Hur skall jag fattbart och åskådligt kunna beskriva min situation i sep 1904, då jag, efter fyra års kryssande och redlöst kringdrivande på tillvarons vatten alltjämt befann mig utanför den drivande på tillvarons vatten alltjämt befann mig utanför den borgerliga samhällsordningens arrangemangshamnar och anställningsportar.

Utanför allt detta - utanför mig själv och mitt eget öde - en utestängd och en innestängd. Jag hade den gången bakom mig en halvgod eller underhaltig diktsamling, vars första hälft var frukten av en adertonårig onanists feberdrömmar - och den sista hälften en tjuguårings stapplande försök till en känslomässig orientering i världen utanför honom. Men jag var samtidigt också fröet och embryot till den människa som nu i ett halvt århundrade fått fortsätta sin kamp bland de oöverskådliga vågorna.

Jag stod denna höst inför misslyckandet av min examen - en examen på vilken jag inte nedlagt många dygns målmedvetet arbete - en examen med vars hjälp jag skulle söka mig in på konsulatsbanan för att förvärva mig ett välbehövligt och nödvändigt levebröd och slippa ligga min fattiga mor och äldre syster till last, sedan släkten nu definitivt tröttnat på att intressera sig för alla sedan släkten nu definitivt tröttnat på att intressera sig för alla mina oberäkneliga och tillfälliga kryssningar och lustseglatser.

När möjligheten att nå denna sista port eller hamn nu var stängd, vad stod mig åter?

17 aug talade diktens Genius - eller var det kanske släktanden i mig - vad som den gången tycktes mig vara den verkliga tolkningen av mitt eget livs- och släktödes innersta mening och mål, den genom generationer så småningom till fullt medvetande vuxna undergångsviljans svårmodiga lockrop ur mitt inres sjudande kaos:

Det givs blott en lycka och det är den,
att räddningslöst få gå under:
att giva allt, men få intet igen
mer än lidandets ensamma stunder -
Att slitas från trädet i vårens tid
som ett grönt och skälvande blad
och virvlas omkring i en vårstorms strid
förutan att veta för vem och för vad.
Men få vissna sedan en sommardag
i strålar, som blända och brinna,
med en bortglömd gåtas bleknade drag,
vars tydning ingen sökt finna -
Att multna sen som ett gulnat blad,
när träden stå i sin fägring,
och glömmas bort som man glömmer ett blad,
en solnedgång och en hägring.

19 aug 1904 skrev jag i min Uppsaladagbok:

»I går fyllde förresten min stackars Pasiphaë 6 månader.

Barnet är redan dött och bortglömt.

Och jag tänker resa till Kongo.

Pang! Sven Lidman.»

Detta var den sista utvägen för den orolige och borgerligt livsoduglige Sven Utanför. Hade jag inte rent av släktprejudikat också på detta? Hade inte också min farbror Otto - den. näst äldste av Lidmännerna - en gång på sitt livs virriga odyssé för några år på 1840-talet hamnat som soldat i den engelsk-ostindiske kolonialarmén?

Jag skrev därför till Kongostaternas generalkonsul för Sverige, professorn friherre Hugold von Schwerin i Lund, med förfrågan om möjligheterna och villkoren för mitt inträde i Kongoarmén, men trodde mig av hans svar förstå, att även detta skulle kosta en extra utbildning och nya penningutgifter.

Inför avgörandet skriver jag i dagboken 2 sep 1904:

»Mig brister alldeles något som skulle kallas examenspatos.

Jag saknar alldeles känslan av uppgiftens allvar och heliga betydelse.

Jag läser intet och kuggas alldeles givet - något som nästan kan betyda detsamma som döden för mig.

Mais - j'm'en faute.

Sådan är jag, o moder, och jag kan ej omskapas.»

3 sep 1904:

»Jag skriver ironiska avhandlingar i kansliskrivningarna och har nått stolthet, lugn och en smula ny klarhet.»

