Men medan jag själv på detta sätt trillar in i de vuxnas tillvaro som en hjälplös barnunge, lekande med en tillfälligt hittad, laddad och osäkrad kulsprutepistol - en lika stor fara för mig själv som för min omgivning - bereder sig min farbror Sam åter en gång för det stora livsavskedet.

Jag säger »åter en gång» ty dödstanken har tydligen alltid varit en god vän och förtrolig kamrat till honom på resan genom livet - i varje fall från den stund då döden höll på att slå ikull honom på Ladugårdsgärdes skjutbana. Ofta hade jag hört honom med ett visst respektfullt gillande begagna det klassiska citatet: »den fördelen har människan framför gudarna att hon genom en ädel handling frivilligt kan förkorta sitt liv».

Redan på 1880-talet vid ett av de tillfällen, då han för en längre tid lämnade Västerås och Djäkneberget för att bosätta sig i Linköping, motiverade han flyttningen för länets landssekreterare med att han snart skulle gå bort och ville få vila i sin faders grav:

»Min bror Thure» (tjänsteman i Stockholms stad) »är en förmögen man - han har råd att bekosta sin likfärd till Linköping. Men jag som är fattig, måste hålla mig i närheten, när tiden är inne.»

I början av sep har han övervarit sin bäste vän, Curry Treffenbergs, begravning i Karlstad och far därefter till sina båda systrar - Ebba De Geer [Ebba Lidman] på Godegård och Henriette Grill [Henriette Lidman] på Odersberga - för att taga farväl. När vagnen rullar ut från gårdsplanen på Odersberga, vinkar han till sin på trappan stående syster:

»Ja, farväl, kära Ebba, vi återses i Himmelen.»

Återkommen till Linköping känner han sitt hjärta krångla och får 17 sep ett läkarerecept på digitalis. Samma dag skriver han sitt sista brev till brorsonen, arvtagaren, den blivande huvudmannen för den stolta Lidhultssläkten:

Käre min Sven!

Tack för det ordentliga brevet av 3 sep som jag ej kunnat besvara, emedan jag varit på resor stadd. Nu, min gosse, gäller det ådagalägga fasthet i uppförandet och plan uti arbetet. Varje bortdrönad dag är ett frö till samvetsagg, varje väl använd timma ett utsädeskorn. Du är lycklig däri, att du har ädla kvinnor inom familjen att tjäna och hålla utav, när du en gång kommer i självständig verksamhet. Det är på dem som anseende och trevnad bero. - Man är stark, när man känner sig avhållen, och man är klok, då man aktar på tiden. Jag sänder dig en slant att benytta dig med under terminen; och hoppas du måtte ha klara papper med dig, var gång du hälsar på,

din gamle farbror Sam

Han är dessa sina sista dagar alldeles ensam i sin lilla ungkarlsvåning i Linköping. Hulda flyttade den första sep, och en tjänarinna i våningen inunder har tills vidare åtagit sig städningen. Onsdagen 22 sep hör hon den gamle kaptenen som vanligt stiga upp. Det måste höras i hela huset, ty på. sitt enda ben hoppar sjuttioåringen diagonalt genom rummet till dess bortersta hörn, där han på kvällen ställt ifrån sig träbenet.

Men så blir det tyst däruppe efter en halvtimme, och när tjänsteflickan någon timme senare smyger sig upp, finner hon den gamle död i sängen. Han hade begagnat halvtimmen före sin död till att tvätta sig, raka sig och taga på sig en ny ren nattskjorta. Hans ansikte var präglat av en fullkomlig vila och frid, och läkaren, som någon timme senare bekräftade dödsfallet sade, att det egentligen var omöjligt att fastslå bestämd dödsorsak:

»Det är som när en klocka stannar, därför att hela urverket är utslitet.»

I den djupt förstående och sakkunniga dödsruna, som lektorn vid Västeråsläroverket Alfred Kempe publicerade i Västmanlands Läns Tidning heter det:

»Kvällen före sin död var han ännu uppe och skrev med redig handstil på ett historiskt arbete, varmed han på sista tiden var sysselsatt.»

»Det historiska arbetet» var helt enkelt en översättning av Leopold von Rankes »Uber Die Epochen Der Neueren Geschichte» - den store historikerns föredragsserie från 1884 för konung Ludvig av Bayern. Min farbror skulle nu före julferiernas början genomgå och översätta boken för vårt gemensamma studium under vinterlovet och ville - som alltid - vara grundligt förberedd.

Själv låg jag svårt sjuk i påssjuka med ty åtföljande testikelinflammation under dagarna kring hans bortgång och begravning. Jag kan ännu minnas den namnlösa fasa och förtvivlan som fyllde mig, när jag nyuppstigen från sjukbädden stod iförd skjorta, väst och byxor, bara väntande på att min mamma skulle komma in med kavajen. Och när hon kommer in, får jag se ett band av svart krusflor på vänstra armen:

»Men mamma vem är det som är död?»

Min mor bara såg på mig, och så skrek jag förtvivlat:

»Är farbror Sam död?»

Det var som om jag på en gång blivit invalid, berövad de stödande och bärande krafterna både i min kropp och i min tillvaro. Nu skulle jag, alldeles ensam och på allvar, börja min gymnasisttids förtvivlade och årslånga kamp med mitt kön. Hur intimt förbunden tanken på farbror Sams bortgång blev med denna min nya tillvaro och dess tillkortakommande förstår jag bäst av de korta, skälvande anteckningarna i min dagbok från denna höst.

22 sep:

»Farbror Sam dog i lungblödning. 0 Gud bevare mig fattig, syndig barn.»

7 dec:

»Farbror Johan var uppe och lämnade Elsas och mitt kallelsebrev till bouppteckningen. Ack att farbror Sam ännu levde! Kanhända togs han bort från mig till straff för mina synder.»