Mitt brev, med kritiken över min mors avskyvärda födelsedagspresenter, av 1 jul 1897 avslutas med några rader, som äro nog så belysande för mitt förhållande till farbror Sam:

»I söndags voro farbror och jag och hörde American Union of Swedish Singers. Det var härligt. Farbror Sam yttrade att det märkvärdigaste, som hänt honom, var detta. 'Vad år studentsång mot det här, det är en sång av män som arbetat och skaffat sig oberoende ställning', sade farbror, som minst sagt var entusiasmerad. Jag medskickar här programmet som du skall vara så snäll att gömma. 'Björneborgarnas marsch har ingen här i Sverige sjungit såsom de', sade farbror och han, som själv haft ypperlig röst, vet det nog. Skriver jag inte en ordentlig stil nu, tycker du?»

Här är en rad, som faktiskt på något sätt skrämmer mig:

»Skriver jag inte en ordentlig stil nu, tycker du?»

Jag har plötsligt lagt mig till med en rak, uppstående stil, som under sommarens lopp bara blir ännu rakare, stickigare och vassare under den spetsiga penna med vilken jag nedristar mina depescher till hemmet.

Men varifrån har jag tagit den här stilen - stil skall ju vara uttryck för karaktär - har jag helt enkelt knyckt en stil eller är den en efterhärmning av min fars? När jag något år senare började begagna J-penna liksom han, konstaterade min mor och en av min fars gamla vänner, att man skulle kunna tro att det var Rudolf själv som skrivit mina brev.

Men den rysning jag känner inför dessa bevarade brev från sommaren 1897 kommer även därav, att de nu för mig äro förbundna med medvetandet om den dubbla katastrof som om några veckor eller månader oförberett skall drabba den livsokunnige brevskrivaren.

Den första katastrofen, vars följder för mitt liv det är mig omöjligt att någonsin överskåda eller fatta, faller över mig redan i slutet av aug 1897. Denna månad exploderar den tidsinställda, koncentrerade sprängämnessats, som från begynnelsen hade lagts ned i det skenbart oskyldiga och omedvetna gossebarnet Sven Rudolfsons kropp.

Könet vaknade inom mig och tog min varelse i en så hel och odelad besittning, att jag i denna stund bävar, när jag söker i minnet återkalla några av detaljerna från katastrofen. Visst hade jag förut mer än en gång med jämnåriga eller yngre lekkamrater på Skeppsholmen och annorstädes begagnat könets vulgära nyckelord. Men jag hade uttalat dem pliktskyldigast och utan att begripa deras innebörd.

Jag hade av en tillfällighet kommit att passera förbi dem. Gossen i grottan levde oberörd sin invärtes fantasitillvaro. Var det möjligen farbror Sams käpp från sommaren 1893 och hans maning att aldrig se nedåt utan alltid uppåt - eller var det domsorden från Djäknebergsstenen:

»Röj bort den tidiga ålderns hemliga synd - brådmogen brånad fördärvar årslånga omsorgers frukt.»

Och farbror Sams-orden:

»Långa år få gälda vad stunden brutit.»

Eller var det kanske allt detta tillsammans som byggt en mur mellan mig och mitt kön?

I varje fall blevo könsorden och könsbegreppen aldrig någon verklig realitet för mig under mina tidigare pojkår. Jag minns än i dag, hur jag på en av de genealogiska tabeller, där jag ritade ned min egen och släkten Lidmans historia för ett par hundra år framåt, som svensk amiral hade haft till uppgift att med vår Stilla havseskader blockera Japan - mönstret var Nelsonblockaden av Napoleon och Medelhavet. När jag sedan, efter en fyraårig bortovaro, som segerherre återvände till mitt tacksamma fädernesland blev jag i hemmet välkomnad av min hustru, som under min frånvaro fött mig tre raska pojkar - nu i åldern tre, två och ett år. En annan gång gjorde jag karriär som ung gardeslöjtnant. Jag väckte genom min skönhet drottning Sofias lidelse och blev hennes älskare och hennes åldrade makes allenarådande statsminister och rikskansler, varvid jag lyckades sätta det svenska storhetsväldet åter på sina fötter. Men jag knöt inga som helst sexuella föreställningar eller bilder till denna min existens som äkta man eller drottning Sofias älskare. Jag kunde i högsta grad på mig själv tillämpa Viktor Rydbergs en gång så beundrade dikt De badande barnen med dess Goethemotto:

Ach, jene himmlischen Gestalten
sie fragen nicht nach Mann und Weib.

