I.

Jag har ett brev av mar 1888 - det år då min farbror Sam enligt sin Tjenste- och levnadsteckning »stöttade Nils Rudolf» [Rudolf Lidman]. Det är skrivet från Helsingborg av en gammal doktor A. Gravenhorst-Lövenstierne, vars vithåriga vackra åldringsansikte jag ännu kan erinra mig, när jag full av beundran någon gång såg honom företaga sin dagliga morgonpromenad till häst utåt Helsingborgs omgivningar.

Ett par längre utdrag ur brevet här nedan:

»Inför en sådan man, en sådan karla-karl som Herr Kaptenen skäms jag nästan över att synas eller visa mig vek och pjunkig; och det ligger ej heller precist i min natur, om jag än icke skäms över att kunna vara särdeles känslig och emottaglig för varje intryck, som leder sitt ursprung - om jag så får uttrycka mig - ifrån de sublimare lager av den andliga sfere, i vilken vår idégång, vår känslo- och fantasiflygt röra sig. Ibland dessa sätter jag näst efter pietet kärlek, tacksamhet och sympathie. Mest oförklarlig och gåtfull av dessa trenne själsyttringar är onekligt sympathien, om vilken vi ofta icke förstå, varifrån, huru och varföre den smyger sig på oss och fäster rot i vår själ.

Vi kunna sägas så gott som icke känna varandra, och dock hyser jag för Herr Kaptenen varm sympathie och tillgivenhet. Och ehuru den icke fått näring igenom närmare och intimare bekantskap, förekommer det mig dock, som om jag vid Kaptenens avresa förlorade en gammal, beprövad vän, en andligen besläktad. Det måste komma därav att i Er personlighet röjer sig en. harmonisk utveckling och formfulländning av de själsegenskaper vilka vi så ofta sakna och så mycket beundra, och varigenom oss förlänas mod, viljekraft, ädel och värdig hållning i alla livets strider, motgångar och prövningar. - - -

Kaptenen sade en gång till mig: 'Jag har aldrig känt vad lycka vill säga.' Jag har i rikt mått känt och njutit av densamma, men om oss alla gäller dock: Le bonheur n'est qu'un malheur plus ou moins console Herr Kaptenen skall bliva ett föredöme för mig hädanefter, en värdig förebild av manlig och ädel hållning. - - - »

Min vän, du må icke undra på att en människovarelse, som vid en flyktig bekantskap kunde göra så starkt och djupt intryck på en gammal, fint bildad och erfaren världsman, även måst göra ett starkt och outplånligt intryck på min spirande och veka pojksjäl.

II.

1893 och 94, de första somrarna, då jag en längre tid vistades hos honom, längtade jag våldsamt hem till formlösheten, vårdslösheten och den fullkomliga frånvaron av all kontroll, som så i överflöd förefunnos i min mammas hem. Varje dag hos den gamle tycktes mig vara en oändlighet av oavlåtlig tillrättavisning, tuktan och tvång. Varje timme stötte jag på osynliga murar och väggar, vilka sammanstötningar i det yttre markerades och gjordes kännbara genom örfilar, knytnävsslag i bord och bitande skarpt formulerade uppfostringsmaximer.

Visst hade min mamma ibland försökt uppfostra mig och pratat varningar och förmaningar och även givit enstaka örfilar och hårruskningar. Men det var ju så tillfälligt och övergående, och hon hade snabbt tröttnat på eller snart glömt det hela. Men här var en levande människa, som oavlåtligt följde och iakttog mig - som ständigt ställde mig mot väggen och verkligheten. Här var ett par orubbliga och omutliga ögon, undan vilka det var omöjligt att fly. Hela min varelse suckade nog omedvetet dygnet om med känslor lika psalmistens:

Herre, vart skall jag fly för ditt ansikte?

