I.

»Uppsala 13 okt 1820.

Min redlige Broder Lidman. - Tusenfaldiga tacksägelser för de glada stunder, dem vår sammanvaro under Prästmötet skänkte mig. Jag har ofta tänkt på Dig sedan, och föreställt mig, huru blomstrande livet måste synas Dig ifrån närvarande, icke längesedan bestigna kulminationspunkt av all mänsklig sällhet.

För några dagar sedan föll mig den fantasin in, att vilja bli Lektor i Linköping: vad säger Du om detta infall? Skall jag göra allvar av att söka realisera den? och tror Du, att jag skulle kunna taga mig ut med djäknarna, så ovan som jag är vid undervisning? - Utsikten att här, såsom en gammal upptorkad Docent, gå omkring och suga ramarna, under en kanhända ganska lång väntan på ett lägligt Professorat, är ej lockande. Jag tror ur flera skäl, att jag klokare och bekvämare kunde tillbringa samma interimstid, såsom Lektor; ty tillbaka till Uppsala vill jag dock slutligen komma. - Men den Latinska Lectionen, som ju blir ledig efter Mobeck, är mig ej synnerligen retande: jag ryser för Grammatikan, Rhetorican och de många skripta. Kan Ekenstam icke förmås att välja denna i stället för den Filosofiska?

Säg mig Dina tankar; likaledes begär jag få veta, när ansökningstiderna för de båda Lectionerna begynna och sluta, samt vilka Curialier och Etiketter vid slika ting äro att iakttaga, och om Du tror mig berättigad att komma på någotdera förslaget, ifall jag söker. Månne jag, i denna händelse, kan göra mig förhoppning om någon lycklig utgång? - Jag är nu sysselsatt, under mycken leda och vämjelse, att förvärva mig lärda förtjänster; d. v. s. jag arbetar med en Disputation, som skall komma ut i nästa månad, varefter jag blir utnämnd till Docent, i Historia Universalis. Vore den förb. Silverstolpen åt helvete, så vore hans Lection av alla den, som stolpen åt helvete, så vore hans Lection av alla den, som jag helst skulle önska mig.

Såsom Lector kunde jag ju föra åtminstone ett någorlunda bekvämligt ungkarlsliv, och få tämligen mycken tid övrig att arbeta för mig själv på utförande av allehanda litterära projekter, eller huru? - Vilken lön är att räkna på? 150 tunnor? -

Farväl för denna gång, bäste Broder. Posttimman slår strax och det är så mörkt, att jag ej ser vad jag skriver. Lägg mig med all ridderlig och trubadurisk artighet, å mina vägnar, för Din unga Frus fötter. Hälsa alla vänner, från Din evigt trofaste

Atterbom.» [Per Daniel Amadeus Atterbom]

Är ej Per Daniel Amadeus' brev - i sitt slag - ett intagande och ljuvligt? Det är en sångfågel, som söker sig en liten kvist på det stora statsträdet för att sitta och sjunga på. Han vill ej ha ett nytt arbetsfält - han vill endast ha en sinekur för att sine cura kunna sitta och sjunga på sin kvist.

Jag vet ej vad min farfar svarade honom. - Vet endast att med Atterboms brev följde ett kortare från vännen Vilhelm Fredrik Palmblad, slutande med de hjärtliga orden: »Vi skulle avundas Dig om det funnes något som vi ej unnade Dig.»

Men nu rycker den store litteräre organisatören, stridskämpen, geografen, publicisten och politikern i egen person inom vårt synfält. Även han vädrar eftertänksamt på det goda lektoratsbenet.

II.

»Uppsala 16 okt 1821

Bäste Broder. Jag tillskriver Dig nu i ett ämne, varom jag kanske längesedan bort förklara mig, men en viss timiditet i så beskaffade ärenden har hittills avhållit mig. För nästan ett år sedan erfor jag, att den historiska Lectionen inom en icke alltför avlägsen tid skulle bli ledig, och en av mina bästa vänner tillstyrkte mig att i sinom tid anmäla mig som sökande. Länge balanserade jag i detta beslut, men kärleken till fosterjorden, böjelsen för ett lugnare åt studier uteslutande ägnat liv, hoppet att kunna uträtta någonting för en vetenskap, som jag älskar, samt å andra sidan avståndet av utsikterna här, där dessutom Atterbom går framom mig på alla stigar, allt bestämde mig att fästa mina tankar vid Linköping, där ungdomsvänner, dem jag återfinner, skulle trösta mig för dem jag här måste övergiva.

