Jag har också ett brev från Carl Lidman från Karlberg hösten 1841, där han bland annat skriver till sin mor några rader, som övertygande vittna om en modersfixerad sons allt förlamande skuldkomplex: Goda Mamma!

För all Mammas innerliga godhet mot mig och alla omsorger och bekymmer för mig och oss alla, kan jag så litet visa huru tacksam jag är, och hur gärna jag ville göra Mamma all glädje som det står i min makt. Men tro mig, älskade Mamma, att så visst på mig ankommer, skall jag göra allt, att ej svika Mammas förhoppningar och lärdomar. Jag är visserligen gammal, jag är tjugu år och ännu ej mer än kadett och kommer att bli det kanske nära två år till. Men jag skall åtminstone bära min uniform med heder och icke göra skam åt varken mitt namn eller den genom oduglighet och lättja.

Goda, söta Mamma, om Mamma såg hur bedrövad jag är, att icke ha varit mina älskade föräldrar så till nöjes som jag det velat och bort vara, och hur fast mitt beslut är att bli det, säkert skulle Mamma ej se framtiden så mörk framför sig. Oss går som Gud vill, sorg och glädje delar Han, som Honom gott synes, men aldrig, aldrig, älskade goda Mamma, skall din sorg komma genom mig. Det anropar jag Honom av mitt innersta hjärta. Vi ha visst alla syskon ett stort fel, och det har jag mest av alla: håg för sysslolöshet och lättsinne: men det skall bli annorlunda, tro mig, goda Mamma! Såvida ett allvarligt beslut kan hjälpa, så skall det bli bättre. Men, goda Mamma, skyll inte bort mitt fel med att det är arv! Det är mitt värsta straff, att mina älskade föräldrar skola tillskriva sig skulden för mina fel, då den ensam skall vila på mig: Hur många barn, i samma omständigheter som jag, kunna tacka Gud för sådana Föräldrar! Och ändå tycker Mamma att jag ej fått nog i arv! Älskade moder, jag har fått mer än jag kan hålla räkning för av din stora kärlek! Gud belöne Dig i den mån jag ville göra det! Och förlåte mig all den sorg jag och bröderna gjort Dig.

Jag ville, att jag kunde trösta Mamma i alla sina bekymmer men jag känner med mig, att det är så litet jag kan erbjuda. Men den dag skall med Guds hjälp komma, då jag kan göra det verksammare och bättre. Jag varken kan eller vill jämföra mig med någon av De Geerarna, men jag skall försöka likna dem och bli vad jag så obeskrivligt önskar, ett stöd för föräldrar och syskon så långt jag förmår och inte låta ert hopp komma på skam.

Ännu en gång, goda Mamma, var ej ledsen för vår skull, jag vill göra allt i världen för att göra Mamma glad och nöjd och alltid vara Mammas lydige son Carl

Den tjuguårige sonen Carls här citerade brev från Karlberg tyckes nog en modern läsare vara föga präglat av de tankar, känslor och ordval, som vi anse vara naturliga för en ung man i den situationen: på tröskeln till livet och karriären i en krets av muntra och sorglösa kamrater. Skuldkomplex och rivalitetskänslor, säkert inpräglade i hans unga väsen under samtal och samvaro med den dominerande modern, tyckas redan nu ha fyllt och tyngt och format hans vaknande medvetande.

Min farfar hade en gång varit ytterst rädd för och därför nekat att lämna sin femtonåriga dotter Henriette [Henriette Lidman] i den gamla mormorssystern ärkebiskopinnan Henriette von Rosensteins [Henriette Cederström] händer. Han hade varit full av deltagande med sin svägerskas lidande, då hon, under riksdagsperioden 1828-30, som en tjugufemårig ung dam varit tvungen tjänstgöra som ett slags oavlönad sällskapsdam hos den lynnesbittra och sinnesoroliga ärkebiskopinnan i Uppsala, medan dennas make bar sina bördor som prästeståndets talman vid riksdagen i Stockholm. Men han tycks av breven att döma aldrig ha ägnat en djupare och allvarligare tanke åt det faktum, att i hans eget hem voro hans egna barn oavlåtligt utsatta för faran av denna passionerade, viljestarka och lynnessjuka moders dominerande in flytande, först och främst över de tre äldsta sönernas fostran, karaktärsdaning och livsöde.