Hemmet föreföll mig som ett paradis, inackorderingarna som änglar, och morfar som något riktigt drägligt i jämförelse med detta outhärdliga sig varje minut förnyande tyranni och tvång, kontrollerande och tillrättavisande, undan vilka jag ingenstans kunde fly - icke ens in i min fantasi.

Efter två somrar var jag vunnen, och för var ferie, som sedan gick, var min kärlek större och innerligare, min längtan till honom djupare och allvarligare. Mitt lilla ömtåliga, hemlösa, hudlösa, vibrerande och flyktiga gosshjärta måste omedvetet och djupt hava förnummit att här mötte jag under sträva former, stränga ord och stram disciplin en djup, innerlig, outtröttlig och levande kärlek till hela min varelse, till hela min existens, lika vaksamt intresserad för ande, själ och kropp.

Jag längtade trots snubbor, tukt och tillrättavisningar för vart terminslut otåligare till hans lilla tysta ungkarls våning med dess karga möblering och frugala spis. Men detta enkla gammalsvenska knekthem hade ingenting av kasern, intet av internat, men mycket av verkligt hem och mest av kyrka. Jag säger mest av kyrka, därför att jag i det hemmet och av den mannen lärde mig vad jag på ingen plats och av ingen människa förut lärt det allra minsta: hos honom lärde jag mig att vörda, att tillbedja, att dyrka. Ej den tomma, tarvliga respekten och vördnaden för dem som lyckats: för landshövdingar, generaldirektörer, millionärer och andra framgångens representanter. Men en liten smula verklig vördnad för de verkliga värdena: tapperhet, trofasthet, offervilja, omutlighet, tjänarsinne. Men först och främst lärde jag mig kanske älska och vörda förfädren och deras gärning, ätten och minnena.

Med den djupa, djupa leende skepsis, som också finnes gömd någonstädes i mitt motsatsladdade väsen, har jag ibland på gamla dagar med ett mycket kärleksfullt, men en smula undersamt leende frågat mig själv, om inte min farbror på sätt och vis varit i praktiken en nazist före Hitler och till den skröpliga och undergångsdömda yngsta generationens räddning helt enkelt skapat en genealogisk myt.

I varje fall var hans hem ett fosterlandskärlekens och släktminnenas tempel, där han själv var översteprästen och jag en liten, lycklig, jublande rökelsesvängande korgosse. Närmast efter Gustaf II Adolf, Karl XII och Gustaf III, Axel Oxenstierna och Lennart Torstensson voro självfallet domprosten och domprostinnan våra främsta helgon. När han utomhus nämnde deras namn - alltid såsom »min salig far» eller »min salig mor» lyfte han, i vad sällskap han än befann sig, högt på hatten och böjde sitt huvud till en tyst bön.

I tur efter dem följde mina drunknade farbröder, varvid alla kända detaljer och omständigheter från deras liv och undergång dryftades och genomgingos. Och du må tro, min vän, att det var sällsamma öden, fängslande karaktärer, tappra hjältedåd - och en rad av olyckor.

III.

Det börjar 1846 med korvetten Carlskrona och min farbror Carl [Carl Lidman]. Intresserar dig historien närmare kan du läsa den i »"På resan genom livet" [Albert Bonniers förlag, 1934]» [LÄS MER: BLOGG: Carl Lidmans sista seglats]. 1850 blir det min farbror Sams tur, där han står på tröskeln till framgångens värld. Den rikoschetterande kanonkulan på övningsfältet lämnar kvar tre tum av benet oskadade. Och han svimmar ej ett ögonblick, han varken förlorar medvetandet eller fattningen. Han ger ett par av officerskamraterna omkring sig order att lossa hängslena och anlägga tryckförband för att hindra pulsådersförblödning. Han vägrar att mottaga något dövande medel, när professor Carl Santesson på sjukhuset får verkställa amputationen. Denne skriver också i ett brev till min farmor bland annat:

»Jag lärde här känna en karaktär, som ej tillhör de alldagliga, och som i prövningens och smärtans hårdaste ögonblick aldrig förnekade sin egenskap av att tillhöra en man.» (Kursiveringen professorns.)

