Ibland frågar jag mig själv: har någonsin något så hjälplöst kommit till Uppsala universitet som denne adertonårige livsokunnige och livsoduglige varelse av drift och dröm och galenskap? Aktör och lindansare utan att själv vara medveten om det - lika okunnig om sig själv som om yttervärlden - en teaterscen som bara väntade på att det skulle komma några skådespelare in på scenen och att ett skådespel skulle börja - likgiltigt vad för något - bara det kom i gång.

Till att börja med fick jag spela teater för mig själv och för doktorinnans inackorderingar. Dubblettkamraten - den gamle överliggaren - var aldrig en alltför trägen gäst vid våra måltider. Min mors fråga i ett brev till mig: »om han var festprisse eller läsprisse» måste jag tyvärr lämna obesvarad, men kunde själv konstatera, att han läste en hel del, dock icke juridisk litteratur. Det var Stockholms mysterier, Heimburgs romaner och dylik enklare och oskyldiga underhållningslitteratur som voro hans egentliga litterära jaktmarker. Kanske påverkad av alla de franska volymer som prydde mina bokhyllor, började han låna hem några Zolaska romanband i svensk översättning. Litteratur fick jag däremot rikt tillfälle att diskutera med den andre manlige internaten. Han hette John Landquist, läste den nya svenska dikten, uppskattade särskilt Tor Hedberg, men var framför allt filosof och Schopenhauerkännare.

Redan strax i början av min Uppsalasejour hade jag inköpt en helbutelj Pernods absint, som jag omsorgsfullt tjudrade ute på fönsterblecket och tog in och bjöd på vid hans besök på mitt rum. Jag tyckte egentligen inte att absinten smakade något vidare, men den hörde ju lika självskrivet till dekadentpoetens nödvändiga utrustning som kulsprutepistolen till den moderne infanteristens. Hade jag fått absinten från Verlaine så fick jag kaffet från Balzac. Det kokades och dracks också mycket kaffe i den tarvliga men rymliga studentlyan, där jag kunde sitta ensam vaken halva natten, röka cigarretter och dricka massor av kaffe i väntan på den poetiska inspirationen.

I de litterära essäerna och skolbiografierna hade jag läst om de stora diktarsynerna. Jag hade tagit orden bokstavligt och väntat mig få se mina diktade och drömda gestalter riktigt synligt vandra in i mitt rum. Deras uteblivande - trots intensiv kaffedrickning och cigarrettrökning - plågade mig mycket. Jag kanske i själva verket inte var någon verklig skald.

Och när jag senare på hösten skrev mina första Cleopatradikter - införda på de interfolierade sidorna i min lilla pergamentsbundna upplaga från 1623 av Petronii Arbitri Satyricon - under hennes älskade rätta förnamn - hade jag bl. a. en lång dikt som började:

I natten ser jag världen uti syner för mig,
och åldrar, tider vilka längesedan svunnit
i festligt högtidståg stå levande inför mig
och solar hava åter tänts som längesen förbrunnit.
- - - -
Jag hör tamburinernas skarpa skrällar
ser danserskornas dans på panterfällar
och fläktar av påfågelsvingar.

Jag hade då en ytterst plågsam känsla av att jag inte talade riktigt sant, för jag hade ju i själva verket inte sett danserskornas dans inne i mitt rum eller hört tamburinernas skrällar mot mina öron. Kanske var det sådant som kallades litterär svindel - eller som man nu säger brist på täckning.

Jag hade gärna velat fråga David Sprengel till råds, men vi råkades numera mycket sällan. Han studerade litteraturhistoria för Schück och skrev litterära artiklar i Svenska Dagbladet, som både beundrades och diskuterades.

Han hade bl. a. publicerat en uppsats om den just bortgångne, sagolikt beundrade norske diktaren Sigbjörn Obstfelder, där han kallade honom »den döde vännen». Jag frågade hur de hade blivit vänner, och David berättade att han besökt honom på sjukhuset i Köpenhamn innan hans bortgång och att de hade djupt förstått varandra: det var en upplevelse som han aldrig skulle glömma.

När han någon gång kom och ville höra något nytt av mig, tröttnade han snart på mina verskrior och bad mig en gång i stället läsa något av vår store mästare - Charles Baudelaire -vilken alltid låg på ovalbordet framför soffan i mitt rum. Jag skrev denna höst också vers på franska och hade lagt in ett par av dessa dikter i mitt Baudelaireexemplar. För den aningslöse David, som sitter där med blaserat slutna ögon, läser jag en min egen dikt som börjar:

Je songe à vous, prêtresse de Mylitte,
la déesse consolatrice, louée et maudite,
je songe à vous, chérie,
aux lèvres pourprées de sourir -

- Vad tyckte du om den?

- Mästaren förnekar sig aldrig.

