När den goda och rikliga frukostmåltiden var inmundigad och jag nödtorftigt läst läxorna eller samspråkat med tante Emma eller studerat de årgångar av kalendern Nornan - morfars var julafton återkommande present - vilka utgjorde en stor del av hennes bibliotek, var tiden inne att gå in och »säga god dag och adjö» eller »hälsa» på morfar.

Det var två stora rum på andra sidan tamburen. Det första - matsalen - var fyllt av stora präktiga gammaldags mahognymöbler - ett underbart praktverk till matsalsskåp - ett stort serveringsbord med infälld skiva av gammalt holländskt porslin, vilket min morfar brukat använda till spelbord. Vid ena långväggen stodo ett bokskåp och en väldig bokhylla fullastade med böcker i dubbla rader. Hur gärna hade jag ej tillbragt min frukostledighet inne i detta paradis för en sådan bokmal och bokslukare som jag den tiden var. Men i rummet innanför residerade morfar - en smula som jätten Gluff-Gluff i sin grotta. Ty där inne fanns ett bord - av mig hatat och avskytt som det värsta tortyrredskap - och det var mycket för det bordets skull som jag framför alla bokskatterna bestämt föredrog tante Emma och hennes Nornor.

Där inne i grottan stod nämligen framme vid fönstret ett stort bord med sju högar tidningar på: fem dagliga stockholmstidningar och två landsortstidningar - förutom en hög med Ny Illustrerad tidning. Dessa sju tidningshögar voro omsorgsfullt ordnade i nummer från månadens första dag till dess sista. Den fjärde eller femte i var ny månad slogos samtliga föregående månads åtta tidningshögar in i sina respektive snören och buros upp på vinden, där de skulle ligga till hands, om morfar händelsevis skulle vilja ha reda på en artikel i något nummer. Vilket jag förmodar aldrig hände. Men jag förstår nu att lilla tante Emma väl minst ett par gånger om året måste ha låtit tidningstravarna tyst och smärtfritt försvinna ur huset.

Men alla dessa en dags sju tidningar skulle på dagen föreläsas för min morfar, vilkens syn de tio, femton sista åren av hans liv som sagt var mycket minimal och blev sämre och sämre.

En lektris skummade under ett par timmar på morgonen det väsentligaste. Sedan fick tante Emma - hembiträdet Hulda - besökande barn eller barnbarn - vem som kom - dra sitt strå till stacken. Och dessa sju tidningars innehåll skulle utsugas till sista droppen. Jag har själv som tioårs pojke suttit, invärtes rasande av ilska och otålighet, och läst Stockholms-Tidningens och Dagens Nyheters annonssidor spalt upp och spalt ned. Jag har läst långa ekonomiska artiklar med en stämma som jag sökt göra så entonigt sömngivande som möjligt i förhoppning att den gamle, där han satt bakåtlutad i soffan med slutna ögon och långsam andhämtning, till slut skulle somna. Jag har tyckt mig höra de jämna, ljuva, förhoppningsingivande snarkningarna - och djärvt hoppat över ett stycke - för att genast finna honom hoppande till:

- Nä nä - vad nu då - hur hängde det ihop?

Jag var naturligtvis alltför mycket barn för att kunna fatta eller uppskatta det både ståtliga och tragiska i denna snart åttioåriga människas förmåga att så intensivt intressera sig för livets tusen detaljer sådana de återspeglas i dagspressens berättelser, telegram och notiser. I sin hjärna och i sina samtal rörde han sig ledigt och lätt med minst ett halvt dussin länders inrikes- och utrikespolitiska, ekonomiska och finansiella förhållanden. Det var en hjärna rymligare och mer välordnad och snabbare fungerande än det bästa moderna kartotek. Hans bokhyllor buro därtill ett vältaligt vittnesbörd om hans stora och vittomfattande intresse för historia, genealogi, ekonomi- och kameralvetenskap.