I nov 1857 är det min farbror Claes [Claes Lidman] tur. Den tjugusexårige vackre grenadjärlöjtnanten gick ned sig på dygnsgammal is i åsyn av hela den familj, där han vistas som barnens informator. Familjefadern - baron Ivar Koskull på Svenneby - skriver därom till min då i Stockholm boende farbror Sam:

»Herr Kapten! Den förskräckliga sorgeposten har redan genom min avsända dépêche banat sig väg till det broderliga hjärtat, men den tunga plikten att mera omständligt tala om den älskade hädangångne trycker mig som bly, varför jag i dessa rader önskade få lätta mitt beklämda hjärta. Förlåt likväl min alltför upprörda sinnesstämning om jag uttrycker mig så kort som möjligt. I går vid middagstiden, sedan Classlutat sin läsning med mina barn, skyndade han ut med den gladaste belåtenhet över det vackra vädret och uppmuntrade så väl Sofie som barnen att skynda sig ut för att njuta av den friska luften.

Han gick in till sig för att kläda sig något varmare, varunder han förbjöd barnen att våga sig ut på den endast 30 timmar gamla isen. Herman blev därföre mycket förundrad, då han fick se Claes komma ut påklädd samt med pojkens skridskor. Min dotter, som stod bredvid honom på land, under det han spände på sig, anmärkte att det var besynnerligt att han själv vågade gå, då han icke trodde isen kunde bära dem som voro små.

'Ahja, min lilla Anna', svarade han, 'det är skillnad, när man har skridskor.'

Därefter gav han sig ut på den sista färden och sköt som en pil över sjön. Min arma hustru kom just nu ut och vikande om hörnet får hon se Clas, som helt nära motsatta stranden hastigt försvinner. Hon samlar genast med förvånande rådighet allt folket, och jag, som från ladugården hör hennes rop, skyndar till strand och får där höra den för oss förkrossande händelsen. Jag skickade genast folk kring sjön och försökte själv att med ökstockar, dragna över isen, komma vår älskade vän till hjälp. Men en bättre vän hade hjälpt honom och lämnat ss i den grymmaste sorg.

Han syntes icke över vattnet, redan när jag kom ut ur ladugården, och enligt sammanstämmande uppgifter var an icke synlig en minut - intet enda nödrop kom från ans läppar, utan har den Allsmäktige gjort pinan kort och slutat det älskliga livet genom slag. - -- -

Bästa Kapten Sam - jag saknar ord att uttrycka min bestörtning och sorg. Vi älskade honom såsom eget barn, och Gud ske lov, han visste det och var lycklig därav. ans hastiga beslut skulle alltid genast utföras, och så ä ven nu. Min lilla flickas svaga invändning kom från alltför unga läppar för att hejda den raske mannen. Guds frid vare över honom, och min eviga erkänsla för all hans ädelhet och sällsynta egenskaper skall aldrig upphöra förrän jag hunnit lika långt som vår älskade än och där vänskapsbandet får ännu fastare tillknytas.

Löjtnant Brakel har haft godheten att resa in i dag föra att rådgöra med Gustaf De Geer [1816-1846] om lämpligaste person att framföra jobsposten till den mer än beklagansvärda familjen. Det hade varit min skyldighet, men min hustru r alltför mycket uppskakad, att jag vågade lämna henne, och jag vågar heller icke ännu framträda för Domprostinnan och redogöra för den son jag hade i min vård. Gud styrke henne och oss alla. Min hustru och mina barn åta icke trösta sig, så jag har svåra stunder - svårt r även att ingen av bröderna är närvarande. Jag skulle å väl behöva någon av dem för en mängd förhållanden. Emellertid förseglades genast hans bureau.»

1858 i nov får min farmor mottaga underrättelsen om hennes son Ottos [Otto Lidman] drunkning i Kalmarsund.