John Landquist var en långt friare, bredare och gladare natur. Han är väl den första människa som vecka ut och vecka in på nära håll såg Baudelairelärjungen och symbolisten Sven Lidman i full funktion:

Rena spektaklet! Han gav mig också moralisk styrka, mod och tillförsikt att fortsätta på den väg jag slagit in på genom att låta mig ta del av hans stora avhandling, »Om Gud», där han logiskt och vetenskapligt klart och bindande bevisade att det omöjligt kunde finnas någon personlig Gud.

Jag kände emellertid en djup och vederkvickande trygghet efter inhämtandet av hans satser och sentenser. Djupt, djupt inne i mitt väsen fanns alltid en hemlighetsfull misstanke eller en dunkel oro, att det hela trots allt skulle sluta med rannsakan, redovisning och dom - att man en dag skulle stå där avslöjad, avklädd och dömd.

Landquist lånade mig dessutom bl. a. Oscar Levertins Legender och visor, och med vad hänförelse och patos jag om kvällarna och nätterna deklamerade hans Monika går ej att i ord uttrycka. Jag kände hur detta var den absoluta sanningen, det fulländade återgivandet av mina egna känslor, upplevelser och erfarenheter. Jag som hittills aldrig kysst något annat fruntimmer än min gamla mamma, jag vred mig och våndades under igenkännandets och återupplevelsens smärta vid skaldens bekännelse:

Mannen och kvinnan lika mig plåga -
led är min läpp vid kyssar och ord.

Men det var ju strängt taget också sanning: jag plågades lika mycket av de hos doktorinnan Grave inneboende männen som av kvinnorna. Plågades av att de ej föllo ned i beundran för min begåvning - plågades av att jag ej lyckades imponera på dem så som jag ville. Vi hade under höstens lopp alla fyra beslutat hålla oss med egen telefon placerad i tamburen utanför den gemensamma matsalen. Jag passade alltid på att strax före frukosten eller middagen beställa samtal med hovrättsnotarien Sundewall som jag vid anropet alltid hälsade med frågan: »Är det statsrådet?» Jag hade nämligen antytt för alla att statsrådet Annerstedt var min förmyndare och ytterst intresserad av mina göranden och låtanden:

Jag ljög efter bästa förmåga och med sämsta resultat.

Men just i denna min första Uppsalamånad inträffar en händelse med oöverskådliga följder för hela mitt återstående liv.

En septemberdag 1900 publicerar alla Sveriges litterära läsares överstepräst och vägledare i Svenska Dagbladet en artikel om en så gott som okänd, år 1891 avliden fransk skald under rubriken »en föregångare till symbolismen». Arthur Rimbaud är den okände skaldens namn och hans samlade verk föreligga i ett ganska tunt litet band utgivet på Mercure de France's förlag i Paris.

Det är mig omöjligt att beskriva med vilken hänförelse utan gräns jag läste denna artikel - jag tror nästan med djupare tillägnelse, beundran och tacksamhet än någonsin en kristen läser sin bibel:

»Men med allt sitt mångfresteri skulle Rimbaud vara glömd, om han icke lämnat efter sig denna ungdomsdiktning, på vilken han aldrig sedermera tycktes ha tänkt. Det ingår däri dikter, som äro rena stilövningar, andra, som äro vedervärdiga i sin ungdomliga cynism, och ännu andra, vilka blott tyckas beräknade på att till allt pris förvåna. - Men det finns också bland dessa dikter lysande strofer, i vilka den symboliska poesi som sedermera i alla länder dyrkats, har glänsande förebilder. Främst är därvidlag att ihågkomma en dikt, som speglar hela Rimbauds personlighet och levnadssaga i sin sällsamma fantastik. Den heter: 'Den berusade båten' och handlar om en farkost, vilkens besättning dödats av rödskinnen och som sedan, frigjord från all last, från flamländsk säd och engelsk bomull, driver utan mål under nätter och dar nerför Amerikas floder och ut på världshaven. Det är en planlös odyssé utan mål och mening, från pol till pol, genom storm och stiltje, i månljusets fosforglans och morgonrodnadens brand, och dikten slutar med, att denna evigt stormdrivna båt, - den flygande holländarens fartyg, sedan kaptenen själv nått hamn - där den kastas i Atlantens böljsvall blott längtar 'efter den svarta och kalla vattenpuss, i vilken ett ensamt hopkrupet och sorgset barn en doftfylld skymning sätter ner sin leksaksbåt'. Men denna enastående strof med sitt oändliga vemod må stå här på franska, såsom den sjuttonårige Rimbaud skrev den, innan han begynte livet, och den trettiosjuårige mannen väl åter kunde citera den, hemkommen, bruten efter alla tänkbara sorters äventyr:

'Si je désire une eau d'Europe, c'est la flâche
noire et froide ou, vers le crépuscule embaume,
un enfant accroupi, plein de tristesse, lâche
son bateau frêle comme un papillon de mai.'»