Mitt beslut att yppa denna föresats för Dig och Kinnander har blivit påskyndat genom ett rykte, att Christian Stenhammar skulle vända sina tankar åt samma håll. Väl är hans avsikt att därvid behålla Törnewalla såsom prebende någonting så ovanligt och, som jag menar, otillåtligt, att detta förehavande kanske svårligen torde lyckas, men vår tid är rik på de liberalaste exceptioner och dispenser. Det kan aldrig vara min mening att för övrigt vilja mäta mig med denna vän, vilken jag nästan från barndomen vördat som ett ideal, men sedan jag under snart åtta år nu nästan ingenting annat sysselsatt mig än historia och geografi, sedan jag därför uppoffrat mest 1000 Rdr. i böcker, som man i Sverige icke finner, så vågar jag i denna vetenskapsgren ställa mig i jämnbredd med honom, och, vad geografin beträffar, med vilken svensk som helst, åtminstone smickrar jag mig att hava uppfattat geografin såsom en vetenskap och från en levande sida, och har även med ungdomen gjort några flyktiga, men icke olyckliga försök, att bibringa den på ett levande sätt och ställa den i samband med historien.

Mina prov i Svea, Hermes och Disputationen känner Du åtminstone till namnet, men jag har dessutom så - geografiskt och historiskt - bearbetat hela Asien (på ett par länder när) samt dessutom skrivit en skolgeografi (egentligen Topografi) över Asien, vilken jag ämnat (egentligen Topografi) över Asien, vilken jag ämnat överlämna till Uppfostr.kommitténs eller Vett.Akad:s bedömande. Vidare hoppas jag, att innan Silfverstolpes avgång bliva utnämnd till Hist. Docent, samt kunna utgiva Palestinas Geografi, Hist. Arkeologi - en bok ämnad till läsning för unga präster. Detta skulle ungefär vara mina meriter. Om mödan får göra anspråk på belöning, så torde väl få, i denna väg, kunna tävla med mig: - huru detta åter lyckas, detta blir nu Herrarnes sak att i sinom tid bedöma. Då jag har medvetandet och viljan att gagna, och hoppet att kunna vara ungdomen nyttig, så torde det ej uttydas såsom en oblyghet, att jag vill tävla med en person, som i allt annat är mig så överlägsen, men vilken jag ej förmodade att möta på samma väg. Det förstås i alla fall, att Stenhammars och min strid, även om den skulle skrida till sista instansen, skall bliva sådan att vår vänskap därigenom ej skall lida något avbräck.

Vill Du spara mig mödan av flera brev, så var god och giv Kinnander samt Mobeck (den siste har jag en gång förut i hast meddelat något av min plan) en del av denna skrivelse. Om Du så vill, så må Du också ej därav göra någon hemlighet för Christian, vilken Du hjärteligen hälsar, när Du träffar honom. Men säg honom, att vi skola kämpa till det yttersta, ehuru väl jag hört all han själv därvid ville vara passiv.

Hälsning och vänskap.

Fr. Palmblad.

Hartmansdorff [August von Hartmansdorff] har här tillbragt några för hans vänner och som jag tror för honom nöjsamma dagar. Han är sig alldeles lik.»

III.

Det är höst 1821 och redan veckan efter Palmblads brev skriver från Stockholm den 23 okt [23 okt 1821]. Atterboms blivande svåger F. W. Ekenstam [Fabian Wilhelm af Ekenstam] till Sven Lidman i Linköping ett lektorsintresserat brev. Även han stryker vädrande, nej allvarligt sökande och intresserad kring ett annat ledigt lektoratsben: det filosofiska.

»Min Hedersbror.