Våren efter ovan citerade brevs mottagande - ett önskebrev för en äregirig moders oroliga och omedvetet härsklystna hjärta - blir domprostinnan [Ebba Annerstedt] själv - varken för första eller sista gången i sitt liv - ett värnlöst offer för den ärftligt betingade melankoli, som av den tidens människor kallades mjältsjuka och i släkten för »Pommerska sjukan» efter den farmor och mormor, Elisabeth Cederström [Elisabeth von Mevius] f. von Mevius, som härstammade från en pommersk adlig familj och som ansågs ha fört den med sig i sitt äktenskap. Det finns ingen i det stora släktsammanhanget, som ej fullkomligt förstår hennes själsliga situation eller rentav i sitt eget liv känner igen symtomen. Nu lämnar domprostinnan hemmet och barnen för att söka hälsa, vila och avspänning under besök och längre vistelse i bröders och svägerskors och släktingars hem. Men hon vill på inget villkor i sitt sjuka tillstånd besöka sin tidigare nämnda kusin och bästa vän Henriette De Geer [Henriette Lagerstråle] på Stjärnholm. Från sitt prebendepastorats prästgård i Börje [Börje socken] skriver hennes bror, dåvarande adjunkten i pastoralteologi vid Uppsala universitet, sedermera biskopen Thure Annerstedt, till sin svåger i Linköping i slutet av jul 1842:

»I går afton kom Ebba till Börje lika kärt som för oss oväntat. Jag har nämligen först i dag erhållit båda dina brev. Sam förde Ebba till oss och reste genast tillbaka. Tack svåger för det du sänt den älskade systern till oss. Gud vare lov! Jag tycker Ebba ej vara så sjuk som jag fruktade. Visst är oron djup och återkommer efter denna sjukdoms art i oupphörligt samma kretsgång. Men såvitt jag förstår, är den likväl i avtagande, och jag hoppas med dig på hennes tillfrisknande, om också ej så hastigt som du: på en månad tror jag ej hon hinner bli återställd. Men om också dubbla, ja tredubbla tiden skulle därtill åtgå, så få vi bida tåligt och tröstfullt. Tack ännu en gång, gode svåger, att du sänt Ebba till oss. Du har därigenom berett Charlotte och mig en hjärtefröjd, ty en fröjd är det att till sig sluta sina älskade även då de lida.»

Och hans hustru, Caroline Annerstedt [Caroline Tersmeden], skriver ett brev av 26 aug 1842:

»Jag går till det som rör oss närmare, den goda beklagansvärda Ebba - det var visserligen mot Ebbas önskan att stanna kvar nu, av två skäl, det ena att hon ligger mig till last och det andra, att du skulle ha besvär och kostnad att föra henne hem. - Men jag tror ej, att hon vantrivts här och är mycket, mycket god och vänlig mot mig och barnen. Bara vi tala om andra ämnen än henne själv så är hon rätt pratsam och skrattar till och med någon gång.

Det är oändligen smärtsamt att se den goda varelsen så nedtyngd ibland och se hennes tårar rinna. Gud give att hon måtte få lugn i sin själ och ännu skänka dig och barnen mången glad dag.

Jag hoppas så mycket på Rudolfs hemkomst att han skall med sitt glada lynne göra henne gott.»

Och i kanten på ett dylikt svägerskebrev till domprosten i Linköping med redogörelse för hennes tillstånd krafsar hon själv ångestfyllt ned detta hjälplösa nödrop:

»Gode, gode man! Mina svägerskor ha beslutat att jag skall bli kvar här. Herren Gud give att jag aldrig hade behövt resa ur mitt hem! Jag tänkte skriva långt och omständligt, men det är inte möjligt att sätta på papper. Herren Gud hjälpe Dig och våra fattiga barn. Måtte ej Swartzen överge Dig. Ack en sådan aktningsvärd vän som Du troligen mister för min skull! Give Gud att jag aldrig hade rest någonstädes någonsin! Ingen har jag att anförtro mina tankar åt, när jag inte har Dig eller M'amie. Hur allt skall bli ser jag bara uti en spegel. Men hur jag skall komma hem begriper jag inte. Du min stackars gode man vet väl hur man skall hämta mig. Med egna hästar eller ångbåt. Hur knäsvag jag är vet bäst jag. Kan omöjligt komma varken till Stjärnholm eller Klinga. Gode man, för allt vad Heligt är, annonsera mig någonstädes var jag är förutan utgifter för de stackars barnen - det behöver de så väl.»

Det är denna ångest och orosstämning som kanske trots allt blir klangbottnen i de tre eljest så muntra och käcka och trotsiga pojkarna Lidmans tillvaro.

Och medan de allesammans - alla dessa längesedan döda - på detta sätt möda sig, planera, offra tid, tankar och arbete, låna pengar och ge ut pengar, beräkna framtidsutsikter och rita upp befordringsscheman, brytas ned i förtvivlan eller söka stöda och hjälpa varandra i nödens och sjukdomens tider - så förbereda de utan att ana det en dem alldeles obekant och okänd, ännu så länge ofödd människovarelses liv - en människa vars öde också delvis, men i väsentliga ting, skall bestämmas av vad alla dessa tänkte, offrade och ordnade för tre yra, vilda och okunniga pojkar Lidman.