En gränslös förvirring och förvåning griper mig plötsligt, medan jag ligger här på avsatsen och tittar ner på den lilla pojken i djupet inunder mig. Jag urskiljer att i själva grottöppningen - kan jag verkligen tro mina ögon - där i själva grottöppningen lyser och brinner och lever något rött. Finns det verkligen en eld mitt i polarkölden - en eld utan rök och fladdrande låga - brinnande inne i denna värld av grym kyla och iskall likgiltighet?

Men det jag ser är i själva verket inte en lågande eld, utan ett levande människohjärta - ett rött levande människohjärta, liksom nyss skuret ut ur sin ägares bröst - och ur rytmen av dess lagbundna skälvning födes oavlåtligt detta ljus, denna låga, denna värme. Detta levande hjärta är denna köldtillvaros innersta drivkraft och motor och essentia.

Vem skapade detta underverk - detta alla unders under: - en eld mitt i kölden - ett ljus mitt i midvintermörkret - ett hem av värme och ömhet på en liten tillfällig avsats i denna gigantiska glaciärvärld?

Men vad är det jag ser? Springer inte den där pojkskälmen och trampar på sin egen moders hjärta, där det ligger liksom en leksak vid hans fötter? Ja, i detta nu blir det honom bara en lustig leksak och han sparkar det framför sig alldeles som en liten ängel till gosse för första gången försöker sig på att Sparka fotboll. Och här sparkar han faktiskt boll med sin moders hjärta.

Plötsligt springer pojken ut på bron, och han växer medan han springer, blir större och starkare. Och det röda, levande, lysande hjärtat rullar efter honom. Men nu vill han inte leka med det längre, nu besvärar det honom bara - han vill komma ifrån det.

Han hytter hotfullt åt det, som när en husbonde vill få sin hund att stanna hemma.

Han sparkar åt detta envisa, löjliga sällskap - han skäms för det - han förnekar det. Men det bara älskar honom ännu högre och följer honom i hälarna - trognare än den trognaste hund.

Ett älskande modershjärta!

Ser jag nu rätt noga efter, finner jag till min förvåning, att det ligger en hel serie hjärtan hela bron framåt - de äro i själva verket ett slags brons stensättning. Och medan han vandrar fram över den trampar han det ena hjärtat efter det andra tryggt och tanklöst under fötterna, och hans skor bli bara allt blodigare och blodigare - utan att han ens lägger märke till det.

Han tycks finna det hela alldeles naturligt och är bara besvärad och generad av det där röda hjärtat, som så oavbrutet löper honom i hälarna och som, på alla hans sparkar och försök att göra sig av med det, endast har samma ömma ord:

»Käraste min lille Sven - käraste min lille gosse - älskade min egen lille pys - Gud skydde och bevare min älskling - håll alltid av mamma och syster.»

H. C. Andersen har skrivit en världsberömd saga om flickan, som trampade på brödet. Jag skulle med mycket större skäl kunna kalla min självbiografi berättelsen om pojken, som trampade på människohjärtan.

Och han började tidigt med det.

Bland de många formler och talesätt vi s.k. moderna människor begagna, när vi vilja leka invigda psykologer, är också frasen »barnet är mannens far». I fråga om mig personligen förefaller det mig vara en djup och ofrånkomlig sanning, när jag nu betraktar följande klara, nästan i skulptural relief framträdande bild ur min barndoms längesedan förflutna.

Det är kring årsskiftet 1889-90 - några månader efter min fars död. Min mor har som gäst, hjälp och sällskap i sin sorg och ensamhet bett en av sina Karlskronavänner till sig. Hon är sedan ett årtionde barnlös änka. Hennes man - född svensk - hade varit plantageägare på Mauritius eller Isle de France - den franskbefolkade engelska kolonin i Indiska havet. Efter omkring ett decenniums framgångsrikt arbete befanns plötsligt hennes make vara bröstsjuk. Den engelske läkaren på ön tillrådde honom att omedelbart återvända till hemlandet. En sjöresa på segelfartyg från Mauritius skulle redan den kanske bli en hjälp för hans angripna lungor, ja, kunde rent av skänka honom nya krafter och hälsan åter. Med den äldste av deras båda söner reser maken på en segelklar brigg till England, medan tant Emma med den yngre Henry någon månad senare lämnar deras tropiska hem. Maken blir allt friskare under sjöfärden medan hans äldste son däremot insjuknar och dör. Hans kropp begraves i havet före framkomsten till Portsmouth. När tant Emma anländer till Sverige finner hon sin makes hälsotillstånd åter försämrat och sin äldste son död. Något år efter hemkomsten bryter sjukdomen ned maken och tant Emma flyttar som nybliven änka till sin bror i Karlskrona, där denne är tullkontrollör under min far.

