I.

»Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag har blivit till fullo känd.»

Få bibelord hava på ett så alldeles särskilt sätt fängslat hela min varelse och fyllt mitt väsen med den gåtfulla, för förnuftet ofattbara tillförsikten - eller i varje fall med aningen om en tillförsikt och visshet - att en människa genom Guds obegripliga nåd en gång skulle få tränga igenom denna töcknens och ovisshetens och gåtornas och växlingarnas förvirrade värld till genomskådandets klarhet och lösta gåtors leende glädje.

»Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel...»

Det grekiska uttrycket för vår svenska bibels spegel är ainigma och betyder egentligen gåta, allegori, omskrivning, liknelse. Och har du tänkt på det, min vän, att när vi se oss själva i en spegel, se vi endast en liknelse, en omskrivning av oss själva. Gåta möter gåta. Den ena spegelbilden spejar och spanar förgäves efter sanningen om sig själv i den andres speglande och dunkelt skymtande ansikte. Det är två blinda, som förgäves söka utforska varandra, när du frågande möter din blick, ditt ansikte, din gestalt i en spegel.

II.

Sent eller aldrig skall jag väl förgäta den första gång, jag fullt medvetet mötte och förstod något av spegelns jag fullt medvetet mötte och förstod något av spegelns gäckande gåta, spegelbildens hjälplösa dunkla återgivande av min egen varelse, av mitt eget väsen, av min egen av min egen varelse, av mitt eget väsen, av min egen verklighet.

Det är min frälsnings första år. På en gammal välkänd raksalong har jag till min häpnad funnit, att firmainnehavarens dotter - en ung, fin, vänligt leende fru - innehavarens dotter - en ung, fin, vänligt leende fru - är en troende kvinna med ett djupt och levande gudsbehov och en sällsynt tragisk livshistoria bakom sig. Vi språka alltid om andliga ting, när vi råkas och tillfälle erbjuder sig. Hela min själ, hela mitt hjärta, hela min erbjuder sig. Hela min själ, hela mitt hjärta, hela min varelse äro ju - så tyckes det mig själv efteråt - ett enda oavlåtligt gällt rop om andlig hjälp och Andens ledning - en enda lidelsefull hunger efter den hemlighetsfulla andliga verklighetens en gång för mig så helt tillslutna värld.

Nu måste jag ju till varje pris taga skadan igen. Jag vill endast sysselsätta mina tankar och samla min vilja kring det enda nödvändiga och betydelsefulla i den jordiska tillvaron: själens frälsning, frihet och vidareväxt.

Rakningen är över. Ensamma i butiken ha vi båda Rakningen är över. Ensamma i butiken ha vi båda språkat om frälsningens hemlighetsfulla verk och värld. Jag är fullt upptagen av den tankegång vi varit inne på, medan jag låter vattenduschen skölja haka och kinder. Tankspritt lyfter jag ögonen och möter min blick och bilden av mitt eget ansikte i spegelväggen framför mig:

Men vad är det där? - Skulle det vara jag? - Ser jag verkligen ut så där?

Det är under tusendelen av en sekund, som jag ser, upplever, tänker och frågar allt detta. Det är som om hjärta, själ och ande, hela min varelse stelnat till is i denna namnlösa förskräckelses hjälplöst förvirrade fråga:

Men är det verkligen jag? Ser jag i själva verket ut så där?

Det där cyniska, simpla, vulgära ansiktet med de där spotska, spefulla, vankelmodiga och opålitliga läpparna - med den där gäckande, hånfulla, ironiskt vassa glimten bakom glasögat - är allt detta mitt verkliga, mitt sanna ansikte? Detta ansikte, över vilket jag i bråkdelen av en sekund tyckt mig se den flyende molnskuggan av något förrädiskt, satyriskt, sataniskt!

Är detta jag? Är detta ansiktet och utseendet hos den människan, som med hela sin varelse så bittert envetet och beslutsamt - trots allt och genom allt - kämpar för att tränga djupare in i de andliga verkligheternas värld och verkligen möta Jesus ansikte mot ansikte?

Speglar då mitt eget anlete intet av den värld som växer och kämpar inom mig? Eller återger spegeln endast bilden av något, som en gång varit, men icke längre är? Och är mitt ansikte som en sådan där illa skött landsortstidning, där man dygn för sent och på någon bortskymd plats hittar den förkortade texten till de verkligen världsavgörande telegramnyheter, som redan för dagar sedan fyllt världstidningarnas första sidor, uppifrån och ned?

