» Arkivet    » Bilder    » Blogg    » Diatrioron    » Introduktion    » Kalendarium    » Kontakt    » Media    » Persongalleri    » Släkttavlan    » Sök    » Wikipedia    

DIATRIORON
Altarljus och agatögon ["Gossen i grottan"]
Farbror Sams [Sam Lidman] syssling och hängivne beundrare, målaren Gustaf Cederström, har i sina "Minnen" ritat en liten silhuett av honom med bl.a. följande rader:
»Lidman, i sin ungdom en av de vackraste män jag har råkat, var även en av de ridderligaste och en fullödig typ för den gammaldags svensken. - - - Lika originell som han var, lika stor fosterlandsvän var han, lika mycket pietet hyste han för våra minnen och för föräldrar och anförvanter. Sina föräldrars födelse- och dödsdagar firade han genom att tända ett ljus framför deras porträtt, låsa in sig och stanna på sitt rum, försänkt i minnen och betraktelser tills ljuset brunnit ned i pipan.»
Själv minns jag alltid hur han vid samtal utomhus, när han råkade nämna sin fars eller mors namn, alltid vördnadsfullt lyfte sin höga hatt med orden »min salig far» eller »min salig mor». Även hans mors och syskons dödsdagar firades på samma sätt. Vid de tillfällena - liksom vid några andra av släktens ödes- och högtidsdagar - tändes även ljusen i de gamla ljuskronorna från 1600-talet, vilka han en gång inköpt vid en kyrkorestauration under 1800-talets femte eller sjätte decennium.
Jag kan ännu se ljusens djupa, gula, fladdrande sken i det vintermörka rummet, när den gamle med sin jättegestalt går fram mot min säng och med några muntra ord manar mig att stiga upp.
Det hemlighetsfulla återskenet från dessa ljuslågor har följt mig livet igenom, även om de tillfälligt undanskymts av dagens glädje eller sorgeämnen. De tändes för att aldrig slockna - de lysa ständigt för mig över ett stort och oöverskådligt ödessammanhang.
Sextonhundratalskronorna från den lilla svenska landskyrkan buro in i mitt eget liv minnesljusen, som en gång lyste kring mina förfäder och farbröder. I denna ljusflod av minnesgod kärlek är jag förbunden och gjord till ett med min ätts och mitt fäderneslands historia. Jag känner mig endast som en liten länk i en lång släktkedja.
Denna min delaktighet i det levande fäderneslandets förpliktande traditioner har gjort sig påmind under de mest skiftande omständigheter. Med ett leende minns jag nu en detalj från 1915 då jag hårt ansattes åtaga mig posten som redaktör för den planerade »aktivisttidningen» Svensk Lösen. Jag kände då som en uppgift att väcka intresset hos vårt folk för våra baltiska uppgifter, våra ofrånkomliga nationella ödesproblem. Jag kände den gången som en maning och en eggelse medvetandet att i mina ådror flöt blod från några av vår storhetstids protestantiska biskopar och superintendenter i Riga och Reval, i Åbo och Viborg, vårt förlorade östersjöväldes fyra nyckelstäder. Voro ej orden i stenristningen på Djäkneberget av en profetisk verklighet: »Besinna, de komma den vägen vi kommo: Porkala, Hangö, Bogskär, Sandhamn».
Men djupare än kronornas brinnande ljus trängde bilderna av förfädren på »epitafiet», denna sällsamt dekorerade släkt- eller stamtavla, som - efter vad jag senare lärt mig förstå - för min farbror Sam en smula kom att ersätta den alltid saknade adliga vapenskölden. Jag minns hur han vid våra samtal ofta kom in på det förhållandet »att före Riddarhusets instiftande allt krigsbefälet räknades till adeln».