Henry blir en liten svensk skolpojke vid Allmänna läroverket i Karlskrona. Vintern, det år han skulle konfirmeras, går han en dag med ett par lekkamrater ned till hamnen. Isen är blott några dygn gammal, och tropikpojken, som djärvt springer ut på den glashala ytan, faller igenom och drunknar. Lekkamraten springer skrämd hem och vågar först flera timmar senare omtala för föräldrarna vad som hänt. På kvällen bäres gossen hem som drunknad till sin ensamma mor.

Nu är den lille Henrys mamma min mors gäst, hjälp och tröst under hennes eget änkestånds första månader i den stora tomma, ödsliga våningen i gamla Tullbostället i Helsingborg.

Tant Emma och jag ha genast funnit varandra. Medvetandet om hennes tragiska öde och tropikskimret kring hennes mörka olivbruna hy ha oemotståndligt fängslat mig. Det kolsvarta, mitt över hjässan benade håret, de svarta djupa ögonen, som så ofta kunna bli glansfullt bländande och brännande, när det är något hon särskilt ser och upplever - allt fängslar mig. Det var en hemlighetsfull orientalisk atmosfär av österländska kryddor, sandel och sagor kring hennes kläder och gestalt.

Berättelserna om det exotiska plantagelivet bland barnsliga och ansvarslösa negertjänare kände jag ju väl till som en oförtruten omläsare av Stanleys Genom de svartas världsdel. Jag var absolut sakkunnig i negerpsykologi och negermentalitet och det rätta behandlingssättet av våra svarta bröder. Men här får jag se äkta vaniljstänger, som hon fört med sig i packningen från sin forna plantage, liksom lös kinin i en stor glasburk. Hon lär min mamma att begagna denna medicin Som universalmedel mot hotande förkylningar, trötthet och allsköns krämpor. Det skall bara tagas, när solen står högst på himmelen - eller var det kanske tvärtom - och min mamma blir från denna tid för hela livet en hängiven anhängare av tron på kinin som patentmedicin mot alla denna världens mångahanda sjukdomar.

Jag är fascinerad av henne och jag upplever hennes varelse, väsen och öde som något tragiskt, fantasieggande och mystiskt fängslande.

Nu sitta de båda ännu ej fyrtioåriga änkorna i förmakssoffan vid den stora höga fotogenlampan kring vars väldiga fot och hals av matt glas en guldskimrande glasgrön orm slingrar sig upp mot oljehuset, och den lille sjuårige gossen sitter lyssnande till dessa för honom uråldrigt gamla kvinnors samtal. Vad jag får höra det vet jag nu ingenting om. - Vad jag omedvetet lär mig för livet av dessa båda änkors stilla tankeutbyte vid strumpstoppning och lappning av underkläder, vet jag ej. Men jag vet, att jag dricker in allt - att allt göms i mitt vakna och lyssnande undermedvetna att jag har en stark sympati med och förståelse för den främmande tantens olyckliga, exotiska livsöde.

Jag har länge suttit där tyst lyssnande medan de ha dryftat de alltid oroande ekonomiska framtidsutsikterna - kanske ha de också börjat tala om vad jag skulle bli en gång som stor - att pappa Rudolf har önskat att jag skulle studera i Uppsala, men med bättre resultat än han - att farbror Sam har bestämt sig för att jag skall bli filosofie doktor som far, farfar och farfarsfar. Men hur skall allt detta åstadkommas, när man är en fattig änka som med omkring femhundra kronor i årlig pension skall försörja två barn.