Eller är den smärtsamma sanningen helt enkelt den, att spegelbilden är det äkta och adekvata uttrycket för mitt eget jag? Och att det där andra, som jag så anspråksfullt kallar den enda verkligheten - som rör sig, kämpar, lider, längtar, ängslas och våndas inom mig - helt enkelt endast är tankens molnbildningar och fantasiens stämningsdagrar, som varken samhälle, samtid eller rakspeglar räkna med eller rätta sig efter.

III.

Så djupt måste i varje fall denna oväntade och obarmhärtiga konfrontation i spegeln mellan mitt ansiktes uttryck och min själs tankar huggit i mitt medvetna, att jag endast genom den kan förklara, hur jag från de åren alltid haft en känsla av obehag vid att oväntat se mig själv i en spegel: en omedveten rädsla att där få möta en människa, som inger mig motvilja att umgås med och vars existens jag helst vill glömma.

Och när jag någon gång med års mellanrum på något varuhus eller hos min skräddare står och avsynar en nyförvärvad kostym inför en spegelkombination, som låter mig se mig själv hel och hållen - uppifrån och ända ned och runtom - så fylles hela min varelse med häpnad inför detta sällsamma förhållande, att en människa går sin väg från vaggan till graven - ett helt långt, långt liv - utan att någonsin få veta huru atmosfären kring henne ser ut eller vad hon i själva verket gör för intryck på sina likar och medvandrare.

Vi uppleva alltid oss själva på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel - vare sig vi se oss speglade i dem, som älska oss, eller i dem, som hata oss, i våra ord eller i våra gärningar - gåtfulla speglar allesammans, konkava eller konvexa, vilka dock aldrig, aldrig kunna återge vare sig de rätta proportionerna eller de riktiga detaljerna, de inre sammanhangen eller de yttre händelserna.

Ja förvisso, nu se vi alla på ett dunkelt sätt och såsom i en spegel. Tror du, att du någon gång skall få uppleva undret: att få se ansikte mot ansikte och till fullo få känna både dig själv och Honom, som är verkligheten, sanningen, ljuset - förklaringen på alla dunkla gåtor och svaret på alla förtvivlade frågor? Eller skulle den där rösten som så tungt och dovt i detta nu viskar vid din sida, skulle den vara sanningens, när den så hopplöst förtvivlat söker övertala ditt hjärta, att det ingen yttersta förklaring och inga slutliga svar finnas - att man i bästa fall skall söka bita samman tänderna och leva sant fastän ingen sanning finnes.

Men i nästa ögonblick har denna den hopbitna beslutsamhetens bistra röst plötsligt veknat och vissnat ned till en trött och hopplös viskning - ett vissnande lösryckt lövs stämma, när det faller och sjunker: »Det finns ingenting i livet att fästa sig vid - men det är ingenting att fästa sig för - att du faller och sjunker och sjunker och faller - det är lövens lott och allt levandes väg: vittra och vissna - falla - sjunka - försvinna...»

Har du hört den där rösten i ditt liv - i ditt hjärta - i ödenas allvarsstund - vid vägskälets spörjande fråga »varthän», »vilken väg»?

Varifrån kom den, min vän - ur vilka hemlighetsfulla djup av trötthet och död talade den så förledande falskt till den hopplösa tröttheten i ditt eget hjärta, till den tunga håglösheten i din egen själ?

Eller har du aldrig hört den ännu eller stirrat in i dess tomma hålögda blick?

Jag föreställer mig, att jag hört den många gånger i mitt eget liv. Ja, har den inte följt mig mitt liv igenom?

Har den inte varit liksom en röst i mitt eget blod? Har jag ej för den röstens skull så många gånger sökt rikta blicken bakåt mot det förflutna för att spejande i dess dunkla spegel söka utforska varifrån den kom och bäva under den förfärliga frågan om jag skulle bära dess budskap vidare? Jag har sökt möta döda förfäder och anförvanter ansikte mot ansikte för att fråga dem: varför? när? hur? och söka avpressa dem lösningen till mitt eget ödesproblem. Ack, ett problem så betydelselöst för mänskligheten, men huru i djupaste mening mänskligt betydelsefullt för min egen själ!

Och här har du nu något av vad jag skymtat i den dunkla spegeln och trott mig finna i det förflutnas värld. Men jag vet ju, att det är på ett dunkelt sätt jag ser det och att min kunskap är ett styckeverk.