Detta var kanske den framtid som väntade mig: Sveriges Arthur Rimbaud. Den så plötsligt världsberömde, från sina verk såväl som från sin ära längesedan bortgångne franske poetens bok ilför att inte säga blixtrekvirerades genom Lundequistska bokhandeln. Jag minns ej i dag, om det var någon annan eller om det endast var jag själv, som fann en hemlighetsfull och häpnadsväckande likhet mellan porträttet av den adertonårige Arthur Rimbaud och den adertonårige Sven Lidman.

Kanske är jag kallad att bli den svenska litteraturens Arthur Rimbaud? Finns det inte många likhetsdrag oss emellan? Både yttre och inre. Jag är visserligen inte son, men i högsta grad brorson till en officer - jag skriver vers som kanske en gång skola bli världsberömda - jag är oerhört demonisk och hednisk - jag hatar kristendomen - jag är blek och rebellisk - en fallen trotsets genius.

Det stämmer ju nästan på pricken.

Jag ser framför mig min torftiga lilla studentlya. Där står en byrå längst bort mot rummets fondvägg - en tarvlig brunmålad »pigbyrå» - med en sådan där enkel rakspegel som kan ställas upp och fällas ner och stoppas i en nattsäck, och vilkens underlag är en liten trälåda, där rakdon och dylikt kan stoppas in. En pjäs för drängstugan och den enklaste ungkarlslyan. Glaset är dimmigt - suddigt - det är liksom något silvergrått töcken på dess botten, som kommer mitt ansikte att otydligt framträda.

Bredvid mig på byrån har jag lagt mitt nyförvärvade exemplar av Oeuvres de Jean-Arthur Rimbaud. Det är uppslaget på porträttet efter Fantin-Latours målning.

Intensivt forskande, otåligt söker jag först på ögats näthinna noggrant inprägla porträttet av den unge adertonårige franske skalden för att sedan blixtsnabbt söka fånga blicken av mitt eget adertonåriga ansikte i drängkammarrakspegelns suddiga silvergrå glas.

Finns det några avgörande likheter oss emellan?

Jag mumlar med en hes, hungrig och lidelsefull ynglingaröst några rader av den vid diktens tillkomst femtonårige franske poeten, medan jag stirrar in i min egen spegelbild:

Je crois en toi, je crois en toi, divine mère,
Aphroditè marine! - Oh, la route est amère,
depuis que l'autre dieu nous attelle à sa croix.
Chair, marbre, fleur, Venus, c'est en toi que je crois!
- - - -
Contempteur des vieux jougs, libre de toute crainte
tu viendras me donner la rédemption sainte.

Skola våra öden röra sig på parallella linjer - är jag kallad att bli Sveriges Arthur Rimbaud?

Jag måste skratta, ty jag ser i detta nu en alldeles särdeles egenhet hos den unge studenten, som så lidelsefullt och förtvivlat, men med så ringa resultat söker stirra in i sig själv och sin framtid. På pannan under hårfästet har jag ett mer än centimeterbrett band, som i den dåliga rumsbelysningen och det usla spegelglaset verkar som ett sammetsband likt dem som unga flickebarn ibland få knutna kring huvudet för att hålla håret ur pannan.

Jag hade redan efter en veckas vistelse i Uppsala tyckt mig ha för lågt hårfäste och för att få pannan högre rakat bort en bit av framhåret - en operation som nu tvingar mig att minst tre gånger i veckan raka mig i pannan och till följd av min ringa vana vid rakning blir bandet för var gång bara bredare. Men jag har ännu aldrig behövt raka haka och kinder.

Ett liv igenom har Den berusade båten följt mig på färden, och dess två näst sista strofer har jag i mer än ett halvsekel kunnat utantill. Medan jag fördjupade mig i Arthur Rimbauds poesi mognade jag en smula själv till poet och vid min vistelse i hemmet julen 1900 griper plötsligt den stora inspirationen mig.

Jag har redan under mitt sista år i Norra Latin under läsningen av Ellen Keys Browningessay fäst mig vid någon engelsk diktsamlings titel, Ballads and other poems eller något dylikt, och jag hade tänkt mig ett tag att min första diktsamling skulle heta "Pasiphaë och andra dikter" [Albert Bonniers förlag, 1904] och skildra den sexuella kärleken även mellan djur och människor på ett sådant sätt att åtal riskerades och jag skulle framstå som en ny ännu djärvare Gustaf Fröding.

Nu börjar jag en diktcykel Pasiphaë - tänd av en våldsam poetisk inspiration - och i jan 1901 skrev jag dess prolog och program.

