Norra Latins 6: 1 A blev en för mig alldeles ny både okänd och oroande värld. Vid första inträdet i klassrummet mötte mig anblicken av tre eleganta, fashionabelt klädda herrar. Jag säger avsiktligt herrar. Det var tre kvarsittare - och ej för första gången i sitt liv kvarsittare söner till respektive en bankir, en brukspatron och ett hovrättsråd av gammal rik finans- och ämbetsmannasläkt. De betraktade skolgången som något slags litet löjlig bisysselsättning i en eljest angenäm tillvaro av förbjudna restaurangbesök, muntra baler och trevligt, kamratligt umgänge med karlbergskadetter och bördens och börsens yngsta lebemän.

Bankirsonen var den mest beundransvärde av de tre - en lång, elegant, oändligt välklädd gestalt med ett bildskönt blekt Oscar Wilde-ansikte, åt vilket ett sparsamt återkommande Dorian Grayleende skänkte en smula liv och glans - utseendet hos en uttråkad och överlägsen åskådare av en misslyckad operett.

Hans sätt att långsamt och trött resa sig i hela sin längd och frånvarande och ointresserad besvara en nyfiken lärares bildningsfrågor, liksom viftade han bort en besvärlig fluga, är mig alltjämt oförgätligt. Likaså hans praktfulla sätt att efter audiensen långsamt sjunka ned i den lilla besvärliga träpulpet som varken passade hans sociala eller ekonomiska, psykiska eller fysiska situation.

De tre följde sedermera, som ett resultat av kohesionskraften, vår grupp av yngre och mindre världserfarna gymnasister upp till 6: 2 A, där Strillan, den nykomne gamle gråvitskäggige och spartanskt klädde historieläraren med sina gammelmansvisa blå ögon och sin obevekligt genomskådande blick, betraktade de tre och efter ett par veckors rannsakande av deras kunskaper i historia - svensk såväl som utländsk - meddelade dem, efter att i följd ha uppräknat deras tillnamn:

- Ja, jag har funnit era kunskaper i historia så ringa, att jag hädanefter under lektionerna för tidsbesparingens skull inte kommer att räkna upp era personliga namn, utan jag säger endast »de tre vise männen» och så får ni resa er upp alla tre på en gång - och tala om allt vad ni vet.

Bankirsonen tröttnade redan efter första året i 6: 2 A att så nyckfullt med sin långa gestalt och sina välpressade byxor nödgas stiga upp från den lilla trånga pulpet, under vilken han aldrig på något tillfredsställande sätt kunde finna verklig vila vare sig för sina ben eller för sin rygg.

Jag har starka skäl att misstänka, att det var under detta mitt första och fortsatta möte med klassen 6: 1 A i Norra latin som några väsentliga drag i min karaktär så att säga karikatyrmässigt utvecklades och andra liksom ställdes i skymundan eller skötos åt sidan.

Titta på porträttet av den fjortonårige gymnasisten på sid. 256 i "Gossen i grottan" [Natur & Kultur, 1952] och se honom helt plötsligt ställd inför den Dorian Grayske bankirsonen i hans fulländade dandykostym eller de andra mer eller mindre välklädda långbyxbärande kamraterna. Se på min lilla löjliga stärkkrage, min hemsydda enkla sjömansblus och tänk er de därtill hörande av svarta revärer vanprydda knäbyxorna. Min mor hade ju en lika farlig som förfärlig vilja att till varje pris hålla sin älskade son kvar på barnstadiet. Jag fick t. ex. också ända fram till min studentexamen, trots alla mina böner och protester, gå i gymnasistmössa, medan mina klasskamrater buro sina mer eller mindre välsittande filthattar eller kubbar.

Men jag var inte bara så ohjälpligt mycket sämre klädd än alla mina klasskamrater. Min själ hade därtill en enda brinnande längtan och ett rent naturligt behov att få sitta förtroligt bänkad med grevar och baroner och eleganta unga bankir- och bruks-patronssöner, men de repellerade mig lika obarmhärtigt som positiv pol stöter bort den negativt laddade kulan.