Något år senare blir min farbror Manne (Emanuel) [Manne Lidman] som student i Uppsala sinnessjuk - rymmer till slut till sjöss och förliser antagligen 1873 i Engelska kanalen.

Min vän, det är bara några länkar av de sällsamma olycksödenas kedja som jag hållit upp för dig, men du kan nog förstå, att jag så småningom mer eller mindre omedvetet eller halvmedvetet kom till något slags grunduppfattning av att min ätts och min egen tillvaro var ödesbestämd till smärta, lidande och undergång. I estetiska stunder stegrades denna känsla eller förnimmelse till ett slags hemlighetsfull rysning av tragisk vällust.

En sak är i varje fall säker: min farbror Sam måste hava haft också han en känsla av något nedärvt olycksöde. Ty varför skulle han eljest de två sista åren av sitt liv - allt medan han ordnade, planerade och undervisade för min framtid som filosofie doktor - varför skulle han under sitt planerande av denna framtid alltid avråda mig från att gifta mig?

Hur många gånger har jag ej hört dessa råd från hans läppar:

»Ja, ser du, gosse, jag tycker inte du skall gifta dig - det är mycket bättre att vi få dö ut!»

IV.

När tiden var inne att han själv skulle dö, visste han detta på förhand. Till det yttre fullkomligt frisk reste han och besökte sina båda systrar - Henriette Grill [Henriette Lidman] på Godegård i Östergötland och Ebba De Geer [Ebba Lidman] på Odersberga i Skåne - för att taga avsked av dem. När vagnen vid avfärden rullade ut på gårdsplanen vid Odersberga, vände han sig om och vinkade till sin på trappan dröjande syster:

»Farväl, Ebba, vi återses i himmelen!»

Han hade redan förut sagt upp sin tjänarinna i linköpingshemmet, och de fyra dagar, han efter återkomsten levde, intog han sina måltider utomhus. En liten tjänsteflicka i våningen under hans hade åtagit sig att städa, och morgonen 1897 hörde hon den gamle kaptenen som vanligt stiga upp. Det måste höras även i ett gammaldags hus, ty på sitt enda ben hoppar den sjuttiotreårige jätten diagonalt genom rummet till dess bortersta hörn, där han på kvällen vid sänggåendet ställt ifrån sig träbenet. Denna första morgongymnastik ingår i hans dagliga kamp mot varje art av beroende av den egna kroppens eventuella krämpor.

Men så blir det tyst där uppe efter en halvtimme, och när tjänsteflickan smyger sig in för att städa, finner hon den gamle kaptenen död i sängen. Han hade begagnat sin sista halvtimme till att tvätta sig, raka sig och taga på sig en ren nattskjorta, varefter han - färdig för graven - lagt sig ned för att dö. Hans ansikte var präglat av fullkomlig vila och frid.

Läkaren, som besiktigade den döde, lär ha sagt att det egentligen var omöjligt att fastställa en bestämd dödsorsak:

»Det är som när en klocka stannar därför att urverket är utslitet.»

Men aldrig har jag fått förnimma själva grundstämningen i min farbror Sams lilla knekthem bättre fångad än när jag som ung student läste dessa rader ur Heidenstarns »Ensamhetens tankar»:

Det finns en stämning, en syn bland många,
som endast dunkelt mitt ord kan fånga.
Bland cedrar lyser med bländvit tinne
ett tempel, helgat åt fädrens minne,
bekransat, sovande som en grift.
På gaveln flammar i jätteskrift:
"Den mark din fot under dans beträder,
vad allt du njuter, vad allt dig gläder
är köpt med offer av dina fäder."

Kring dörren kvinnorna myrten linda.
De sjunga, medan de sammanbinda
den långa slingan med purpurgarn:
"Må denna fest våra fäder gälla!"

Då svarar kören i templets cella:
"Av deras kärlek vi äro barn."