Nu väntar Du visserligen att höra något ifrån mig, huru det går med mina angelägenheter och ansökningen. Jag skriver så mycket snarare, som jag hörde av Ärkebiskopen, då jag uppvaktade honom, att han tillskrivit Dig, att jag förmodligen kommer att fastna i Lund; men han hade sig ej ännu då bekant, att jag hos Hans Excellens Kanslern verkligen avsagt professionen, emedan ett tillräckligt Gratial i tidernas nuvarande skick omöjligen kunde erhållas. Således ser Du, att jag med fullt allvar, som jag så många gånger sagt Dig, söker Linköping, kunde erhållas. Således ser Du, att jag med fullt allvar, som jag så många gånger sagt Dig, söker Linköping, som jag så många gånger sagt Dig, söker Linköping, och beror det nu på Herrar Consistoriales, om Ni vilja hava mig. Ärkebiskopen har likväl försäkrat mig, att han tror sig fullkomligt känna Herrar Consistoriales i avseende på deras sinnelag mot mig, och varpå jag nu räknar. Vad ansökningen angår, så är ju den redan av Dig å mina vägnar inlämnad: För all del i världen, laga så att ingenting mankerar, ty jag känner i sanning icke de formaliteter, som skola iakttagas. Om åldersbevis fattas, skaffar visserligen Broder Isberg detsamma från Rappstad genom min bror Överjägmästaren.

Ja, kära Lidman. Se nu till, att jag ej onödigtvis får gräl; jag torde nog ändå få gå till Kungs, i händelse Zetterstedt i Uppsala söker efter gammal vane. Jag försäkrar Dig, jag just fröjdas över att komma in uti ett Consistorium, där så många vänner och aktningsvärda männer förut äro, och vilkas löften äro sanning och frid. Du hälsas hjärteligen här ifrån många, som jag vid framkomsten skall personligen uppräkna. Nu nämner jag blott Adlerbeth och bägge bröderna Lefrén, av vilka den ena med sin Fru grälade högeligen, att de ej fingo den glädjen att se Dig efter löfte till middagen, varest överste Lefrén också hade tänkt få råka Dig. Det är en fröjd, att en sådan man kommit till Karlberg: jag tror ej jag talar partiskt, ehuru såsom gammal vän och släkting till honom. Du vet att Ärkebiskopen är åt Uppsala. Vid resan mådde han mycket väl. -

Min hjärteliga hälsning till Din fru. Jag hoppas, att hon och den lille Lidman äro raska. -

Din uppriktige vän

F. W. Ekenstam.

P. S.

Gör mig ödmjukt påmind hos vördig Biskopen och övriga consistoriales och vår gamle vän Isberg samt Spaken med flera av våra bekanta.»

IV.

Men nu störtar stor och kraftig och beslutsam, en nybliven änkeman, men en gammal aktad akademiker, magister primus från promotionen 1809, den styve botanisten och fysikern Christian Stenhammar in på valplatsen. Vem är han som vill beröva Christian Stenhammar honom tillkommande ben och befattning? Är han ej i stånd till att i en handvändning göra professor Ekenstam till Lektor i Historia och sig själv till innehavare av den Filosofiska Lectionen? Vet han ej mer än väl hur det går till att »bearbeta ädelmodiga gynnare».

»Lördagsafton 25 okt 1821.

Bäste Vän.

Snart i tvenne dygn har jag varit sysselsatt med att iordningställa alla de affärer, som höra till bouppteckningen efter min avlidna maka, varöver jag vid min i morgon skeende resa till Drotthem måste medföra dokumentet för att påtecknas av min svärfar: ty tinget begynner om måndag, och då bör dokumentet kompl. inlämnas. Jag är alltså ganska trött: men då jag förutser att jag, hemkommen i övermorgon, väl behöver eftermiddagen då, för att bereda mig till ett skriftermål och till Tings predikan måndagen; så måste jag halvsovande besvara Ditt brev nu genast, om det ej på ett par veckor skall bliva obesvarat.

Att Palmblad vänder sig till Dig såsom vän, finner jag helt naturligt: men något besynnerlig förekommer mig den raska och nästan hotande tonen i en vänlig förfrågande kommunikation. I frågan om min passivitet eller aktivitet vill jag äska en billig distinktion. Jag kan ju ej annat än förklara mig helt passiv, när frågan blir om Konungens nådiga tillåtelse att, med bibehållande av L5t, söka Lectorat. Ty vad kan jag själv göra därtill?

