I.

När jag läser i de gamla släktpapperen och tar del av dessa mina fränders eller förfäders brev och anteckningar, så ser jag klarare än någonsin vad det var som orkade tårarna från deras kinder i sorgens tyngsta timmar och som stålsatte dem i kampen mot inre mörka akter och yttre hårda omständigheter:

den levande tron på en barmhärtig Frälsare.

Där skriver Gustaf Cederströms mor till min farbror Sam vid en av de närmastes bortgång:

»Det är tomt efter henne - men Gudskelov minnet av dennes sista stunder är lika fridfullt och ljuvt som minnet av hennes hela liv. Ty med fast tro på sin Förlossare såg hon lugnt döden nalkas och lämnade förtröstansfullt alla sina kära i Hans hand. - - - Jag hoppas detta brev måtte framkomma på din födelsedag och framföra allas våra lyckönskningar på den dagen. Mången tycker att det är ingenting att gratulera åt att an blivit ett år äldre, men jag tycker att en födelsedag alltid är en glad dag, en dag då man tacksamt minnes allt det goda Gud givit under det förflutna året - och ed glad förtröstan lämnar det kommande i Guds hand och så hoppas jag även du gör.»

II.

Och till sin syster Ebba skriver min faster Henriette från Godegård som gammal mer än sjuttiofemårig gumma:

»Att det kunde dröja så länge in på detta nya sekel, innan jag omtalade, huru jag i vinterdagar och de långa nätterna - som för oss gamla bliva allt längre - nedkallar Guds rikaste välsignelser över dig och dina barn och barnbarn 'intill tredje och fjärde led'. Ack, älskade, sedan Sam dog är det som om vi kommit allt längre från varandra - eller rättare sagt - som om flodens mäktiga ström gripit oss, så att vi icke mer kunna nå varandra här på detta jordklot. - - -

Du kan väl förstå, då du nog erfarit detsamma, huru mäktigt jag kände ingången av ett nytt sekel. På nyårsaftonen läste jag en så härlig predikan av Wallin; barnen och jag sjöngo sedan:

"Höga Majestät, vi alle
för Dina fötter nederfalle."

Sången klingade så mäktigt genom den gamla salen. Och jag kände så där underligt: - för sista gången - en avslutning av en stor tidrymd - gången med sina fröjder och sorger - gömda, glömda, men uppskrivna där ovan - och inristade i våra samveten. Men förlåtna, Ebba! Jag kände det: förlåtna! Jag erfor det: förlåtna oss alla av en kärlek, som uppehåller sina världar och oss fattiga människobarn. - - -

Älskade syster, våra tankar och böner hava varit hos varandra. Skall Guds outsägliga nåd tillstädja att jag ännu en gång får se dig? får tacka dig för all kärlek, för att du varit mig en stjärna, icke för mig endast, utan för oss alla syskon. En stjärna strålande och ren, under det flydda seklet, för deras ögon som nu slumra i mullen - för våra ögon som ännu icke äro igenfallna. För många, många medvandrare! Käraste syster, ack att de unga kunde fatta så mycket gott du gjort - och som de göra, som gå på dygdens törnestig och göra fattigdomen rik. - - -

Men älskade, res upp till Carolina. Ack, Ebba! Du säger, du kan vara 'till ingen hjälp'. Carolina har ju en skicklig barnmorska, en kärleksfull man, betjäning nog. Icke var det den fysiska hjälp, mamma gav mig - men den moraliska kraften, när hennes skälvande vita mjuka hand for över mitt ansikte. Professor Cederschiöld sade, när han lade in sina instrumenter obegagnade: 'Om vi hade sådana mödrar, då vore vårt kall hugnesamt.' Ack, Ebba! om det är dig möjligt, låt henne känna välsignelsen av din skälvande hand och stärkas därav. Och tror du icke att din ängla-Hedvig, som bär sitt kors, sin dövhet, så vackert, tror du ej att det är lika heroiskt, lika till dygd bevekande att se, som alla de tysta sköna tavlor en kärleksfull Gud alltjämt upprullar för sina i synd irrande barns ögon?

Mina bästa böner äro för dig, ädla älskade syster, stjärnan min i många mörka nätter och många töckniga dagar - och som med mig fått dela ljusare nätter, klarare dagar. Tack älskade, att jag får höra från dina barn. Jag har dem alla så kära och deltager så varmt för dem, när vågorna gå 'up and down', bedjande och inneslutande dem i mina böner, i de långa sömnlösa nätterna, som de sålunda både förljuva och förkorta.

Ack, jag ser allt klarare och klarare, huru den gamla modern - liksom den gamla, prövade, luckrade jorden - får omhulda de uppspirande plantorna med sina vattnande bönevälsignelser. Jag är inte mer otålig över plågorna och de långa nätterna, som bliva kortare ja innerligare jag förmår bedja.» (Kurs. av utg.)

III.

Och vid underrättelsen att min far utsett just adressaten, denna min faster Ebba till »gudmor» åt mig, skriver hon:

»Käraste broder. Gud signe dig som ville att din gamla systers böner skola bliva innerligare än någonsin för din gosse! efter du ville han skall bliva mitt gudbarn, och det var gott att veta jag kunde anbefalla honom i den Högstes händer så innerligt och så varmt som vi kunna bedja för varandra här i världen.»

Det står en mur av bön ännu kring kumlabarnens barnbarn och barnbarnsbarn och bedjande händer byggde den också en gång omkring mig och mitt öde.