Det är vår, det är medvind var jag går och står. Den lilla leksaksbåt som jag så djärvt och tanklöst sköt ut på stadsplaskdammens vatten, har fått förlig vind i seglen. Mina kamrater se den och nästan avundas mig min gamla omoderna leksakskorvett: den kanske rent av kan bli modern igen - en serietillverkning av leksakskorvetter - modell 1952.

Det är roligt att få vara barn i trygghet på stranden, när man har så snälla kamrater -- att se seglen bukta sig och spännas för den förliga vinden.

Men lekkamrater är sällan länge snälla och förlig vind är farlig vind. Medvind och solsken göra lätt en människa blind.

Jag har ju hela tiden - mitt i lekens glädje - en längtan, ett sugande behov att få fortsätta färden på det sällsamma tåg, där jag som fånge skall föras vidare - ej i leende vågors behagliga böljegång, utan ned mot djup och mörker och avgrunder, där mitt verkliga väsens kärna formskars och jag själv - alldeles mot min egen vilja och dröm - omedvetet och aningslöst - smidde de bojor som skulle ödesbinda mina lemmar och av vilka jag ett liv igenom skulle förnimma rasslet och känna tyngden. Och min själ för alltid bära skavsåren efter.

Det är ännu så mycket jag skulle berätta och bära fram i ljuset av det som gömts i djupet. Jag måste lämna den lilla leksakskorvetten åt sitt öde. Jag är ju i grund och botten ej längre ägare till den eller herre över dess färd för vinden och vågorna. Den är en gång för alla skjuten ut från plaskdammsstranden och tillhör ej längre mig själv utan mina lekkamrater.

Det är något som rycker i mig och sliter i mig och talar om för mig att här hör jag ej hemma - att mitt hem är ett tåg och en färd och en fråga - och att förrän tåget är bestiget och färden avslutad och frågan besvarad - är jag ingen verklig människa - endast en spegling, ett spöke, en kostym - en bild broderad på stramalj.

Marcel Proust har i sin serie À la recherche du temps perdu en delromantitel som rymmer allt vad jag nu längtar att få skriva ned:

Du côté de chez Swann.

Jag kan tyvärr inte exakt översätta den för mig hemlighetsfulla betydelsen i dessa ord. Jag får nöja mig att kalla detta kapitel och denna bok På kvinnosidan. Jag har nu så länge sysselsatt mig med alla dessa män och söner och bröder Lidman, att jag inte fått tillfälle att tala om de kvinnor från vilka jag också härstammar, men som den högoscariska tidens beteendeschema så skickligt gömde undan och stängde inne i hytter och salonger på vilkas emalj- och porslinsskyltar det inte bara stod »rökning förbjuden» utan också »sanning förbjuden» och »ljus få ej vara tända efter klockan 10 på kvällen».

Denna tysta och förtegna värld i dunklet under fartygsdäcket till vilken däcksofficerarnas order och besättningsmännens exercis och manövrer endast tränga som ett avlägset och meningslöst mummel - det är den jag vill nå ned till och dra upp i ljuset för att kunna fatta ursprunget till mitt livsödes alla krampryckningar och kraftansträngningar och krav på något som måste vara större än människohjärtan och starkare än människoviljor.

Detta krav och denna längtan som jag en gång år 1907 fick ge liv åt i min dikt Ord i natten, men som aldrig skulle utplånas ur själva mönstret i min ödesväv med än så sköna och lidelsefulla lyriska ordbesvärjelser, bakom vilkas trolldomsrytmer dock samtidigt i själva verket låg en tredje verklighet - hälsningen från en Andens värld om vilken jag då ingen medvetenhet eller ens aning ägde:

Ack, lågan längtar till ett högre rum
till sina syskon stjärnorna som gå
som silverfacklor i det mörka blå.
Eld vill till evighet och eld begär
av jorden det som icke jordens är.