Samtidigt måste jag ha haft ett outsläckligt behov av att kunna få se ned på och ringakta en enklare nästa. Jag minns hur jag första sommaren efter min farbror Sams död, när jag halvannan månad fick bo hos min faster Sven Lidman på Odersberga, hur jag jämte ett jämnårigt grevligt kusinbarn bodde i ena flygeln, där utom oss även förvaltaren hade sin bostad. Jag minns hur jag i spetsen för mina grevliga och baroniska och adliga kusinbarn - min fasters barnbarn, vilka sommar efter sommar fingo njuta kärlek och vård hos henne och hennes ogifta dotter Hedvig [Hedvig församling] - hur jag ledde dessa mina yngre eller jämnåriga fränder i det dummaste och elakaste gyckel med den blyge, bokligt och societärt okunnige unge förvaltaren. Det var hånet och hetsen kring unge Melker, medan däremot den tafatte förvaltaren inga möjligheter hade att handgripligen tukta sina flinande plågoandar.

Det var för övrigt samma sommar, som jag gick och önskade mig bli ägare av en hel serie släktporträtt - förfäder i flera generationer ända sedan femtonhundratalet - tecknade eller målade - från den förste Bengt Göstafs, vars namn - i sten inhugget på Djäkneberget - jag redan sett, läst och inlärt.

Mitt grevliga kusinbarn, Charles Lewenhaupt [1881-1936], hade stora tecknings- och målningsanlag, och jag ville locka honom att göra en serie teckningar till min stamtavla - nio generationer enligt farbror Sams genealogi, som dock torde alltför mycket ha liknat de gamla riddarhusgenealogierna. Han var villig att hjälpa mig, men måste först se originalen, och då dessa saknades fick planen förfalla. Han ansåg sig ej i stånd att teckna några fantasiporträtt.

Men när jag på hösten 1898 återkom till Stockholm blev jag närmare bekant med en gammal antikvariatman, för att icke säga antikvarie, Robert Sahlberg. Han hade något år tidigare inköpt ett gammalt slottsbibliotek med rika skatter från svenskt 17- och 18-hundratal. Så småningom återstod en samling vackert bundna volymer av mera tvivelaktigt litterärt och antikvariskt värde, av vilka jag efter fattig förmåga inköpte mindre partier till ett pris av merendels 25 öre volymen. Det var franska band från 17- och det begynnande 18-hundratalet med exlibris från en hel serie forna ägare av Hässelbyholms slott - därtill värdefull häftad tysk och fransk litteratur från 1800-talets tre första decennier.

Jag polerade de rikt förgyllda läderbanden med Everetts vita skokräm och på farbror Sams gamla enkla djupa lådformiga bokhyllor växte så småningom fram den ena raden efter den andra med de vackraste rikförgyllda och färggranna bokryggar av hopplöst föråldrad ekonomisk, historisk, belletristisk fransk litteratur, tillsammans en verkligen »lysande» samling praktband. Besökare som beundrade glansen och undrade över proveniensen, kunde jag med ett aristokratiskt överlägset småleende meddela, att det var resterna av min farfar domprosten Sven Lidmans en gång berömda boksamling på över 4 000 nummer och nära sextusen volymer.

När resterna av den stora Hässelbyholmssamlingen till slut endast bestodo av vackra band med definitivt oläsligt innehåll sålde Sahlberg dem till mig för femton kronor - en slutslump på närmare 200 volymer. Ett köp som jag finansierade genom att av en hos oss inneboende elev vid Påhlmans handelsinstitut låna 15 kronor, vilka jag först åratal efteråt betalade. Men det lyckade köpet lät mig i många år uppträda som arvtagare till ett gammalt svenskt herrgårdsbibliotek.

