I.

Många - och det såsom både kloka och omdömesgilla betraktade människor - hava muntligen eller skriftligen - på tryck eller vid samtal - uppmanat mig att göra en sammanfattande, utförligare framställning av mitt liv och dess skiftande upplevelser och erfarenheter.

Medvetandet om egen obetydlighet och oförmåga att på något så när tillfredsställande sätt kunna lösa en sådan uppgift har kommit mig att med en rysning fly bort från själva tanken på ett sådant företag. Men jag har de sista fyra, fem åren våndats och lidit under ett allt allvarligare och djupare behov att söka framlägga ett litet försök till förklaring och ursäkt för min existens.

Det finns ett par versrader av Ossiannilsson, vilka lyda så här - eller i varje fall i denna form leva för min själ:

"Och kanske jag skänker er då förlåtelse för att I voren så små."

Jag har vänt om versen för egen räkning. Jag vet ju ej om andra känna inför livets allvar, dödens närhet och ens egen bristfullhet såsom jag. Men hela min varelse genombävas av ett namnlöst, ordlöst behov att bedja människorna: mina närmaste och käraste - min omgivning - min verksamhetskrets - hela mänskligheten - om förlåtelse för att jag varit så liten och med denna min hisnande otillräcklighet framträtt och besvärat andra med mina för andra betydelselösa angelägenheter.

När jag inbillar mig se mitt liv i ljuset från avskedets, slocknandets och domens stund, förefaller mig hela min tillvaro som något så hopplöst bortslarvat, så hemskt otillräckligt och tillfälligt: det hela ett enda gränslöst kväljande tillkortakommande en gapande avgrund av bottenlös tomhet. Hela min varelse vibrerar under en känsla, som skulle vilja uttrycka sig så här: "Och kanske Ni skänker mig då förlåtelse för att jag varit så liten - om jag kan få tala om för er eller en liten smula förklara varför jag var den jag var - varför jag blev den jag blev - varför jag skrev det jag skrev - och varför det hela var så obetydligt och tillfälligt och underhaltigt.

II.

Jag har kanske kommit till de år i en människas tillvaro, då man börjar förnimma och förstå, att ett helt människoliv till slut endast blir och är en årsring i ett släktträd: att allt buller och bråk, all strid och all storm, allt rusande och resande - glädje som ropat högt mot skyn och sorg som gömt sig i de djupaste hemligheters djup - alltsammans sjunker samman och blir så tomt på luft, så tunt, så litet och obetydligt, att man häpet frågar sig efter vart det hela tog vägen: om man själv och hela ens liv ej varit något annat än en luftfylld bubbla, som till slut brustit. Men något var kvar: och man förstod och förnam detta något som en årsring i ett släktträd - varken mer eller mindre.

Och du vet nog, min vän, att årsringarna i ett träd kunna vara mycket olika och att ett helt träds värde och betydelse bestäms av samtliga årsringars inre fasthet, jämnhet och sammanhållning. Jag prisar mitt ödes Gud, min Herre och Skapare för att bilan, som fäller trädet och avgör virkets och verkets värde, tillhör Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.

Ty huru stode man eljest ut med att leva, när sanningen om den endast ettåriga växtens existens är att »om vetekornet kunde tala skulle det klaga över smärtan i att växa».

Det är under tankar och känslor som dessa, som denna min bok under de sista fyra, fem åren av mitt liv växt och värkt fram. Ett allt intensivare och innerligare behov har behärskat hela min varelse: en djup, lidelsefull längtan att lära känna, tränga fram till, förstå min tillvaros och mitt ödes rötter i det förgångna. Allt djupare har jag upplevat denna gåtfulla visshet och verklighet, att det mesta av en människas liv och öde är bestämt och bestämmes av våra rötter i det förflutnas jord - av det hemlighetsfulla blodsarv, som bäres vidare från föräldrar till barn genom århundraden och årtusenden.

III.

I utvalda stunder, då man liksom lyckas tränga en smula inåt i sig själv och avlägsna åtminstone några av de yttre skalen, murarna och föreställningarna kring ens eget jag, har det förefallit mig själv, att jag ingen innersta kärna har utan endast är ett tomrum, som behöver fyllas - ett instrument, som längtar att bliva begagnat - en tom skådebana, där plötsligt gestalter ur det förgångna ständigt på nytt och på nytt igen taga upp tillvarons gåtfulla och ständigt förnyade ödestunga kamp på liv och död. Eller som skalden säger:

Ganz vergessener Völker Müdigkeiten
kann ich nicht abtun von meinen Lidern - - -
Viele Geschicke weben neben dem meinen,
durcheinander spielt sie alle das Dasein,
und mein Teil ist mehr als dieses Lebens
schlanke Flamme oder schmale Leier.

En sanning som jag redan skymtade konturen av, när jag för snart trettio år sedan skrev dessa rader:

Se människan minnes ej mycket av det,
hennes döda förfäder drömde,
men djupast ur nätternas hemlighet och det eko,
som tystnaden gömde, helt plötsligt i mörkret en stämma oss når,
och varnande skräck genom lemmarne far: -
den stoltaste kraft, som vi trodde var vår,
är kanske en nyck av den "någon" som var
vår far eller farfars far.

Ack, människan mäter sin styrka med det,
om är måttet för barn eller dårar, -
men vi ärva med mörkret en hemlighet
som kanske en ättling sårar.
Vi reda vårt hem och vi bygga vårt hus
och i kärlek vi giva vårt bästa -
men kanske en ättling slår allting i grus
för en dröm, som i natten fått fresta
en främmad och okänd, som en gång var
hans far eller farfars far!

Jag tror mig verkligen med fog kunna säga att tanken på en dylik genealogisk ödesutredning egentligen sysselsatt en del av mig hela mitt liv, ända från den begynnande tioårsålderns första arbete att i tabeller sammanfatta min släkts historia.

För sexton år sedan gjorde jag ett första försök att på ett personligt närgångnare sätt taga upp det ödestunga ämnet i en roman, som skulle heta »Det spetälska huset» och bära motto från Tredje Moseboks 14:de kap., verserna 33-53. För ett par år sedan drömde jag om en berättelsecykel med titeln »Adam Önskebarn» - »Adam Optatus».

Nu har jag i varje fall försökt giva något av de yttersta verklighetskonturerna till mitt livs grundproblem i denna bok, som ej har något annat anspråk än att vara en materialsamling och ett försök till ett människoödes förhistoria.