Carl Lidman hade i sanning vuxit upp och blivit man i en av svårmod, ångest och oro, ambition och ärelystnad mättad atmosfär. Var han till det inre redan märkt av skuldkomplex och moders krav, tedde sig hans yttre levnadssagas början nog så lovande. Secondlöjtnant i flottan hade han blivit åtta månader senare än hans tre år yngre broder Sam hade blivit underlöjtnant. Den tolfte dec 1844 hade Oscar I underskrivit hans första officersfullmakt, och sommaren året därpå, ej ett halvår ens efter domprostens död i Linköping, hade han jämte tolv andra secondlöjtnan ter kommenderats deltaga i den resa som svenska flottans senast nybyggda korvett »Carlskrona» skulle företaga med besök i en rad europeiska, syd- och nordamerikanska hamnar. Det var blomman av den svenska flottans officersungdom, som skulle ut på denna expedition för att prövas och övas i seglingens konst och i befälsföring. I brev till modern skriver Carl bland annat:

»Goda Mamma, länge har jag dröjt att skriva, men jag fick så oförmodat kommendering att medfölja korvetten Carlskrona till Västindien att jag ej medhunnit förrän nu. Har flyttat ombord. I dag är fartyget segelfärdigt. Härifrån går vi till Köpenhamn - sedan till Brest och till Gibraltar, Rio de Janeiro och Barthélemy. Vi hoppas få en agreabel resa vad våra destinationsorter angår. Så fort jag kan och så ofta som möjligt skall jag skriva till Mamma om hur oss går. Gud låte bara Mamma få vara frisk och rask och vid gott mod, så hoppas jag det bästa av framtiden. Ofta när jag tänker på vår ställning måste jag med tacksamhet erkänna, att allt har gått över all vår förväntan lyckligt och till vår förmån.

Knappast kunde jag hoppas något ditåt vid Salig Pappas död. Gud vare lov för all Hans godhet. Intet föregående år har jag känt mig så frisk och rask.

Fartyget är utsökt vackert och elegant och beundras överallt för sin skönhet. Och vi ha så väl ställt ombord som vi kunna ha, då man betänker, att vi äro 16 officerare ombord på ett så litet fartyg - efter mitt tycke jämnt ett dussin mer än vi borde vara. I segling ha vi knappast vår make på vattnet, och det är bra roligt att gå förbi alla vi råka.»

'Ack, den vackra svenska örlogskorvetten - i Gibraltar förklarad vara »le bijou de la rade» - seglar vidare. Den har ej sin make på vattnet. Den seglar i kapp och om varje fartyg på färden. Den har så gränslöst bråttom: någonstädes på andra sidan de stora vattnen - i den nya världen - väntas den av undergången och döden.

1846 omkring klockan sju förmiddagen lämnade korvetten Carlskrona Cubas sköna huvudstad Havanna, styrande nordost till ost hän, och redan klockan halv sex eftermiddagen pejlades Pan de Matanzas. Det råder glad förväntan bland besättningen, som efter festdagarna och de muntra sjömansäventyren i Havanna nu får sträcka sina tankar mot ett älskat fosterland: man är på hemväg. Kanske rent av i slutet av maj få de se bohuslänska skären och anlöpa Göteborg.

Men redan klockan sex börjar luften hastigt halvmulna, och man skymtar ett något mörkare moln i nordväst. »Alleman» kallas på däck, och första revet i märsseglen intages.

Jag lånar här sekonden, kaptenlöjtnanten Tersmedens rapport från katastrofen:

»Efter revningen tillsade chefen att 'alleman' skulle bli på däck. Han ville se det mörka i NW utveckla sig antingen till en tjockare sammanskockning eller lättna, ty dess dåvarande utseende var långt ifrån att bebåda ett så snart och förfärande utbrott.

Chefen stod på kommandopallen seende ständigt åt lovart, och jag stod på en kanontalja för om honom. Chefen yttrade då till mig: 'Jag tror ej det blir något av denna by', och erhöll mitt svar, att jag heller icke ansåg den så hotande, men tillade lyssnande: 'vind har den allt med sig ändå'. - 'Ja', svarade chefen. Och innan han hann säga vilka segel först skulle bärgas voro store gigtåg och gårdingar samt mesan och brok och gigtåg räckta. 'Nej, vi bärga bramseglen först', yttrade chefen. Bramseglen bärgades och kommando gavs att bärga storseglet och mesan, att lägga upp rodret och att låta löpa märsseglen. Folket på trossbottnen uppkallades.