Med bokstäver dubbelt så stora och djupristade som dagbokens vanliga - det är som ville jag med bokstäverna dräpa och med diktens rader överbjuda alla andra röster inom mig - skriver jag söndagen 4 sep i dagboken den dikt, som till sin kärna är en symbol för djupa och upprörda vatten och ett eko från stormen kring de kämpande männen i skeppsbrottets natt. Ett levande eko av myten och drömmen om min farbror Carls livsoffer i dödsnatten, som i den stunden skulle ge mig kraft och mod att sända ut mitt ödes lilla livbåt till färd över okända vatten mot en oviss framtid.

Lär mig att svälta, lär mig att törsta
lär mig att ensam och frusen vandra.
Blev ej det öde det största
som de odödliga gåvo Cassandra?
Aldrig den thrakiska stormilens brus,
aldrig de vredgade vågornas kammar,
släckte den själ, som med strålande ljus
än genom seklerna flammar.

Hård var din vilja, fast vekt ditt bröst,
stark genom stormen och stolt genom natten
hördes din vredes och visdoms röst -
havsörnens skri över skummande vatten.
Hell dig, Cassandra, du var den enda,
som jag av döda och levande kände -
gåtogrubblerska, stolta, elända,
siparishnden dig slog och förbrände.
Hell dig, Cassandra, älskade kära,
giv mig din själ, att på nytt jag må finna
offrets och givandets saliga lära
styrkan att lida, modet att brinna
åtrån att offras, åtrån att giva
allt som till trygghet och skydd kunde bliva
stolthet och styrka att aldrig vackla
modet att vara en brinnande fackla.
Och med samma lapidariska jätteskrift stå under dikten orden:
»1 denna natt mitt hjärta står du på ditt högsta berg,
Hell Dionysos yrans Gud!»

Jag hade ju inte gärna ur metrisk synpunkt, eller för att göra den fattbar för en större allmänhet, kunnat formulera min dikt som en hyllning och hymn till secondlöjtnanten Carl Lidman, adress: korvetten Carlskrona, Pan de Matanzas. Men det var drömmen om hans drömda offergärning som drev fram den ur mitt rådvilla och upprörda hjärtas innersta djup och styrkte mig i beslutet att leva helt för min diktning.

Och 6 sep bekräftade jag mitt beslut med en dikt i vilken det bl.a. stod:

Alla vilsna fåglars längtan bar jag,
alla vilda vågors like var jag,
ägde endast stoltheten och modet:
stoltheten att bita läppar samman,
modet att förgås i ödesflamman,
lyda undergångens röst i blodet.
Havets sång och dödens sång,
än vår färd blir tung och lång,
än ej få vårt mål vi hinna.
Inga segerkransar pannan smycka,
än mot fjärran horisonters lycka
dödens vita stjärnor brinna.

Och så lämnade jag 13 sep 1904 Uppsala för att som jag trodde gå till mötes ett par år fyllda av liv i skön dikt och djupt armod - och så få dö som Carl Lidman innan mitt tjugudjupt armod - och så få dö som Carl Lidman innan mitt tjugufemte år. Men redan den tjuguförsta i samma månad antog Karl Otto Bonnier min diktsamling Primavera »mot ett honorar på 200 kr. med vilkas hjälp vi skola genomleva hösten.

Och vägen mot nya segrar och nederlag.»

Men bland de dikter i denna bok som grepo Oscar Levertin mest, och som han citerade i den erkännande och uppmuntrande recension, som publicerades i Svenska Dagbladet torsdagen 2 mar 1905, var just min dikt Cassandra. Och han hade ingen aning om att den ödesvind, som han kände brusa genom dess strofer, var stormbyn som sänkte korvetten Carlskrona och drömvinden från berättelsen om min farbror Carl Lidmans offer av sitt liv.

Lika litet som jag själv anade, att med denna hans recension - för första gången på nära ett århundrade - en framgångens starka och förliga vind plötsligt blåste upp för att under några lyckoår fylla seglen på den Lidmanska släktens gamla stormslitna korvett.