Här hade hela hans liv och dröm och dikt om livet koncentrerats och konkretiserats i den säregnaste skapelse. En kvadratisk blåmålad träskiva diagonalt prydd med det svärd, som hans mormors bror burit vid Svensksund och vid erövringen av Baltischport under 1788-90 års ryska krig, och den käpp med tjugu dukater guld i kryckan, som Gustaf III en gång skänkt Kellgren och som min farbror Sam fick mottaga som gåva av den gamle besläktade Skeppsbrofursten Carl A. Arfwedson [Carl Arfwedson] med anledning av sin stora utlandsresa 1851 - en käpp som den excentriska granaten väl kunde behöva att stödja sig på under den långa livsvandringen.
Han brukade med ett leende över den tunga fasta munnen berätta hur den liksom varit ett kreditbrev, när han steg in på österrikiska och italienska hotell: en herre med så mycket guld i käppen måste säkert vara en förnäm karl. Eller hur den hängt på hans arm när han som kommenderad adjutant ridit genom Stockholms gator vid överståthållaren greve Hamiltons sida.
Ovanför krysset - värjan-käppen - med sina förenade minnen av tredje Gustafs krigiska och litterära storhetstid - inramades tavlans överdel av min farbrors blågula officersskärp, fäst vid tavlan med en till brosch förvandlad Gustaf III:s specieriksdaler i silver och med fransarna hängande ut över tavlans övre hörn.
Och i klykan som sammanhöll korsningen av Kellgrenskäppen och Svensksundssvärdet hade min farbror hängt den väldiga signetring han låtit göra åt sig själv efter dekoreringen med Guelferordens guldkors. En vapensköld med hans initialer inramade av ordenskedjan och valspråket Nec aspera terrent samt krönt av en heraldisk hjälm.
Liksom svärdet och käppen möttes på tavlan, möttes där i klykan signetringen och en förgylld benbit. Det var nederdelen av farbror Sams lårben, vilken professor Santesson [Carl Santesson] bortsågat vid amputationen 22 augusti 1850, medan hans patient låg där på operationsbordet vid fullt medvetande - utan att någon ens fick hålla i honom - och utan att ett ljud av klagan trängde över hans läppar.
Men över fotografiraden med farbror Sams och hans två äldsta systrars porträtt - under bilden av modern med hans yngsta syster - lyser en räcka silverinramade kolsvarta, planslipade ovala agater med de fyra »heliga» namnen:
Carl [Carl Lidman] Otto [Otto Lidman] Claes [Claes Lidman] Manne [Manne Lidman].
De fyra drunknade
Det är fyra svarta sjöar i vilkas djup fyra unga bröder för alltid försvunnit med framtidsplaner och möjligheter och förhoppningar. Det är fyra svartklädda portar öppnande sig inåt - mot det förgångnas värld.
Antikens furstar sägas i stället för glasögon ha sett på världen genom ädelstenar, slipade till förstoringsglas. Min farbror Sam lärde mig se på tillvaron genom fyra svarta planslipade agater. Och genom dem har jag sedan dess sett på allt liv, alla förhoppningar, alla mänskliga företag. Det är inte lätt att som fullvuxen leva livet, när man en gång som barn lärt sig se på skeendet genom ögonglas av svart agat.
Från våra sista båda somrar av förtrolig själslig gemenskap minns jag, hur, när samtalet föll på min framtid, han värdigt, vist och försynt, men dock auktoritetstungt kunde säga:
»Du behöver ju inte gifta dig - man kan ha det mycket bra som gammal ungkarl - om the pleasures of being a fogy talar Thackeray det vet jag ju själv. Du kan ju ta din mor och syster till dig för att sköta ditt hem.»
Och så kunde hans blick bli sluten och sökande inåt, och han såg genom agatögonen på tillvaron och framtiden:
»Ser du, det är nog bättre min gosse att vi inte gifter oss - vi ska nog dö ut - tror jag.»
 
 
Senaste blogginläggen
Slumpade personer

Axel
Löthner
1833-1887

g. Lidman

Erik
Printzsköld
1889-1908

Ogift.

Bibi
Lidman
1928-2020

g. Langer

Madeleine
Lidman
1964-

g. Lydén
Slumpade bilder