I.

Men när du läst här om den pommerska sjukan, tyckte du kanske, att allt detta dock var alltför dystert att taga del av: Låt oss åtminstone få lyssna till något annat, något av livets leende och omedelbara och oskyldiga munterhet, sådan vi dock ibland se den skymta fram även i tillvarons mörkaste trakter, med något av en solstrimmas gäckande muntra ljus genom en reva i en åsksvart molnvägg!

Jag kommer ofrivilligt att tänka på den mogna livsvisdomsmaxim, en gammal pensionerad major en gång gav mig som gymnasist och som jag i mitt unga, okunniga och överkritiska gymnasisthjärta invärtes så överlägset hånlog åt. Han var uppe på stockholmsbesök, ville tillbringa en kväll på teatern, och bjöd mig med. Nu gällde det val av teater och pjäs. Som 'litterär' finsmakare föreslog jag Strindbergs Erik XIV. »Strindberg - nej», sa han - »det är nog en tragedi, och sånt kan man se fram i maj, när man kan gå på Hasselbacken och dricka punsch efteråt - så här på vintern är det bättre med komedier - det sover man bättre på.»

Min vän, vi sova kanske i allmänhet vår syndasömn bättre på munterhetens än på allvarets örngott.

Men jag vill, att du till fullo skall förstå, att dessa människor inte bara sörjde och sågo allt i mörkt. Nej, de sjöngo, spelade, musicerade, skämtade, läste högt och diskuterade, och musiken var på ett särskilt sätt deras naturliga själsliga livsluft.

Så här skildrar J. M. Rosén [Johan Magnus Rosén] en av de stora händelserna i Linköpings och den Rosensteinska släktkretsens tillvaro:

»Det förestod någonting utomordentligt i 'Lilla Paris' såsom Linköping älskade att kalla sig. Där skulle uppföras Haydns Skapelsen. Det var ett vågat företag för en provinsstad, som icke var att räkna bland de större. Men detta 'fader Haydns' mest berömda verk hade för första gången blivit uppfört i en landskyrka på Rügen, under ledning av organisten; varför skulle det då ej kunna uppföras i Linköping under ledning av direktör Dalman, som också visade sig detta företag fullt vuxen. Också funnos den tiden i Linköping goda musikaliska krafter. Orkestern var lätt att sammansätta, då vid läroverken funnos flera goda instrumentalister och de bägge regementsmusikkårerna, under ledning av Crusell, försågo med vad som behövdes av blåsinstrument. Sångkören utgjordes till större delen av gymnasister och skolgossar, de senare såsom altar och sopraner.

Solopartierna utfördes: Adams av baron De Geer [Gerhard De Geer], Evas av Ebba Annerstedt, Gabriels av lektor Mobeck. Konserten gavs i landskyrkan (S:t Lars) såsom i akustiskt hänseende fördelaktigare än domkyrkan.»

Jag skall ej fortsätta skildringen av det stora oratoriets uppförande och dess succs; jag vill endast citera några uppförande och dess succés; jag vill endast citera några skildringen med petitstil bifogade personalnotiser om de uppträdande.

Om baron De Geer: »På Finspång, flyttade senare till Stjärnholm i Södermanland. Omgav sig städse med ett hov av musici, på en gång beskyddare och lycklig utövare av tonkonsten. Var gift med Henriette Lagerstråle.»

Om Ebba Annerstedt: »Släkting till Rosenstein och i huset som eget barn. En utmärkt skön och behaglig röst, likasom hela hennes personlighet och väsende.»

Om en annan av de stora musikvännerna, en baron Lagerfelt på Lagerlunda står här också: »Stor musikvän. Gick i den vägen kanske nog långt, ty till och med hans betjänter måste kunna traktera något instrument.»

Som du ser, en högst musikalisk miljö och atmosfär kring den pommerska sjukans arvtagare och umgängesvänner.

II.

Sällsamt nog äger jag även en dagboksskildring från detta De Geerska musikaliska hovs sommarlätta och soldruckna, tongenomströmmade tillvaro.

Minns du ur Louis De Geers skildring av sina föräldrar dessa rader om fadern:

»Några år bodde han kvar på Finspång, där jag föddes, men köpte sedan Stjärnholm i Nyköpings skärgård och flyttade dit. Under de första åren där ägnade han sig mest åt sport, jakt och fiske med utfärder på egen lustjakt, samt åt de sköna konsterna måleri och musik. Om somrarna samlade han omkring sig framstående målare, men i synnerhet musikaliska virtuoser såsom Randel, vars utbildning han bekostat, Berwaldarne, van Boom, Gehrman, Schwenke m. fl., som stannade flera veckor och uppförde så mycken symfonimusik, att jag tyckte mig nästan vara levande kommen in i en basfiol. Själv var min far en icke föraktlig landskapsmålare, först i olja av Fahlcrantz' skola, och sedan i akvarell. I musikväg var han valthornist och sångare med en behaglig röst samt började såsom gift att spela violoncell, varpå han efter ihärdiga lektioner förvärvade en rätt vacker talang såsom amatör.»

Jag råkar vara ägare till en gammal dagbok från just denna lustjaktsperiod i Gerhard De Geers liv, då ännu pengar, ungdom och ledighet läto honom färdas omkring i livet som en högadlig, estetisk musikalisk dilettant, mecenat och grand-seigneur. Hans hustru skrev en gång till min farfar: »De Geer mår bra, fast han har reumatism och snuva, men han botar sig alltid med jakt.»

Han sökte kanske i yngre år också bota själens reumatism och snuva med musik.

Ett fåfängt försök.

Här få vi emellertid också återse några av den musikaliska Kumla-Linköpingskretsens medlemmar, sedda alldeles utifrån av ett par troskyldiga, ingenting genomskådande ögon. Ty man har väl ingen starkare känsla av att den prästerlige dagboksförfattaren - »Chefen för Sjö Cancelliet» - som här på nådig befallning upptecknar detta kringirrande musikaliska hovs äventyr, har någon annan upplevelse av allt han möter än oreflekterad trevnad.

I nästa kapitel får du nu några citat ur denna.