Jag har ett rörande brev från honom till min mor av jan 1881, där han beskriver sin dag som nyinflyttad till Stockholm. Det är nog inte många gamla pensionerade kronofogdar som haft den bildnings- och läshungern som han:

»Min mesta tid på f. m. tillbringar jag å N:o 38 Drottninggatan, där alla möjliga och omöjliga tidningar och tidskrifter finnas. Någon gång går jag på spektakler och rätt ofta på föreläsningar, som nära på dagligen förekomma. På middagar har jag varit hos Blackstadius, Dahlbergs och Hamms. Den förstnämnda ser nu lika illa som jag. Han har en föreläserska, och några aftnar går jag dit och hör på henne.»

Men av allt detta såg eller förstod jag intet. Jag tyckte inte om honom, varken hans vassa blå ögon med deras blick och glimt av blåis och knivsegg eller hans bullrande muntra, kärlekslösa, överlägsna och sarkastiska skratt.

Det fanns ingen levande kontakt emellan oss.

Ur en från apr 1897 till apr 1898 periodvis förd dagbok kan jag plocka fram en serie små nakna, torftiga, omedvetet sakliga dagboksanteckningar belysande barnet-gossens inställning till sin morfar.

»21 apr. På förmiddagen var jag uppe och hälsade på morfar.

24 apr. På eftermiddagen var jag uppe hos morfar. Han är nog rätt snäll och vänlig, men han är ej storsint. Det är ingen jämförelse med farbror Sam. Jag var och köpte kartan över krigsskådeplatsen, som kostar 75 öre. Jag avvaktar Aftonbladet, som morfar har, men det kommer icke förrän vid 7-tiden emedan Fägersköld-Taubeska målet är före.

Det visar sig nu att grekernas återtåg icke alls gått så illa som man påstått. Turkarna ha icke kunnat förfölja dem, och det viktigaste efter en vunnen slaktning är förföljandet av de flyende.

7 maj. Mamma har varit uppe hos Svedelius och frågat hur det gått för mig. - Han svarade att jag var en mycket snäll gosse, men slarvig. (Det är nog sant.) På eftermiddagen var jag uppe hos morfar och hälsade på.

9 maj. Voro mamma och jag uppe hos morfar. Det är märkvärdigt vad han har mycket värdefulla böcker. Där var en konsul Grubb från Nizza.»

Dagen efter avbrytes plötsligt mina dagboksanteckningar för att återupptas 12 aug - med en alldeles ny handstil. Det är den höst då könet exploderar i mig - men det finns inga ord eller antydningar därom bevarade - de sidor där jag med latinsk terminologi och romarord sökte nedskriva mina upplevelser, klippte jag redan några dagar efteråt ut och brände upp, varefter askan gömdes i en i dagboken inklistrad ficka på vilken ritades en dödskalle.

Nu är emellertid mitt stora brinnande huvudintresse Andréeballongens öde. Jag fyller sidor med mina enfaldiga dagsaktuella funderingar. Av och till läser jag litet franska och tyska. Jag skall ju tentera dessa språk vid höstens prövningar för att kunna bli flyttad till 6:2.

»14 aug. Jag gick upp till morfar och läste Aftonbladet, där det står att ballongen som skymtades i Haugesund var Cettis. Jag kom hem till kvällsmaten, och då hade vi fått fyra resande.

15 aug. Så fort jag ätit kuskade jag upp till morfar. Det stod i tidningen att det inte var Cettis ballong. Vad kan det vara då? Jag blev kvarbjuden på middag hos morfar. På eftermiddagen gick jag hem. Vi hade fått två resande till.

16 aug. I Stockholms Dagblads eftermiddagsupplaga står det att ballongen i Norge troligtvis var - en pappersballong. På eftermiddagen uppe hos morfar. Ett par tyskor kommo i går kväll.

17 aug. Jag var ute med morfar på förmiddagen och åkte ringlinjen runt. Åt middag hos morfar.»

Men samtidigt som jag söker reparera mina bristfälliga kunskaper i franska och tyska kämpar jag också för första gången med litterära och ekonomiska problem:

»Jag skrev av en bit ur Karaktärsbilder av Grubbe och skickade in till Morgontidningen.» (Sålunda rent plagiat av en gammal förlegad bok.)