Detta skulle mig ovetande både vara och förbli mitt livs djupaste drift och dröm och verklighet - mina halvsanningars och trekvartslögners innersta sanning och verklighetsunderlag:

Frågan om hur lågan skulle bringas till medvetenhet om sig och sin art och sin uppgift: att allt vad den mötte måste tjäna den - antingen till stenar i eller offerkött på det altare från vilket den av evighet var kallad eller dömd att stiga som en extatiskt flämtande offerflamma - uppåt, ständigt uppåt mot en frihet och en befrielse, som den varken förstod innebörden i eller betydelsen av.

0 du min själs och mitt ödes eviga Drang nach Wahrheit och Lust am Trug!

Men kvinnan talade i nattens ro,
en hes och sällsam stämma,
som steg till viskning och som sjönk till snyftning
och var som sorl av alla havets trötta vågor:

Det fanns blott ett i världen som var mitt,
ett enda väsen var min värld,
mitt sköte har blott ägt ett enda barn
och det var du.
jag älskat dig, jag skänkte dig mitt liv,
och i min famn jag födde dig på nytt.

Nu skiljas blad och gren i höstens sena glöd,
frukt faller tung och trädet lättat höjer
till vinterns svala död
sin skövlade och svarta krona.

Se, jag vill lugn och lätta löjens ro
och vinterklara dagars stilla frid,
jag blommat ut, jag är förblödd och trött:
min stam skall aldrig föda mer:
Den födde dig!

Din far var vinden och din mor var elden,
men jag - jag födde dig på nytt och gav
ditt väsen form:
ditt sinnes heta vådeld lät jag brinna
tills offerflammans klarhet fyllde dig. -
Jag blev ditt altare - din kärlek blev jag ej.

Ack, lågan längtar till ett högre rum,
till sina syskon stjärnorna, som gå
som silverfacklor i det mörka blå:
Eld vill till evighet och eld begär
av jorden det som icke jordens är. -

Men hur kunde denna så flyktigt och förrädiskt famnade - så gement bedragna - så grymt och skändligt övergivna - verkligt mig älskande kvinna - så klart redan i min ungdoms dagar i dikten formulera detta mitt ödes grundproblem:

Jag blev ditt altare - din kärlek blev jag ej.

Men än mer - alla frågors mest frätande fråga:

Hur kunde denna kvinna, denna sköna blå septemberkväll där vi stodo ensamma på Rosenbads trappa medan månskenet glittrade över den sorglöst sorlande Strömmens ytvatten, säga mig och binda mig, vars flyktighet, obeständighet - ofruktsamma mod och fruktbärande feghet - erotiska nyckfullhet och svekfullhet hon i grunden lärt känna -- hur fick hon ödesmakt att binda denna hållningslösa och hänsynslösa lust- och nyckmänniskas öde under banna av Guds stränga nödvändighets nådefulla järnbojor och den gudomliga vedergällningens ordning?

Medan hon i en gest av yttersta hängivenhet och ömhet hastigt och intensivt strök sin kind mot min:

- Jag hatar dig inte Sven - jag kommer alltid att älska dig - men jag ber i detta ögonblick till den Gud som måste finnas, att om du en gång gifter dig med en annan kvinna - att Han skall låta dig få genomgå allt vad jag för din skull fått lida - hör Du mig, Gud - Du skall låta deras första barn dö - därför att Du är barmhärtig och rättfärdig.

Men medan månskenet lyste vitt över hennes vita allvarliga ansikte och de framviskade orden fyllde mina öron med sitt lidelsefulla vibrato, tänkte jag endast - oberörd av deras för mig barnsliga innehåll, oberörd som en varelse broderad på stramalj:

Det här borde jag skriva ner - ord för ord - det var verklig lidelse - så talar bara den äkta känslan.

Men nu slår klockan i det stora kyrktornet - tolv tunga dånande slag - och på avstånd hör jag klockan från järnvägsstationen svara med en tunnare, gällare klang, medan jag inne i mig hör min hjärtmuskels oavlåtligt bultande sekundmätare rusa runt, runt, runt i sin lilla begränsade mätartavla.

Jag måste i väg - det är uppbrott och farväl och »få se när vi råkas igen - adjö - adjö» - och nu rusar jag genom en plötsligt främmande stads gator - och lyktorna äro tända - och det är mörk svart natt.