Jag minns än i dag Tor Bonniers förvånade fråga när han i mitt arbetsrum 1908 på Parkudden för första gången såg det gamla herrgårdsbiblioteket uppställt på en sju hyllor hög och ett par meter bred mahognymålad bokhylla och beundrade denna lysande, välexercerade armé av linjalrakt uppställda, skokrämsputsade skinnbandsryggar och häpet frågade:

- Är det attrapper?

Och jag ljög med ett anspråkslöst och förvånat men litet överlägset leende:

- Nej, det är mestadels arvegods - resterna av min farfars bibliotek.

Men aldrig någonsin kan jag vare sig fatta eller beskriva hur gåtfullt det alltjämt förefaller mig, att jag en gång bland all denna gamla bokbråte, som jag för så ringa betalning släpade hem från Robert Sahlbergs antikvariat som gymnasist, fann i en av de franska eller tyska volymerna en vinjett, tryckt i något slags mezzotintogravyr och föreställande en liten antik lampa med en vackert brinnande låga och devisen:

Dum aliis luo consumor.

Vad var det - jag måste än i dag fråga mig, vad var det - som kom mig att så ögonblickligen och så intensivt uppfatta och omfatta denna lilla obetydliga bild med en själens aldrig förr kända skälvning av hemlighetsfullt igenkännande?

Medan min trasiga och i sig själv intrasslade gymnasistsjäl så hänfört - gång efter annan fast ofta med långa mellanrum - samlade sig själv i denna bild och symbol, beslöt jag mig för, att om jag en gång finge råd att beställa mig ett eget exlibris, skulle det bli en låga som flamlikt lyfte sig mot höjden och hade mottot:

Dum aliis luceo, grandesco et consumor. - Medan jag lyser för andra, stiger jag mot höjden och förbrinner.

Bilden av denna lyftande lysande låga blev mig till en plötslig och ögonblicklig blixtlik befrielse genom förnimmelsen av att här mötte och upplevde jag min egen själ och mitt eget öde. Det var en gåtfull hälsning från för mig dittills alldeles okända höjder och himlar - och samtidigt en hemlighetsfull påminnelse om det Lidmanska släktödets krav på offer och kamp.

Jag visste ju då inte att jag en gång skulle finna en fullkomlig lösning och förlossning för denna min självbundna och hjälplösa längtan på ett helt annat och djupare sätt, när jag en gång 1917 i nov skrev, bad och bekände:

Se ont är människans hjärta,
ett skändligt ting,
när ej vår Herre med sorg och smärta
slöt nådens ring
kring dess förvirrade irrblosslåga,
sin egen lust och sin egen plåga.

Det är en villande orosfärd,
det är en vacklande otrosvärld,
ett hem för skuggor, där lögn är allt,
när ej Vår Herre har byggt och befallt,
Han, den allsvåldige, vilken gör
vår lusts »jag vill» till vår plikts »du bör».

Dig, Du Allsmäktige, ber jag nu:
Slå detta ormbo sönder och samman,
låt allt förbrännas av hämnarflamman,
men låt mig känna, att varje slag
en milsten blir på min vandringsdag,
på vägen hem till Din hemlighet,
där Sanningen tronar av evighet:

att där den smula av sanningsanden,
jag frälst och fört genom mörka landen,
får flytta frigjord med den tillsamman,
en liten gnista i offerflamman.

Drömmen som 1907 tog bild och form i dikten om elden och altaret - den omedvetna insikten om att bakom allt som tryckte, tyngde och band rörde sig och skälvde en levande låga.

Men lågan längtar till ett högre rum,
till sina syskon stjärnorna, som gå
som silverfacklor i det mörka blå.
Eld vill till evighet och eld begär
av jorden det som icke jordens är.

Men vilket stackars ynkligt embryo till låga var det ej, där den vilset fladdrade och flaxade i dunklet inne på torvströklosetten eller klättrade längs de översta hyllraderna uppe i det Klemmingska antikvariatets inre rum - eller säckade efter sidorna i de otaliga Casanovitiska förförelse- och avklädnadsscenerna - och dock en låga som längtade efter ett altare.