Min blyghet, min fåfänga, min fantasivärld med dess militära hjältebragder, min närsynthet, min barnsliga gestalt, min farbror Sams undervisning, allt hade bidragit till att bevara mig i ett förlängt barnslighetstillstånd när det gällde det sexuella.

Denna stund frågar jag mig häpet: hur och när inträffade denna plötsliga förändring - denna våldsamma explosion, som sprängde hela min barndomsvärld i luften? Det började under vårterminen i 6:1 med att gossen i grottan fick besök i sin fantasivärld av en honom hittills alldeles främmande och okänd gäst. Jag hade från min Walter Scott-läsning och mina historiska studier också haft ett stundtals uppflammande intresse för korstågen: jag blev nu ledare för de härar som kastade turkarna ut ur Europa och uppsatte konung Georg II av Grekland på hans rättmätiga kejsartron i Konstantinopel.

Jag hade den våren följt 1897 års grekisk-turkiska krig - lidit och våndats under grekernas ständiga reträtter och nederlag och kanske i mina aftonböner bedit till Gud om att låta krigslyckan vända sig och jaga de ogudaktiga turkarna på flykten.

Så hade det hela slutat i det nesligaste nederlag och med en fred, där grekerna sluppo undan svårare förluster endast genom stormakternas skydd. Det var nu jag lockade och tubbade min fattiga mamma att subskribera på ett häftesverk över Korstågens historia med Doreés planscher. Där fick jag nu läsa om de kristnas. Där fick jag nu läsa om de kristnas nederlag på grund av att de förvekligats av österländska laster och levnadsvanor.

Jag läste sålunda om de kristnas förlust av Edessa genom odugligheten hos dess furste, den i österländska välluster försjunkne greve Jocelyn II, som i stället för att kämpa på stadens murar dröjde bland kvinnorna i sitt harem. Och så stormades staden av de otrogna, och ut ur det i hela kristenheten berömda stora nunneklostret släpades de fromma kvinnorna och våldtagas offentligt på torget av segrarna.

Mitt hjärta bultade tungt och beklämt. Jag kände en svindlande njutning fylla min varelse med den hisnande ljuvheten i ett oändligt fallande utan att ana att detta fallande skulle fortsätta år och årtionden igenom - att det var förföraren och ödeläggaren som nu hade tagit mig i besittning för att ur det omedvetnas dunkel lösgöra svekets och trolöshetens makter och kalla till medvetet liv förrädaren i mitt hjärta och skådespelaren i mitt väsen. Greve Jocelyn av Edessa gjorde plötsligt och oväntat sin entré bland de stolta härskar-, härförar- och hjältegestalterna i min själs pantheon.

Under den följande sommarens vistelse hos farbror Sam sprang jag på fritiden och lekte - »hoppade, skuttade och blängde» - bland gravarna på Linköpings gamla kyrkogård, där den stora Lidmanska familjegraven dominerade i fonden. Jag drömde inte längre om Gottfried av Bouillon och Jerusalems erövring. Nej, jag våldtog undersköna kristna nunnor på torget i Edessa eller gick omkring i greve Jocelyns harem, som jag föreställde mig som ett stort stall, där nakna kvinnogestalter med utslaget hår stodo som hästar i spiltorna. Med en väldig flodhästpiska i handen - alldeles lik den jag som gosse såg en slavdrivare begagna på träsnittet i Hellwalds »Jorden och dess folk» - gick jag vilt klatschandes omkring i stallgången utan att ha någon som helst praktisk kunskap, eller teoretisk föreställning om hur det skulle gå till att våldta, nunnor eller avnjuta de undersköna kvinnorna i 1100-talets Edessa.

I vårt Nya Testamentes text om mannen som var besatt av en oren ande och vars namn var Legion, »ty vi äro många» - står det också att han hade sitt tillhåll bland gravarna:

»Icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. Och han vistades dag och natt bland gravarna.»

Vulgatatexten omtalar att han vistades »in monumentis» - och jag sprang sannerligen omkring bland gravmonumenten på gamla kyrkogården i Linköping, hoppade och skuttade förbi familjegraven, som bland annat rymde min fars och farfars stoft, och våldtog nunnor i Edessa. Den stolta och starka Lidhultssläktens blivande huvudman, som skulle bemöta »varje svensktalande kvinna som en konungadotter den där törhända till Guds ängel ämnad var», hade tydligen inga sådana känslor till övers för de österländska kvinnorna.