Om, efter Palmblads bestämda yttrande sådant prövas otillåtligt, då blir jag ju alldeles försatt i passivitet relativt till alla som ämna söka Historiska Lection. Men tivt till alla som ämna söka Historiska Lection. Men skulle detta Kungl. tillstånd kunna vinnas, genom ädelmodiga gynnares bearbetande, så upphör i samma stund den förmodade passiviteten å min sida. Då skall jag visserligen göra allt, vad som jag förmår, för att vinna den plats som jag då har rättighet att söka och vars erhållande lärer bero av mine medsökandes förtjänster jämförda med mina.

Jag bekänner gärna, att vid Historiska Lection har jag inga anspråk om icke min snart 5-åriga tjänstgöring som Historiarum Lectorns Vikarie må kunna tjäna mig till någon rekommendation. Den obehagliga kollision, varuti jag likväl därvid skulle komma såväl med Palmblad som med Vallman - båda två mina nära vänner - och vilkas obestridliga författareförtjänster just i denna väg alltid skall låta på mig falla det omdömet av en oblid tid, att jag velat utestänga verkligen mer meriterade personer - väcka hos mig mångahanda känslor och liva ånyo den önskan, att frågan vore om en annan Lection för mig.

Om Ekenstam tog den Historiska Lection och unnade mig den Filosofiska - välförståendes med avsägelse å min sida av alla de Praerogativer jag kunde vinna genom en tidigare utnämning - så vore det mot mig en dubbel välgärning. Han har både författareförtjänster och akademiska meriter av alla slag att ställa mot de andra sökande till Historiska Lection: och av denna grund synes det mig som det vore långt försiktigare att han där placerades. Jag kan lätt utestängas - åtminstone inser jag själv otillräckligheten av mina anspråk. Ho vet, vem som talar genom Palmblad. Vaka Du däröver, att förslaget till Söderköping, utan dröjsmål går upp till Stockholm. Få se, om det ej med flit fördröjes hos Expeditionen? Få se, om jag gissar orätt, att någon person, som ej blivit rådfrågad eller fått del av förslaget till min förmån, arbetar emot densamma, allt vad han kan. Jag minnes ganska väl, vem som under sommaren sade mig: Jag har tänkt, att Palmblad eller Atterbom skulle få den sysslan. Kanske är det samma vän, som givit Palmblad det rådet att söka - som även underrättat honom om min projekterade ansökning och lagt honom i munnen, att L5ts bibehållande vore otillåtligt.

Vad Du må svara Palmblad, så skulle jag förmoda, att Du underkastar saken Biskopens yttrande, efter den ganska sanna grundsats, att i alla mål av denna natur ingenting bör åtgöras, som ej överensstämmer med den högsta Förmannens önskan, och den harmoni, som Du högst eftersträvar inom Konsistorium, aldrig kan bibehållas, om enskilda personer långt förut på eget bevåg yttra, vad som ej torde kunna souteneras. Kom ihåg att - åtminstone i den vännens omdöme, som nu vänligen kommunicerat Dig sin plan - står alltid det Du nu säger, kvar för Din räkning. Jag kan ej se, att vänskapens helgd lider, genom det förtroende Du gör Biskopen i ett dyl. ämne.

Det synes också icke, som om Palmblad skulle vilja göra någon hemlighet av sin plan. Frambär till Palmblad att jag är ej fyllest så stridbart sinnad som han: men det första hotet skall dock ej avskräcka mig. Giv honom på Dina och mina vägnar den upplysningen, att tillåtelsen, som sökes, ej är bunden vid Historiska Lection, så torde han mindre hårt bedöma den. Lägg till på mina vägnar, att jag aldra minst från en medlem i Östgöta Nation vid Uppsala väntat höra en så deciderad opposition mot den enda möjliga utväg för mig att återkomma till Linköping. Må mig den enda stoltheten förlåtas, att jag hoppas mig hava en ringa del däri, att Nationen sett inom sig några utmärktare goda ämnen under de senare åren.

- - -»