Jag är helt plötsligt i den stora trädgården till Tullbostället i Helsingborg. - I mitt minne är den som en skog som aldrig tar slut - och den tog ju inte slut heller förrän rakt upp i himmelen. I tre terrasser steg den uppåt så att man från den översta - belägen i jämnhöjd med Kärnan - hade en vidsträckt utsikt över Sundet och det danska landet - en blick ut i den stora sagolika världen med alla dess möjligheter och seglande fartyg och stora lastångare och moln farande över en blå och blåsig himmel.

Jag har inget särskilt minne av att jag hade någon längtan eller något behov att hålla till däruppe i solljuset och utsikten. Jag lekte därnere på botten bland fläderbuskar och krusbärsbuskar och gamla fruktträd. Men så var det också en oändlig massa gamla ledstångslösa trappsteg, som ledde dit upp och som kanske avskräckte mig från ensamma promenader. Trappan till den översta terrassen räknade bara den mer än trettio sneda och vinda trappsteg - en hisnande höjd för en liten bensvag femårig pojke.

Nej, jag höll till med mig själv och mina fantasier och nöjen på nedre botten, där trädgårdens skugga bjöd trygghet, utrymme och hemlighetsfullhet åt mera ensamma lekar. Jag hade i femårsåldern lärt mig läsa på egen hand genom att lära mig bokstäverna i tidningarna och fortsatte att praktisera och omsätta min nya visdom genom att sluka de böcker jag kom åt.

Jag kan ej erinra mig, att jag under dessa mina första bokår läste några sagor. Historia och resebeskrivningar utgjorde min huvudsakliga lektyr, och i den stora trädgården utanför gamla Tullbostället upplevde jag Stanleys »I de svartas världsdel» under sjungande och hoppande och skuttande för mig själv mellan buskar och snår, gamla fruktträd och längesedan igenvuxna och ovårdade gräsmattor. Det var ur hygienisk synpunkt en högst olämplig lekplats för ett litet barn, denna fuktiga, skuggiga, av gamla höga lövträd inramade trädgård, dit sällan någon sol trängde: det var nog riktigt att den blev skådeplatsen för mina drömmar om de svartas världsdel. Min barndom inföll i en tid, då man ingenting visste om hormoner, vitaminer och ultravioletta strålar.

Jag har likväl ett alldeles konturklart och levande minne av en vandring upp för de många mossbelupna trappstegen till den översta terrassen. Jag vet ej säkert om det är vår eller sommar - om narcisserna blomma i den långa narcissallt, som kantar trapporna upp, eller om det redan är små gröna kart på de dvärgfruktträd min far låtit plantera på den översta terrassen.

Som åldrad och misslyckad barnafar förstår jag i detta nu så väl min sextioåriga pappa. Han har naturligtvis - vilken gång i ordningen kan jag ju inte veta - sökt kontakt med sin lille sexårige son utan att ha den ringaste aning om den hemlighetsfulla värld, som växte omkring hans knän och ben. Han kommer bokstavligen nertrillande mitt i min kamp med Centralafrikas negerkungar för grundläggande av ett världsvälde kring Kongofloden.

Naturligtvis måste jag foga mig efter hans vilja och vandra de för mig oändligt många trappstegen upp till den översta terrassen och se på en utsikt, som inte intresserar mig, som lever djupt därnere i skuggan av de svartas världsdel - en utsikt som i stället kanske rent av skrämmer mig med alla de hisnande trappstegen från vilka jag bara ser topparna av alla de stora skuggande träden därnere.

Det blir heller ingen levande kontakt emellan oss. Min far har ingen djupare inblick i min tanke- och känslovärld eller något större intresse för mina hemliga planer på ett nytt världsvälde med Afrika som centrum, med erövringar i Europa och med slavjakter på det europeiska människovillebrådet. Lika litet som jag har någon djupare kunskap om hans värld med dess ekonomiska bekymmer, sociala missräkningar, gäckade ambitioner och naiva engagemang i den allmänna politiken: vare sig hans kamp för startandet av en protektionistisk tidning för Norra Skåne och en eventuell bana som riksdagsman och ledamot av Första kammaren, eller hans intensiva, kraft- och tidsödande arbete för skapandet av den Magnus Stenbocksstaty i Helsingborg, vilken blivit det enda i yttervärlden kvarstående resultatet av hans medborgerliga verksamhet.

Vi båda däruppe på den solbelysta och vindomflutna terrassen, vi äro i själva verket två ensamma barn som leka, slutna i var sin värld, och som båda drömma lika fantastiska önskedrömmar. Två bär på samma träd - två droppar på samma gren - men skilda från varandra av oändliga avstånd.

»Gud som haver barnen kär...»

Så småningom försjönk min far i sina vanliga dagdrömmar inför utsiktens skönhet, och hans sjuka, missräknade melankoliska hjärta följde förstrött molnen på deras snabba färd över den ljusa himmeln och det blänkande, sollysta, segelfyllda Sundet.

Två hjälplösa egocentriska melankoliker och fantasimänniskor utan någon verklig rot i eller saklig kunskap om den praktiska och faktiska verklighetsvärld i vilken de så ivrigt och resultatlöst hoppade och skuttade omkring!

Men ett tu tre - helt oförklarligt - befinner sig hans sexårige son på rammelfärd nedför den höga trappan och hinner slå sig grundligt blodig i ansiktet, innan hans far får fatt i honom.

Fort och försiktigt skall han nu på sina darrande armar bära mig nedför de många mossiga, sneda och trasiga trappstegen - ned till bottenvåningen - mor - och hjälpen. Jag kan ännu i dag - i denna stund - liksom se hans ansikte framför mig - en hög skönvälvd panna under ett tätt lockigt gråsprängt hår, en förnäm näsa - ett par stora, blå, bländande ögon. Men hela etta klassiskt sköna ansikte är i detta nu präglat av en ohyggligt hjälplös ångest.

Jag ser på nytt framför mig och upplever den namnlösa fasa och förtvivlan, som fyller och spänner detta sköna, men sköra ansikte. Jag ser med barnets ogrumlade klarsyn och oförljugna sanningsblick, att det är ett gammalt trött och söndersörjt och visset ansikte. Jag förstår omedelbart - utan ord och analys - de tusen nålfina rynkornas tysta men vältaliga språk. Jag känner omedelbart och omedvetet, med den levande barnahanden kring hans nacke och med den öppna seende barnablicken in i hans ansikte, att det blod som nu jagar genom de spända ådrorna, är ett sjukt och dödsdömt blod. Kanske anar jag intuitivt vad endast han själv, läkarna och min mor veta, att han är en av en obotlig inre sjukdom dödsmärkt man.

Jag förstod samtidigt att jag med en intensiv och passionerad kärlek var älskad av denne gamle fine förnäme man, vars båda armar darrade kring min kropp under den tredubbla bördan av en hjälplösa ångesten för den ende sonens liv, av tyngden av branta trappan dubbelt tunga gossekroppen och av den frätande kräftsjukdomens fasansfulla gastkramning i hans egen varelse.

Medan jag lutade mitt blödande huvud mot hans darrande åldringsansikte, fylldes mitt hjärta av en namnlös medkänsla och kärlek.

Jag stryker smeksamt med min smutsiga och blodiga hand i tafatt och förlägen ömhet över hans panna, hår och tinning.

Var inte rädd, pappa lilla, det är inte farligt.»

Sexåringen söker trösta och styrka sextioåringen.

Mitt första och enda verkligt levande situationsminne av min ar, då våra själar bävande mötte varandra på kärlekens och smärtans bro!