Men denna sommar 1897 i Linköping är jag också fängslad av en annan lika rolig - om ej nästan roligare lek - medan jag springer omkring på Linköpings Trädgårdsförenings stora område.

Med en tom tändsticksask i handen smyger jag mig försiktigt längs de doftande timjanlisterna, som kanta en del gångar. Snabbt och fingerfärdigt slår jag ned på någon humla eller något bi, medan de äro sysselsatta med sitt lagliga näringsfång. Jag har nästan blivit virtuos i konsten att snabbt ta dem över ryggen i vingarna och stoppa dem i tändsticksasken. Och så bär det i väg till någon myrstack där jag i samma grepp håller humlan eller biet, tills de äro angripna och fängslade av en hord myror. Och så följer jag med intensivaste intresse de små flygfänas mer eller mindre hjälplösa kamp mot den retade myrstacken.

Det fanns i Trädgårdsföreningen på den tiden också ett utsiktstorn med en stor altan omkring. Jag minns inte om dörren till tornet brukade vara låst, minns endast att jag aldrig varit inne i det. Det stod alltid liksom tomt och övergivet med några gamla trädgårdsmöbler inställda på nedre botten. Men jag hade hört, att det från tornets översta våning skulle vara en hänförande utsikt över östgötaslätten.

En särskilt lyckad jakt- och morddag har jag i en paus gått upp på verandan eller altanen kring tornet för att pusta ut och med mina närsynta ögon se mig litet omkring på utsikten. Efter en stund kommer en äldre herre uppklivande för att också han beundra den. Han är lång och smal, iförd en ganska blanksliten svart bonjour, hårt knäppt kring den magra figuren. På armen hänger en ljus sommarrock och på huvudet har han en ovanligt platt, rundkullig hård hatt. ögonen ha en hård, stickande, misstänksam, obehaglig glans.

Jag får genast ett intryck av att han är en fattig och ensam man, och jag har av farbror Sam lärt mig att mot fattiga och ensamma människor skall man vara särskilt artig och förbindlig. Vi börja konversera, och så småningom flyter samtalet in på gossekärlek och pederasti. Den äldre herrn meddelar mig världserfaret att flera av de östgötska godsägarna äro pederaster. Särskilt tråkigt är det med X. v. Y., den unge arvtagaren till det stora och vackra slottet Z. Han vill inte gifta sig, han älskar bara gossar. Jag berättar sakkunnigt för den främmande herrn, att gossekärleken i det gamla Grekland var en helt naturlig företeelse. Den unge Alkibiades hade stått i ett sådant förhållande till den store filosofen Sokrates, som är själva portalfiguren till det europeiska tänkandet och världshistoriens första samvetsmänniska.

Vi förirra oss allt djupare in på detta underliga ämne och område. Vi resonera alltmer förtroligt och ingående om problemet och den gamle herrn föreslår mig till slut att vi skola gå in i torn för att titta på den vackra utsikten. Jag tycker att han har något underligt stickande och frånstötande i sin blick och att hans leende är konstigt. Men artighet och hövlighet mot de äldre höves alltid en ung man, och vi skola just bege oss in genom torndörren, då en grupp unga herrar och damer komma upphoppande på altanen för att också de ge sig in i tornet och se på den vackra utsikten. En av de unga kvinnorna stannar och pratar med mig några ögonblick. Jag har en känsla av att ett par av herrarna titta något närgånget på den gamle herrn i den trådslitna klädelegansen. Han försvinner helt plötsligt och efter en stund kilar jag hem till farbror Sam och den väntande lektionen. För att göra densamma litet kortare, börjar jag berätta om den egendomlige gamle herrn med vilken jag haft ett så intressant samtal om den grekiska gossekärleken.

Jag kan omöjligt beskriva, lika litet som jag då kunde förstå, farbror Sams raseriutbrott. Hur jag kunde vara så in i helvete dum och enfaldig, att jag började samtala med en sådan otäck figur.

»Begriper du inte att det var en buger - en sådan där som sticker pojkarna i rumpan?»