Jag står i nattens ensamhet i stora tåghallen till en järnvägsstation i utkanten av en sydfransk stad. Det är på min första utländska resa, och det är väl därför jag på den stora, tomma, kalla mörka stationen så intensivt förnimmer ensamhetskänslans tysta förlamande skräck.

Jag är främling i främmande land. En gäst och främling var jag på hotellet. Ingen i staden frågar efter mig eller känner mig eller vet om min existens. Mitt öde är fullkomligt likgiltigt för varje människa jag mött eller möter. Jag står här i den stora, tysta, tomma tåghallen, som endast är ytterst sparsamt upplyst av några enstaka lyktors svaga ljus.

Det är mörkt bakom fönsterraderna i stationshuset. Alla dess dörrar äro reglade. Jag är ensam resande med biljett till fjärrsnälltåget - Paris-, Lyon-, Méditerranée-expressen, - som om allt går väl i morgon bittida skall lyckligt avlämna mig i Paris.

Paris-, Lyon-, Méditerranée-expressen, som den franska folkhumorn på grund av de många olyckorna på denna linje döpt till Pour La Alort.

Nattkylan blåser svepande kall genom den vida öppna hallen. Det är svart och kallt och ensamt allt. Mörker - ensamhet - tystnad - kyla.

Pour La Mort - ja, det är ju min reseroute: Pour La Mort Pour Le Dernier Jugement. Men det är någon som jag skall träffa på det här tåget - som jag stämt möte med eller som stämt möte med mig.

Som en ensam. stackars vilsen fjäril envist piskar vingarna mot en av de tända stationslyktornas glober, piska tvångsmässigt samma tankar mot mitt medvetandes tröskel: Måtte bara tåget komma - måtte det bara stanna - det stannar ju bara för påstigning med förutbeställd sovvagnsbiljett till Paris - tänk om inte stationsbefälet telegraferat till Nizza och underrättat tågledningen. Måtte jag bara snart slippa ut ur detta mörker, denna kyla, denna ensamhet.

Det klirrar av metall - en dörr öppnas - ett par tjänstemän komma springande med lyktor i händerna - och så störtar den stora expressen in på perrongen. Ett lokomotiv, liksom laddat av kraft och vilja att störta vidare - några långa sovvagnar och så en bagagevagn.

Det är hela tåget - ett kort litet tåg - men laddat med hastighet.

En konduktör har hoppat av och skriker ekande gällt genom den mörka nattystnaden den franska motsvarigheten till våra svenska konduktörers mera korta och försynta »tag plats».

Messieurs les voyageurs - en train. - Herrar resande - tag plats!

Jag flyger upp i min vagn - en dörr slås igen. Men när jag ser ut genom korridorfönstret, får jag plötsligt se några djupt sorgklädda kvinnogestalter - en hel liten grupp - bleka, vita kvinnor i djup svart sorg - inhöljda i nästan fotsida svarta slöjor. Medan de kliva upp på de höga fotstegen på sista vagnens bortersta plattform, skymtar jag vackra välformade ben i strama svarta strumpor. Men de hålla alla i sina händer små begravningsurnor i likkisteform - sådana små vackra estetiskt tilltalande pjäser som eldbegängelsebyråerna tillhandahålla sina klienter - eller rättare sagt: sina klienters arvtagare. Det är änkor - det är bedragna kvinnor - det är rättssökande - säger mig mitt hjärta.

Konduktören som följt mina ögons riktning, medan han tagit hand om biljetterna, nickar förbindligt med ett förklarande leende:

- Det är erinnyerna - de är inkallade som vittnen vid en större process i Hudiksvall.

Men när jag kommit fram till min sovvagnsdörr - vem möter jag här i korridoren om inte min egen för mer än ett kvartsekel sedan döda mamma? Hon är sig alldeles lik sådan hon var innan de sista årens hjärnblödningar bröto ned hennes muntra lynne och lysande vitalitet. Hennes ögon stråla mig till mötes med samma osentimentala, klarögda, men oföränderligt djupa kärlek, som hon alltid hyste till ende sonen:

- O så roligt - jag var så rädd att inte Sven skulle hinna med.