»19 aug. Jag vaknade inte förrän kl. 10 och trodde jag skulle fått brev med honorar från Morgontidningen, men pyttsan. På eftermiddagen gick jag och köpte för morfars räkning två olika slags reklampaket, ett från Dahlström och ett från Eskil Holm. Vardera kostade 1 krona. Sedan traskade jag upp till morfar, med den ljuva förhoppningen att få ett av paketen, och jag hade redan bestämt mig för Dahlströms, men när jag kom upp till morfar blev annat av. Jag fick endast en del av skrivpappret, som låg i det ena paketet, men han lade undan alla de andra sakerna utom alla de han ämnade ge Karl. När jag såg allt vad Karl skulle få och jämförde det med vad jag fått, uppsteg i min själ förbittringens och avundens ande - om jag så får säga - och jag beslöt att aldrig gå upp till morfar mera. När därför morfar sa: - du kommer väl upp i morgon, svarade jag: - jag tror det, och gick min väg redan kl. 6. För mig själv tänkande hur stor saknad morfar skulle känna, när inte jag kom upp - och hur Karl skulle ta sig ut däruppe.

20 aug. På eftermiddagen traskade jag upp till morfar så fort jag hade ätit middag. Mina förfärliga hämndfunderingar voro bortblåsta och jag fick så fort jag hade kommit börja läsa för morfar. Mamma och jag åto kvällsmat hos morfar.

21 aug. I dag skolkade jag från läsningen. Det var Elsas namnsdag, tante Emma Göthlin och hennes syster voro häruppe med tårta och blommor. Jag skrev kladd till en historisk berättelse från Stenbocks fälttåg i Tyskland 1712. Titeln blev: Ett lyckat strövtåg, för Dagens Nyheter av Eisten Beli. Få nu se om jag får in det, men spes hominis fallax est. Jag började skriva rent på förmiddagen, men på eftermiddagen fick jag gå upp till morfar, men jag kom hem igen kl. 7.15 och fortsatte då, så kl. 21.00 hade jag allt i ordning.

22 aug. Jag var uppe och åt middag hos morfar och läste upp min berättelse för honom och Han tyckte den var bra. Men vad redaktionen tycker, det är viktigare och det blir sorgligt nog Bums i papperskorgen med skräpet.

23 aug. kom det världshistoriska ögonblicket, då jag gick ned i boden och köpte ett 5 öres frimärke och stoppade det - obs! inne i brevet, som jag stoppade i Dagens Nyheters brevlåda. I morgon eller övermorgon får jag nog igen det med påskrift Obetydligt. Men trots allt detta har jag likväl lite hopp kvar.

På eftermiddagen fortsatte jag att skriva in (i dagboken) 'En rask kurir' och började författa Wismars belägrande och intagande.

24 aug. Jag väntade på brev från Dagens Nyheter. Jo pytt! Jag var litet krasslig så att jag fick gå och lägga mig.

25 aug. Jag klev upp redan klockan 8 för att gå och köpa Dagens Nyheter och titta i Brevlådan, för att se om jag stod där. - Hm. - Väntade sedan på brev här hemma. Jag drack frejanektar så att jag fick ont i magen. Skrev sedan ett Stockholmsbrev till en bustidning i landsorten, som jag avskyr, men vad gör man inte för pengar.

26 aug. På eftermiddagen var jag uppe hos morfar jämte mamma och Elsa. ko kvällsmat därstädes.

27 aug. Kom hem för sent för att hinna gå upp till morfar, vilket jag inte heller ville. Jag läste rätt mycket franska i dag. Elsa kom hem på eftermiddagen från morfar och berättade, att han ansåg mig så under all kritik, att han inte ens var ond, ty då skulle han visat att han intresserat sig för mig.

(Men när har morfar intresserat sig för mig? Aldrig. Karl [Carl Lidman] har alltid varit hans gullgosse.)

I morgon måste jag sålunda traska upp. Kanhända jag då måste gå ut med honom. - Blir jag nu kuggad i tentamen, så kommer morfar att orera över min slarvighet. Gode Gud give att jag blir uppflyttad.