Farbror Sam var nu tydligen själv på en gång så indignerad och förskräckt, att jag för min egen därav uppkomna upprördhets skull numera ej kan erinra mig replikerna i vårt samtal. Han måste som resultat av det hela ha fått ett djupt intryck av sin brorsons sexuella oerfarenhet. Hans största om inte ständiga rädsla var ju, att jag skulle bli onanist eller »masturbatör». Det sista ordet hade för mig en sådan fruktansvärd vidrig och hemsk klang, att bara den var nog att skrämma mig bort från varje tanke på att kunna hemfalla åt en sådan last. Han hade också sagt mig att ett av de inslag vi hade i vår arvsmassa var från den och den släkten, där många hade varit onanister.

Någon dag efter detta intermezzo föreslog han mig, att jag borde se mig omkring i Linköpings omgivningar och ta en roddtur uppåt Stångån. Han hade som nio års pojke en gång simmat en fjärdingsväg uppför denna, vilket var dåvarande villkoret för att bli simmagister. Jag kunde ju ta sträckan i roddbåt, och Hulda kunde följa med och hjälpa mig ro.

Hulda var namnet på hans hushållerska, ett ungt hembiträde, en snäll och glad östgötsk lantarbetardotter, som ibland fått vara mitt sällskap under de mest fantastiska och kanske för henne påkostande förhållanden.

I jan detta år hade ett resande teatersällskap kommit till Linköping. Man skulle spela operetten Niniche. Unga män böra tidigt vänja sig vid att besöka teatrar och se skådespel; sådant hör till god uppfostran och allmänbildning. På farbror Sams bekostnad hade Hulda och jag fått ett par av de bästa platserna mitt på parketten varifrån jag för första gången i mitt liv fick se en teaterpjäs uppföras.

Under mellanakten hade några medelålders herrar och farbröder varit framme och hälsat på mig och förhört sig om min uppfattning om spelet och aktörernas förtjänster och vad jag tyckte om Niniche. Några äldre damer med munnarna snörpta i surt och överlägset löje hade gått fram och »talat» med Hulda, uttryckande sin förvåning över att kapten Sam sänt sin unge brorson att se Niniche. Andra och yngre frågade mig vem jag tyckte bäst om: Gringoire eller Niniche. Men jag tyckte bäst om greve Corniski för hans många ordnars skull och för att han fick revan i sina byxor lagad med en del av dem - en scen som jag aldrig kunnat glömma.

Där hade Hulda och jag suttit mitt på parketten och varit föremål för Linköpingssocietetens leenden och blickar. Tack vare min närsynthet och nyfikenhet var dock hela mitt intresse väl koncentrerat kring händelserna på scenen, och jag ägnade ingen som helst närmare uppmärksamhet åt publiken i salongen.

Men nu skulle Hulda och jag ut på en roddtur uppför Stångån.

Farbror Sams order åtlydde man ju alltid - strikt och ordagrant även om man kanske någon gång muttrade i sitt hjärta. Jag var ännu i så hög grad gosse, att jag alltjämt liksom skämdes för att vara tillsammans med »jäntor». Men här satt jag nu ensam i en liten roddbåt tillsammans med farbror Sams unga jungfru på väg uppför Stångån för att återuppliva den nioårige Sam Lidmans rekord som simmagister år 1833.

Jag hade ju 7 aug året förut - placerad på främsta sidobänken - fått bevittna min farbrors högtidliga bekransning som Hedersledamot och Jubelmagister vid Linköpings Allmänna Simsällskaps promotion, men dagen därpå fått höra min farbrors förintande kritik över min blyga entré bland den fina och högtidsklädda publiken:

»Du såg ju ut som en pissträngd kanin, när du smög dig in, och inte som en friboren gymnasist - är du rädd för folk?»

Ja, jag var rädd för både folk och fä och farbror Sam, och nu var jag rädd och reserverad inför denna oförklarliga färd uppför Stångån.

Hulda rodde medan jag satt i aktern och var misslynt och motsträvig som en avigstruken katt. Ett par halvvuxna pojkar på stranden hälsade oss med några fräcka anspelningar om vår avsikt med färden.

Jag hade av farbror Sam väl lärt mig, att jag skulle varje svensktalande kvinna som en konungadotter bemöta, den där törhända till Guds ängel ämnad var, och jag uttryckte för Hulda min glädje över att man inte kunde höra vad busarna skreko.