Och plötsligt riktar tant Emma över sömnaden sina mörka ögon mot mig - de lysa av kärlek och intresse, hennes ansikte andas idel levande vaksam välvilja:

»Nå lille Sven, vad tänker du själv bli för något?»

Det är mig fullkomligt obekant och okänt ur vilka djup av långsamma betraktelser eller flyktiga och tillfälliga tankenycker, som mitt svar blixtsnabbt och säkert kommer singlande ned genom den kärleksfullt bidande tystnaden - fyllt av en oändlig trygghet och visshet:

»Jag skall bli miljonär.»

Ett leende bryter fram över hårt prövade änkors ansikten, och den av ödet hårdast drabbade säger med en röst av oändlig kärlek och ömhet:

»Tänk vad mamma och tant Emma ska få det bra då!»

Men jag biter till, kärvt och sakligt avvisande - som den rike mannen när han besväras av konkursmässiga och enfaldiga lånesökare - bräddfylld av en bitter kunskap om den mänskliga tillvarons verkliga väsen och obevekliga lagar:

»När jag blivit miljonär är mamma och tant Emma för längesedan döda.»

Ingen har någonsin berättat denna lilla händelse för mig. Kanske skämdes min mamma och tant Emma för att deras lille rare gosse så hjärtlöst kunde ge uttryck åt människans och mänsklighetens grymma och outgrundliga själviskhet.

Jag har i varje fall ett dunkelt minne av tant Emmas sorgsna och förebrående replik:

»Men det var väl inte snällt sagt, Sven - har Sven inte tänkt på vad mamma har arbetat och slitit för Sven - tänk vad Sven har kostat sin mamma.»

Som jag emellertid aldrig haft något som helst intresse för nationalekonomiska problem, ägnade jag ingen eftertanke åt tant Emmas tafatta försök att reglera min tillvaros debet och kredit. jag har nu bara en känsla av att jag här för första gången i mitt liv med djup och övertygad känsla medvetet drog mina egna bestämda gränser kring mig själv och mitt öde - en instinktiv suveränitets- och självständighetsförklaring gentemot de närmaste stormakterna och deras försök att inkräkta på mitt område.

Skulle jag vara tvungen att i all evighet släpa med mig dessa näs- och frågvisa, närgångna och larviga gamla fruntimmer?

Det var kanske här som jag - lika bestämt som en gång den förlorade sonen - lade allt mitt tillhopa för att bli ensam herre över det enda som var mitt eget arv: förmågan av blixtsnabb flykt undan alla verklighetens och vardagens problem in i en fantasivärld av dröm och dåd, av njutningsfyllt herravälde och självfallen makt över människor och riken och hela världsdelars politiska väl och ve.

Men jag undrar om inte i varje fall min lilla mamma upplevde denna min själs medvetna självständighetsförklaring som en symbolisk påminnelse om den ring av köld och likgiltighet, som automatiskt sluter sig kring ensamma och fattiga och olyckliga människor. Det tycks sålunda från begynnelsen ha varit min självklara inställning till min familj, att den hade att arbeta och tänka ut allt möjligt trevligt för mig, medan jag endast hade att tänka på mig själv.

I varje fall har jag svårt att finna en grymmare och hjärtlösare formulering än denna gosses trygga replik till två fattiga ensamma änkor mitt i deras mörka värld av sorg och saknad och bekymmer. Men jag var ju egentligen bara samma hjälplösa fantasimänniska som min far, men i mycket högre potens och hänsynslösare självtillräcklighet än någonsin han. Han var kanske endast utkastet - skissen - till en konstnär - en skald - en fantasiskapare - och det skulle bli hans son som i ord och skrift, i böcker och tal gav uttryck för allt det som han själv var besatt av, men aldrig mäktade i ord och gärning uttrycka.

Men på minnet av och på mina barndomsintryck från tant Emma Forssman bygger jag en gång upp en hel diktad sagogestalt och ett romantiserat människoöde - Evrydike Berg i Huset med de gamla fröknarna - där hon egentligen är symbolen för min egen hudlösa och överkänsliga själs reaktioner:

Känslighet utan känsla.