som den slitna inackorderingsfrun, som i medfarna blusar och kjolar rutschade omkring från morgon till kväll, alltid beredd att bjuda en besökande på en tår gott kaffe, medan hon sände sonen till närmaste konditori för att köpa kakor och bakelser.

Den stora, röda näsan - resultatet av en i barndomen vanskött förfrysning - det testiga håret - över nätterna upprullat i papiljotter tillverkade av gamla nummer av Stockholms Dagblad - de i köksarbete vanskötta händerna hade ingenting att säga vare sig mitt hjärta eller mina sinnen.

Min gamla mamma som en kokett och förtjusande trettioårs fru fylld av intresse för kläder, bjudningar och visiter var sannerligen en mig alldeles okänd figur!

Var det helt enkelt så att jag aldrig såg henne, därför att hon stod mig allt för nära och så att säga alltid stod i vägen för mig? Eller var hennes förvandling alla arbetande, kämpande hustrurs och mödrars av de sociala samtidsförhållandena och tidsatmosfärerna betingade förvandling och nedvissning från kungsfjäril till oavlönad köksa, barn- och sjuksköterska - nedvissning och förvandling - från kvinnoblomma till barnamoder?

Jag minns i detta ögonblick min upplevelse av den öländska beteshagen med dess blommande nyponbuskar: hur alla dessa vita blekt, blekt rosa blommor i försommardagens fägring sågo på mig som ett lika stort antal ögon - oskuldsögon, jungfruögon - himmelska blickar från en renare och oskyldigare värld - hur jag mötte alla dessa ögon och såg in i deras vita vidgade oskuldskronor med sina extatiska renhetskrav och obevekliga frågor. Men sex sju veckor senare återsåg jag dem alla som små runda bulliga nyponkart - med en svagt, svagt gryende rodnad inne i sin fasta grönskande fullhet - förberedelser till septembers fullmogna, röda nyponskörd.

Inför denna syn frågade jag helt barnsligt mig själv om alla skälvande vita och sköna oskuldsfrågors innersta krav och svar ligger i detta lilla ord: fruktsättning. Jag frågade mig själv om all skönhets innersta avsikt och mål är att bära frukt - att leda till fruktbärande gärning. Jag kunde ej komma ifrån bilderna av de stora, vita junitörnrosblommorna med deras patetiskt sköna vädjan till min själ - och så de fasta, runda, fylliga och svällande gröna augustinyponkarten.

Ett rosenträd med levande lågor - den brinnande, blommande busken i vilken Anden bor! Och så som resultat och svar: en serie små runda, bulliga matnyttiga nyponkart.

Vilket vulgärt svar på en så patetisk fråga!

Och vem kan till slut avgöra var livet säger sitt »antingen - eller» eller sitt »både - och»? Är det bara själens högmod och feghet och flykt undan ansvaret, när jag talar om denna Andens längtan till ett högre rum och ser mig blind på denna rosenträdets vita, skälvande låga? Äro inte både den sköra, skira törnrosblomman och det bulliga, matdugliga nyponet verk i samma skapelse av samme Skapare - i samma livets tjänst under Livets Herre?