Glåporden upprepades vid ett par andra ställen under utflykten, men när vi kommit in på lugnare vatten undrade Hulda om vi inte skulle gå i land och bada. Hon hade handdukar och saft och vatten och bullar med sig i en korg. Men jag stegrade mig vid blotta tanken att klä av mig och bada i en kvinnas närvaro och förklarade mig därför inte ha något som helst behov av svalka och vatten. Men så småningom kände Hulda sig trött, och trodde vi hade rott nog långt. Ja, kanske längre än kapten Sams fjärdingsväg. Nu behövde vi vila ett tag och väl i land tog hon fram saft och vatten och glas och bröd, och vi slogo oss ned vid strandens gröna gräs under några träd. Men jag satte mig ett stycke ifrån henne. Jag var fortfarande missnöjd och förargad över hela tillställningen och drack min saft under trumpen tystnad. Jag var djupt generad över att sitta här och kände mig glad och befriad när Hulda frågade, om jag tyckte vi skulle fara hem nu.

Jag var riktigt uppspelt och munter under hemfärden och skämtade glatt med Hulda. - Jag vet inte om farbror Sams avsikt med denna oväntade färd var att ge mig något slags erotiskt undervisningstillfälle - en min embarquement pour Cythère, när det gällde den fysiska kärlekens realiteter.

Hela utflykten förefaller mig i dag gåtfull. Jag återsåg aldrig Hulda efter min avresa från Linköping. Hon hade den första sep flyttat från farbror Sam.

Litteratur och konst - både den äkta och den pornografiska - ha ofta dröjt vid den erotiskt fascinerande bilden av jungfrulighetens första uppvaknande till medvetande om sitt kön och sin uppgift. Mången manlig onanist har på sin vägg haft en reproduktion av något s.k. konstverk med bilden av en ung flicka som plötsligt blygt och rodnande ser ned på sitt eget kön. Medan jag däremot aldrig sett någon motsvarande konstnärlig framställning av ynglingens uppvaknande.

Jag har i stället själv en konturklar minnesbild av hur jag en av dessa sommardagar hos farbror Sam upptäcker mitt eget kön. Jag har ju fostrats under mina senare år hos farbror Sam och fostrat mig själv till att inte ägna någon som helst medveten uppmärksamhet åt mitt kön eller det könsliga. När jag besökte Linköpings badhus, hade jag nästan alltid egen hytt och på- eller avtog alltid simbyxorna medan skjortan satt på. Jag hade trofast efter givet recept alltid sett uppåt och inte nedåt. Men nu ser jag mig själv stå vid min säng i stora rummet hos farbror Sam. Det är en stor och gammaldags utdragssoffa av masurbjörk med fasta breda väggskåp på båda sidor. Jag står lutad mot det skåp som var närmast fönstret, och tar av mig nattskjortan. Jag tittar i detsamma ner på min kropp och finner ett par tre långa enstaka hårstrån hänga ned kring min lilla vita manslem. Hårstråna verka på mig obehagligt skrämmande - en första känsla av rädsla att det är ormar eller maskar - att det är något som växer mellan mina ben, och så ser jag lätt ljusare fjun på magen och har blixtsnabbt tagit på mig dagskjortan:

- Se bara uppåt, se aldrig nedåt!

Senare samma sommar är jag en dag ute och leker med ett par pojkar yngre än jag och systersonsöner till tant Emma Grapengiesser. Deras pappa har något nummer av veckotidningen Figaro, där jag får läsa någon pornografisk lyrisk skiss om en ung man som går ut i en björkskog och möter en ung flicka med knoppande bröst under blusen. Och det blir en glad våldtäkt i stil med Gustaf Frödings då nyutkomna och skandalomskrivna Morgondröm.

Det var som om bilden, den drömda existensen av dessa fasta, mjuka, knoppande bröst i ett ögonblick gjort mig alldeles rasande och besatt. Min fantasi tändes till en våldsam brand, förenad med en lika plötslig uppenbarelse av könet inom mig.

Jag vet ej än hur jag tog mig hem den kvällen. Men några dagar senare, 28 aug, är jag tillsammans med min mamma gäst ute hos farbror Johan [Johan Lidman] på hans sommarnöje, och jag råkar här min fem år yngre kusin Carl [Carl Lidman], med vilken jag jämte en annan ungefär med mig jämnårig pojke en gång resonerat om de sexuella mysterierna ute vid Långa raden på Skeppsholmen. Nu frågar jag Carl ivrigt om här finns några flickor som man kan få ligga med. Han berättar generöst att skogsbackarna runt omkring äro fulla av hela gäng - pojkar och flickor som inte göra något annat än detta på sina lediga stunder. Det är statarbarnen från angränsande gårdar, och vi skynda genast att söka upp dem, men mötas långt innan dessa livsfrågor ens hunnit framställas, av hårda, kalla blickar och öppen motvilja. Och så lämnar mig den lilla gruppen åt mitt öde och mina begär. Jag hörde inte till deras klass.