Jag såg deras höga gestalter vandra
i mantlar, vita och sida,
jag såg deras gång, hur de mötte varandra
på ängar, grönskande, vida,
där röda vallmor och svarta rosor
och skälvande vita mimosor
de släpande mantlarne smekte,
där ljumma vindar i vecken lekte.

Jag såg hur den ene bar grubblarens panna
och drömmarens veka och stilla skick
med mildhetens tanke i ljusblå blick,
och stilla jag såg honom stanna
vid blommande åkerrenen.
Det var Nazarenen.

Den andras gång var en dans
på rosor och blå violer,
i takt till flöjt och fioler,
i månens drömmande vita glans. -

Aphrodite!

De mötte varandras blickar i vårens natt,
när jorden drömmer om älskog och skratt
i trånande doftljumma nätter,
då livsruset blodet i svallning sätter.

Han drömde om den jord man kallat hans,
om livet, som han aldrig själv fått leva,
om blodets heta eld, hans tankar fått förkväva -
och Aphrodites lemmar smekte månens vita glans.

Han tänkte på sin moders enkla drag,
den hårda handen, som hans kinder smekte,
som ledde honom när på hemmets gård han lekte
i barndomsårens solljust klara dag.

Men Aphrodites blick var morgonrodnadens glöd
på molnfri himmel vid ett mörkblått hav,
och hennes tal brann hett av liv som sjöd
i hennes vita lemmars heta sav;

och hennes ord klang stolt av alla livets smycken,
där ljöd ett sorl av tusen yra rösters sång,
och bit för bit hon rev den tunna väv i stycken
som Nazarenens milda tanke vävt en gång:

Jag är den livets eld som evigt bränner,
vars heta låga dina slavar skrämmer.

Min makt är evig som den jord min fot beträder,
min lust är livet och min fröjd är våga.
Jag värmer den, som fryser, vid en evig låga
och den som sörjer, jag med sånger gläder.

Och så sprang jag i mörkret och ruset ombord på Den berusade båten - det underliga och för mig underbara fartyg som så plötsligt lagt till vid min själs ödeskaj. Och själsligen var jag ej ett dugg olik någon av de unga omogna flickebarn, om vilkas ett dugg olik någon av de unga omogna flickebarn, om vilkas liv och bravader i skans och hytter på främmande fartyg vi få läsa så upprörda och upprörande skildringar i våra tidningar: huru de från skolbänken och hemmet smugit sig bort för att möta något, som de i sin barnsliga okunnighet kalla det stora äventyret.

Min själ var endast glad åt att få bli en diktens sköka - och så gled Den berusade båten ut på livets mörka och okända vatten med mig ombord som sista offer.

Seglatsens alla äventyr i främmande hamnkvarter och på främmande hav ändade - som varje sakkunnig åskådare på stranden redan förutsagt - med en katastrof och ett skeppsbrott.

Hur jag försökte bygga mig en flotte av spillror och vrakgods för att hålla mig flytande - jag flöt till sist endast på farbror Sam-stramaljen hör ej till denna berättelse. Men i den sista timmens sista ögonblick av medvetet liv lyftes jag upp - om av en våg eller en hand visste jag i det ögonblicket ej - och blev liggande räddad - på stranden av ett oändligt hav.

Jag fick uppleva undret - det som jag kanske alltid drömt om:

Jag fick lämna min stackars skeppsbrutna, trasiga, sjuka själ i en frälsande Härskares kärleksfulla händer.

Jag blev omhändertagen.

Nästan på månaden sexton år efter min Pasiphaëprolog fick min själ alldeles oväntat uppleva förlossningen ur sina bojor - födelsen till ett alldeles nytt och förut okänt och oanat andligt liv - ingången i en ny och främmande och underbar värld, där jag v - ingången i en ny och främmande och underbar värld, där jag sedan fått vandra - och ännu i dag alltjämt vandrar vidare - i min Frälsares gemenskap, även om min själ för återstoden av min tillvaro här på jorden måste bära märkena av sitt forna liv som sköka i skansen bland sjöfolket på Den berusade båten och som lindansare på den litterära cirkusen.

Den nionde feb 1918 kunde jag med hela min varelse som insats skriva:

0 salighet, o gåtfullhet,
o Kristi törnekrona,
som mer än världens visdom vet
och varje synd kan sona.

Jag träder nu till Korset fram
ur dödens syndaländer
att ge min själ liksom ett lamm
i Jesu frälsarhänder.

All synd, all smuts, allt lågt begär
Ditt rena blod borttvagit,
när som en krigsman i Din här,
Ditt kors som svärd jag tagit.

Jag svär Dig trohet, ödmjukhet
och lydnad intill döden -
från denna stund för evighet
Du vårdar mina öden.

Nu all min synd Du tagit har -
av fröjd vill hjärtat gråta -
jag är Ditt barn - Du är min far -
o salighetens gåta.