Och jag ler emot henne - med ett hjärta bräddfyllt av tacksamhet:

- Jo, lilla mamma, jag hann med.

Men när jag kommer in i min sovkupé lyser bädden med dess vita lakan så inbjudande och rofyllt mig till mötes. Jag har en obeskrivlig, fullkomligt animalisk och irrationell känsla av trygghet, tillfredsställelse och ro.

Tänk sådan tur att tåget stannade och jag korn med!

Och så säger min mamma med sina ömhetslysande ögon:

- Och är det något Sven behöver, så bulta bara i väggen - jag har kupén bredvid.

En gränslös djup hemkänsla och trygghet fyller mig vid tanken på att jag bara behöver bulta i väggen så kommer min lilla mamma in. Kanske jag rent av får kaffe på sängen i morgon bitti - denna underbara stora kopp med varmt kaffe och franska bröd, som mamma serverade mig varje morgon på sängen så länge och så ofta jag bodde hemma.

Det är mig omöjligt att glömma - omöjligt att utplåna intrycket av denna röst som oräkneliga morgnar mötte mig på sängen med sitt friska, levande och ömma tonfall:

- God morgon, lille Sven - drick nu kaffet medan det är varmt - låt det inte stå och kallna.

Röst av ömhet och omsorg som aldrig skall tystna - moderskärlekens röst kring barnet som hon av evighet känner sig kallad och lycklig att få mätta.

Mor - o mor - o mor - tänk att en enda gång till i livet få uppleva detta den stora moderskärlekens eviga bespisningsunder och kärlekssakrament!

Ja, tänk om mamma komme in till mig i min kupé i morgon bitti med kaffe på sängen.

Jag ser i detta nu framför mig den stora koppen med rykande varmt kaffe och färska franska bröd. Och hade det varit slut med de »franska» på magasinet - eller hade mamma inte hunnit eller inte ansett sig ha råd att köpa sådana - så var det de där underbara stora rektangulära kryddskorporna med mycket pomerans i, som endast hon här på jorden kunde baka. Eller också var det det där fasta, vita, välbakade vetebrödet med sin fina smak av kardemumma - eller hennes saffransbröd med russin - på vars gula skivor smöret alltid var rikligt påbrett:

- Saffransbröd kräver smör.

Med min verkliga begåvning att när jag är trött kunna somna både i kulregn och vid jordbävningar - enligt psalmistens ord: »Du skall icke behöva frukta nattens fasor» - stupar jag i min säng, ehuru både den och sovkupén ett ögonblick givit mig en plötslig förnimmelse av att vara något slags elegant likkista. Jag borde ju egentligen ha legat vaken och sökt reda ut vad det är för ett sällsamt tåg jag hamnat på. Jag far ju samtidigt på tre tåg: min andes tåg - min själs tåg - min kropps tåg. Tre tåg med alldeles olika avgångs- och ankomsttider och hastighet! Ibland åka de tätt bredvid varandra i rakt motsatt riktning, som när två snälltåg plötsligt mötas i natten vid någon liten station, och man inne i sin lilla tysta och varma sovkupé förnimmer lufttrycket av det i den motsatta riktningen blixtsnabbt förbiilande tåget.

Men det hela är också - utifrån sett - som en enda kinesisk ask, där alla de olika tågens många olika vagnar ligga inne i varandra eller kunna skjutas in i varandra, tills de bara bli en enda vagn och en enda liten kinesisk ask i vilken man kan stoppa in alltsammans. Och därinne ligger allt detta alldeles stilla som en djupt sovande i sin säng eller som en död i sin kista.

En dröm inne i en dröm inne i en tredje dröm och alltsammans en dröm långt, långt inne i ett människohjärtas innersta rum.

Med hela min varelse är jag hemma på detta tåg, där jag ligger vägg i vägg med min längesedan döda lilla mamma.

Det känns så skönt och tryggt att på det här sättet få resa tillsammans med sina levande döda - med dem man glömde att älska medan de ännu voro på jorden.

Det är inför en kärlekens domstol som vi alla skola ställas och dömas, därför att vi inte älskat - alla vi som aldrig älskat.

Men kärleken överskyler en myckenhet av synd.