Senare samma dag råkar jag en sex-sjuårig flicka bakom några björkar. Jag visar henne bedjande min manslem. Hon står bara tyst och stilla och frågande och tittar på mig och den - med mörka, undrande ögon. Förstår hon nere i sitt omedvetna att vad hon ser framför sig är mannens eviga vädjan och längtan efter det barmhärtiga modersskötet? Jag kan ännu i detalj se situationen framför mig med min manslem rest mot den sammetsblå lätt skymmande augustihimlen, där redan en blek vit stjärna lyser över backarna och bebyggelsen nedanför. Det var Venus - »de älskandes stjärna» - vars bleka ljus i detta nu började glimma i skyn. Det hade kanske varit symboliskt riktigare, om det varit Hundstjärnan som lyst mig till mötes, ty jag har en känsla av att jag den gången upplevde mitt kön som en ilsken bandhund rusande ut ur sin bur. När jag som äldre långt senare en gång på Karlavägen mötte en liten pojke som var ute och motionerade sin fars bulldogg - pojken var större än hunden, men hunden var starkare än pojken - och pojken följde hjälplöst med hundkopplet efter den våldsamt framträngande hunden - då tyckte jag mig se i bild åskådliggjord mina ynglingaårs första allvarliga kamp mot och möte med könet.

Flickan och jag skildes åt - utan vare sig ord eller gärning - och så småningom följer jag min mamma hem med tåget. Vi äga ingen som helst kunskap om eller kontakt med varandra, där vi sitta tillsammans på bänken och jag trött lutar mitt tunga gossehuvud mot hennes arm. Vi vandra lika främmande för varandra hemåt i augustikvällen över Klara kyrkogård. Jag går som vanligt några steg ifrån henne - som om jag inte alls kände henne - hoppande och skuttande i mina egna föreställningar och fantasier. - Plötsligt hör jag en röst ur något buskage på kyrkogården och ser en hand sträckas ut efter min mamma:

»Lilla sötnosen - kom hit, lilla sötnosen, så får vi talas vid.»

Min mor vänder sig lugnt om, och hennes röst är fullkomligt kylig och oberörd, när hon säger:

»Hör nu herrn, kom fram hit till lyktan och titta på mig.»

Han lyder och får i gatlyktans sken se min mammas gamla ansikte. Jag har själv alltid sagt mig, att hon var gräsligt ful med sin missvuxna näsa och sitt stripiga hår.

Ur sitt hjärtas djup ropar den unge mannen förskräckt:

»Å, fy tusan! Å, jag ber så mycket om ursäkt!»

Och han avlägsnade sig snabbt in i dunklet. Men jag ser i skenet från gatlyktorna under hela hemvägen upp till Brunkebergstorg 9 det underligt djupa, sardoniska löjet över min mammas läppar och ansikte.

Ett tidlöst leende - kvinnans - hustruns - moderns eviga leende åt de alltid lika obegripligt tokiga karlarna - ett leende av på en gång vemod och visdom, munter överlägsenhet och öm klarsyn - melankoli och missräkning. Men själv har jag denna kväll i två olika uppenbarelseformer fått uppleva den våldsamma kraften i den drift som i fullkomlig blindhet och galenskap glömmer den eviga lagen om orsak och verkan, brott och straff, gärning och gärnings följder, och som kan gripa efter ett barn eller en gumma i sitt plötsliga och hopplösa begär att finna ögonblicklig tillfredsställelse och uttömning för sitt innehåll.

Driften och galenskapen som tändes på nytt och på nytt igen hos varje stoftvarelse som blivit »danad i ett moderliv - bildad i blod av en mans säd under en njutningsfylld omfamning».

Men jag känner i detta nu, att jag älskar min lilla mamma - att jag älskar min far - att jag älskar min farbror Sam, att jag älskar hela detta underliga sällsamma släktträd på vilket jag ej bara är en gren, ett blad, en blomma, utan också en årsring i själva släktträdets ved.

Och jag tackar Dig, min Gud och Fader, att den Lidmanska säden en gång blev gjuten just i detta moderssköte.

Jag tackar Dig, Herre, att Du danade mig så underbart i min moders liv.