I.

Den okunnige byamannen, som i Kiplings berättelse om konungens ankus blir den första människovarelse som finner den från konung Bappa Ravals tempelskatt bortrövade rubin- och smaragdsmyckade pikstaven, anade naturligtvis aldrig i begynnelsen vilken ödesdiger börda han så lätt bär på. Lycklig över sitt fynd skyndar han vidare genom djungeln, och när han plötsligt snubblar och är nära att bryta sitt ben, tänker eller tror han ej ett ögonblick, att det är i den vackra, sagolikt sköna ankasen, som hans öde och undergång ligga gömda.

Den lilla orientaliska sagan har blivit så sällsamt levande för mitt hjärta, medan jag suttit böjd över dessa gåtfulla rader i min farfars brev till den solide hedersmannen och lycklige karriäristen Pontin: gåtfulla rader i min farfars brev till den solide hedersmannen och lycklige karriäristen Pontin: mannen och lycklige karriäristen Pontin:

»Jag har njutit för mycket under denna resa. Kanske väntar mig ock den stränga Nemesis. Bed för mig, gode Pontin!»

Ordet Nemesis är skrivet med stor och tydlig stil och med fast hand hårt understruket. Hur mycket ligger där bakom?

Jag vet ej, och jag tror knappast min farfar själv i grund och botten anar vad det innebär. Sällsamt lyckosam har resan längs Nilen varit - från Kairo ända upp till Ibrim, som min farfar vill identifiera med det gamla Premna, »en välbelägen nubisk fästning, som Petronius, kejsar Tiberii general i Egypten, erövrade och försedde, sedan han befästat den ännu starkare, med en talrik garnison. Den belägrades under samma krig av den enögda drottningen Candace, Nubiens Serniramis, vars förste Eunuks omvändelse omnämnes i apostlagärningarna.»

Och katarakterna hava ej skrämt honom eller hindrat deras resas framgång. Om en av dem skriver han överlägset kritisk till fadern: »Vattenfallet i Motala ström vid Norrköping är 10 gånger mer brusande än Nilen.» Den turkiske sultanens firmaner och storvisirens ordres, den egyptiske kedivens, den berömde Mehemet Alis, och hans sons skrivelser, befallningar och rekommendationer hava jämte den i Egypten ytterst välkände svenske ministern Palins namn gjort de båda nordbornas resa till en sällsynt framgångsrik och lyckoföljd. »Jag tror ej att en resande någonsin varit så väl bemött i något land eller att man i Europa kan resa med mera säkerhet, mera commoditet än vi.»

II.

Mer än en gång möter oss i dessa brev Sven Lidmans romarcitat: han återvänder till Europa »spoliis orientis onustus». Men redan vid återfärden på Nilen börjar motvinden, och en gång blir stormen så stark »att det ej felades mycket för att göra ett fullkomligt skeppsbrott»

Och det är en sällsam motvind: den fortsätter oavlåtligt att blåsa - år ut och år in - hela Sven Lidmans liv igenom.

Men när en människa mycket länge haft medvind, kan hon aldrig till en början sätta sig in i att motvinden, som nu möter henne, skall blåsa mycket, mycket längre än någonsin medvinden gjort. Min farfar har en nästan lekande lätt ton, när han till minister Palin i Konstantinopel skriver om det första allvarliga olycksödet på hans nubiska resa:

»jag hoppades väl kunna som en scarabeisk Caesar återvända till Konstantinopel »spoliis orientis onustus», men ett tragikomiskt äventyr berövade oss större delen men ett tragikomiskt äventyr berövade oss större delen av våra småsaker. På återresan gjorde vi en liten tur till lands från Mellawi och Puna och därifrån till Aschmunen. Vid återkomsten saknade vi ett stort paket med 200 större och smärre pjäser. Vi spelade de förfärligaste farcer med vårt folk, och vår Janitschar gav över 100 käppslängar åt vår arabiske Seis. Men - allt förgäves. Våra skatter voro försvunna, utan all hjälp försvunna. Vi ha verkligen gjort en stor förlust. I synnerhet sakna vi flera mästerstycken, som hade varit värdiga t. o. m. Titulus' Cabinet. Flera smärre Tabula; Votivx med den skönaste scripture.

En paten, grekiskt arbete, två delfiner körda av en vingad genius; att ej nämna över 50 väl konserverade smärre pjäser av porslin. Jag som bestämt den bättre delen därav att stanna hos en bättre kännare för att mera nyttigt användas än hos mig var högst förargad över denna oförklarliga stöld.»

Men Sven Lidman tröstar sig mycket snart vid återkomsten till Kairo, där han får se vad den svenske konsuln på platsen, Herr Bokty, »den bäste och mäst instruerade man i hela Cairo [Kairo]», har samlat för mästerverk åt den då i Medelhavsländerna berömde svenske egyptologen, ministern Palin:

»Ett slags tabula votiva full med hieroglyfer och större figurer, flera alnar lång och över en aln bred: en pjäs över allt pris. - Vaser - tabula votivae - små statyer av brons - bland andra en som tävlar med Titulus' egyptiska staty. - Han tillade att han arbetar på att med tiden göra Titulus' samling värdig en Svensk Minister.»

Ack, Nils Gustaf Palin skulle falla för mördarhand i Rom - dödad av en frigiven galärslav, vilken just ville göra sig en förmögenhet på att plundra hans berömda stora samlingar av egyptiska skarabéer, gemmer och kaméer. Och långt dessförinnan hade Sven Lidmans kamrat och vän från den egyptiska resan, den tjugusexårige Otto Friedrich von Richter, gått en förtidig död till mötes i Smyrna. Hans sörjande fader har ju själv i brev till min farfar kallat den egyptiska färden »la source de tous nos malheurs» - upphovet till alla våra olyckor. Och av Sven Lidmans egna stora orientaliska samlingar skulle till slut endast en ringa, ringa bråkdel och den i fördärvat tillstånd nå fäderneslandet.