Jag läste en gång som gosse i någon illustrerad bok eller tidskrift en bildfylld uppsats om kinesernas hemska industriella produktion av mänskliga missfoster med vilka deras mäktige, furstar och stormän, fordom smyckade och lyste upp sina hov och fester. Gossar och flickor vilka köptes som barn och stympades och skuros och behandlades på det mest raffinerat grymma sätt för att bli till förlustelse för sina fullvuxna och friska medmänniskor.

Jag minns särskilt bilden av ett barn, vars huvud, armar och ben fritt rörliga sticka fram ur en rektangulär trälåda, medan själva kroppen - innestängd mellan detta trånga trähus' väggar - i åratal får växa och missformas, stanna och liksom stelna, tills - när tiden är inne då denna olyckliga varelse skulle vara utvuxen och fullgången - den släppes ut ur sitt grymma fängelses skal - en snigel utan snäcka - och nu med sin löjligt vanskapta kropps uppenbarelse skall fägna tanklösa, nyfikna och grymma åskådare vid gästabuden och på teatern.

Dessa bilder komma mig i tankarna när jag i detta nu ser mig själv sitta tillsammans med den gamle på berget i hans arbetsrum - i soffan under epitafiet.

En späd, spinkig parvel med djupt allvar i blick och min - en slarvig och tankspridd skolpojke, som nu med koncentrerat allvar lyssnar till och dricker in vad den väldige jätten mitt emot honom i soffan har att berätta om bilderna på släkttavlan, Den väldige sitter där i soffan, jättelik till gestalt - tung som ödet - fast och mäktig och myndig till ton och åthävor. Behärskad tyngd och naturlig suveränitet.

Hans brorson är idel vibrerande vakenhet och ömhet och uppmärksamhet. Han älskar numera sin gamle farbror - han ser upp till honom - han beundrar honom. Och när jag ser honom sitta där i soffan, lyssnande, spejande, mottagande - fångar jag den själsliga situationen i en bild. Jag ser den lille gossens väsen utrustat med hundratals de allra finaste rottrådar - alla längtande efter en jord, ett sammanhang att slå rot i. Hundratals obundna vibrerande, sökande själstrådar, och den gamle myndige mannen med sitt skiftande förflutna, sina heroiska och historiska storhetstidsideal, tar dem en efter en i sina händer och väver in dem eller trär in dem i solven till sin världsbilds väv eller på sin släkthistorias stramalj. Påminner jag inte rentav om en av dessa ganska löjliga porträttbilder eller figurer, som arbetsvilliga och sysslolösa gamla damer förr i världen i kärlek och beundran med olikfärgade trådar broderade på en botten av stramalj, en älskad människovarelses, en älskad hunds eller en romantisk fantasis drömbild.

En varelse broderad på stramalj!

Jag kan nog aldrig och jag har nog aldrig - trots uppriktigaste vilja - kunnat lösgöra mig som en fristående levande individ från denna sällsamma stramaljs genealogiska bakgrund. I samvaron med min farbror vävdes jag in i och broderades jag in i det förflutna - i sagan om de underbara och olyckliga bröderna Lidman. Mitt liv på jorden har trots alla mina Irrungen Wirrungen varit i högsta grad ett liv i släkten och släktmedvetandet - en omedveten, intensiv upplevelse av att endast vara en årsring i ett släktträd. Ja, han knöt mig så fast och hårt vid det förflutna att jag som ung aldrig kom att ta någon del i den samtida svenska ungdomsgenerationens ideella, sociala och politiska patos och strävanden i detta sekels begynnelse. Jag levde bara i det förflutna och det förflutna levde i mig. Nuet fanns blott som en möjlighet att bli format till det förflutnas avbild.

Min barnsliga ärelystnad blev heller aldrig riktigt en ärelystnad å egna vägnar - nej, den gällde alltid släkten. Den frätte och rände mig djupast vid förödmjukelsen av att på mina kamraters och vänners frågor, varför de aldrig kunde få läsa något om dessa underbara Lidmänner och denna berömda släkt i gängse uppslagsböcker och kalendrar, jag endast kunde svara att min farfars namn stod nämnt i Starbäck - Bäckströms berättelser ur Sveriges historia del 14 och i Hofbergs "Svenskt biografiskt handlexikon". Men ingenting - inte en rad en gång - i den dåtida upplagan v Nordisk Familjebok eller Biografiskt lexikon! Medan jag sitter här i detta längesedan från jordens yta förvunna rum med dess atmosfär och människor - sitter här som n gammal man och tittar på gossen i grottan och hans farbror och fosterfar - den gamle på berget - darrar hela min varelse. et är något slags skälvosot som griper mig. Jag anar med kropp och själ, att det var så här jag blev till. Jag ser mig själv hängivet skåda upp i den gamles tunga, allvarliga - i grunden djupt sorgsna ansikte. Hur jag lär mig vibrera ed hans sarkastiska röst och oroligt darrande hjärta - se med honom på hans förflutna. Jag upplever som något mitt eget hans motgångar, hans missräkningar, hans nederlag, hans ensamhet, ans djup och hans ytlighet, hans fåfänga, hans väsens innersta drömmar och instinkter - hans isgrå ordlösa kärva tapperhet och hans tillkämpade trots och frihet mitt i sorg och undergång. Så till den grad sprött och segt, tillfälligt och ödesbundet, sam-m anhangslöst förvirrat och järnhårt meningsfyllt är människolivet, s ådan är själva skeendets skenbart nyckfulla händelseslinga. Men ag hade ej heller någonsin blivit den hängivne dyrkaren, den barnslige beundraren av min farbror Sam, om ej inom mig funnits alla anlagen och förutsättningarna att säga ja till och följa hans själ på dess färd till fjärran förgångna världar och tider. Jag förstår nu, i detta tomma rums stillhet, att det är här jag blivit till - att det är här jag blev och blir till - att jag livet igenom innerst inne är detta barn av beundran och hängivenhet och motståndslös mottaglighet. Detta kan jag aldrig ändra - detta kan jag aldrig komma ifrån, detta måste jag uppleva på nytt och på nytt igen - hela mitt liv igenom. Liksom det blev sanning i de ord som min farbror Sam så ofta bekräftande brukade upprepa under våra samtal: »Jag är din fader inför Gud, och vad du än gör, är det min skyldighet att hjälpa dig.»