Under utförandet av dessa befallningar föll en den mest förfärande orkanby plötsligt över korvetten med en sådan våldsamhet, att fartyget inom loppet av tre eller fyra sekunder låg kantrat med hela tacklingen i vattnet. I den situationen förblev det allra högst två minuter, då akterskeppet sjönk och strax därefter förskeppet.

Flertalet räddningsbåtar följde korvetten i djupet, men en barkass hade slitit sig, i vilkens slup så småningom 17 man lyckades ta sig upp av de 129 ombordvarande.»

Men det var ej själva denna katastrof - den näst största olycka som svenska marinen fått uppleva under fredstid - som djupast grep mig utan det var den berättelse som småningom spreds över det samtida Sverige - utsmyckad med olika gripande detaljer - begagnad av många, både stora och mindre predikanter, som en uppbygglig berättelse - på tryck bl.a. återgiven i en gammal östgötaofficer major Georg Bagges efterlämnade ungdomsminnen:

»Löjtnant Lidman och en av korvettens äldre matroser flöto efter kantringen omkring på en vrakspillra då de upptäcktes av räddningsbåten, som styrde mot dem. Befälhavaren tillropade dem att endast en kunde bli upptagen i den hårt lastade båten, som i den upprörda sjön med möda kunde klara sig. Lidman frågade då sin olyckskamrat: 'Har du hustru och barn?' Svaret blev jakande. Han gav då lugnt order till båtbefälhavaren att taga matrosen ombord och söka rädda båten. Om honom skulle de ej vidare bekymra sig. Några ögonblick därefter fingo de skeppsbrutna till sin fasa se den hjältemodige officern försvinna i ett stim av hajar.»

Så långt Bagges skildring, vilken enligt familjetraditionen grundar sig på Tersmedens utförliga redogörelse vid hemkomsten inför den omkomnes morbror, sedermera amiral Claes Annerstedt.

Tersmedens officiella rapport talar dock intet härom, men innehåller däremot följande sakskildring:

»Ehuru av ringa vikt» (o, höjd av ödmjuk odemokratisk formulering!) »torde Eders Majestät önska att känna sättet varpå ovannämnda manskap» (de sjutton i slupen) »blivit bärgat, och får jag därför nämna: att sedan en del av dem, som händelsevis blivit av sjön kastade mot den ur barkas= utkantrande slupen och i den sökt sin räddning, blivit därifrån skiljde till följe av dess täta omkantringar, kvarvoro i den vid lugnare vatten åtta personer bland vilka jag befann mig. Nästan utan kläder, ty större delen av dem togs till nödvändigare ändamål, passerades natten, slupen nedtryckt vid relingen ungefär 1 fot under vatten. Vi sågo ljuset från ett fartyg och avgåvo nödrop, vilka från flera håll omkring oss repeterades. Fartyget som i dagningen observerades vara en brigg, låg då på liten distans från oss med stormärsseglet back och syntes observera oss som under förnyade rop om hjälp arbetade på att närma oss det.

Efter en kvarts timme föll fartyget av, tillsatte segel och gick ur sikte.

Nu upptäckte vi 9 av våra medolyckliga, flytande på luckor och trappor omkring oss. Vi sågo även signaler från en längre avlägsen grupp, bestående av som vi trodde, secondlöjtnant Lidman och tvenne jungmän Johansson och Söderlund, men dessa avhördes ej mera.

Vi gjorde strax våra försök att länsa båten men förgäves. Förnyade dessa försök längre fram på förmiddagen även utan framgång. Omkring klockan fyra eftermiddagen tvingades vi av den mängd hajar, som omringade oss, till ett tredje försök att länsa slupen, som efter oerhörda ansträngningar lyckades. I den nu flytande båten kringirrade vi alla 17 försedda med endast två åror, under stark solhetta och nästan blottade kroppar, om dagen regn och kyla om natten, jagande fartyg om dagen och arbetande oss åt land om natten, till dess vi äntligen söndagen 3 maj kl. omkring 10 f.m. blevo upptagna av amerikanska barkskeppet Swan.» kring 10 f.m. blevo upptagna av amerikanska barkskeppet Swan.»