28 aug. Jag klev upp och väntade på brev från Dagens Nyheter. - Hm. - Köpte tidningen. - Hm. - Om jag inte får brev eller underrättelse om måndag, skriver jag till Dagens Nyheter. For ut till Lidmans.»

De fyra sista orden äro understrukna med ett fint och försiktigt streck.

»1 sep. På förmiddagen kl. 2.15 avled farbror Sams bäste vän Curry Treffenberg. Han var en riddare sans pour et sans reproche. En konservativ man, som med tapperhet kämpade mot radikalismen och mot bondriksdagen. Han var en förkämpe för de fyra stånden och en hatare av den nuvarande riksdagsformen. Jag minnes honom ännu då han - förra året - 19 jun 1896 - var på middag hos farbror Sam, då dessa gamla vänner i politik och minnen sutto och diskuterade.

Under de vilda decemberdagarna 1865 var det han som kallade riksdagsförslaget

'En tankebyting som genast vid födelsen bar sitt jesuitiska kainsmärke på pannan - som omhuldad av den radikala pressen växt till och klättrat upp för de första trappstegen till tronen och i skepnad av en ljusens ängel insmugit sig i rådskammaren, under det han därutanföre uppträtt i sin rätta gestalt såsom den vilde agitator, vilken redan dristat lägga sin hand på samhällets strupe.'

'Allt medan han med kraftig arm skakade lyktarmen vid vilken han stod, som ville han likt en annan Simson slunga riddarhusets murar över de filistéers huvud.'»

Hur drömde jag ej mig själv som en reaktionens Simson krossande radikalismens hydra, medan jag ur dagspressens minnesrunor läste högt citat som dessa över den bortgångne, och hur avskydde och föraktade jag ej min morfar för det skrockande skratt med vilket han åhörde och kommenterade den oförgätliges stolta retorik!

Och min dagbok fortsätter för 3 sep:

»Kl. 3.05 gick jag upp till skolan, där vi kl. V24 skulle få veta resultaten. Jag var just inte mycket rädd. Men glad blev jag när rektorn ropade upp: Lidman flyttad. Så snart jag hörde att jag blivit flyttad snodde jag upp till morfar. Sedan snodde jag hem till mamma och var hemma redan 4. Det var styvt gjort. Mamma blev så glad så att jag fick en krona av henne. Skrev till farbror Sam.

Karl kom till allas förvåning verkligen upp. - - - Gloria Deo, Gloria in excelsis!»

Jag har kvar ett litet brev som i sin komik bäst belyser avgrunderna mellan mig och min morfar. Jag var sommaren 1898 nere hos min faster. Min mamma har intensivt manat mig att ej glömma morfar för Odersberga. Det är den sommaren då jag intensivt längtat att få en cykel - morfar har mycket talat om att min kusin Karl behövde en cykel, då han hade så lång väg till Norra Latin. Jag mindes med uppriktig bitterhet att jag ansågs ej behöva detta underbara fortskaffningsmedel, den tiden då jag varje morgon och frukostrast - flera gånger om dagen - fick lubba fram och tillbaka från Brunkebergstorg 9 till östermalmsläroverket. Men jag hade nu på allt sätt - på ett enligt mitt tycke fint och diplomatiskt och knepigt och känsligt sätt - sökt göra klart för morfar att jag behövde en velociped.

Vad jag hoppades och väntade den födelsedagen!

Men det blev ingen cykel.

Och nu skulle jag skriva och gratulera detta stenhjärta på hans högtidsdag. Det blev ett brev som länge levde i släktens tacksamma minne:

»Kära morfar.

Postbudet skall just nu gå så jag hinner inte att skriva mera. Med de hjärtligaste hälsningar på födelsedagen.

Morfars tillgivne brorson

Sven Lidman.»

Det lästes upp på födelsedagsmiddagen och beskrattades och avnjöts, kritiserades och beklagades alltefter de närvarande arvsberättigade släktingarnas inställning till morfar och till mig.

»Morfars tillgivne brorson» blev ett slags slogan i släktmedvetandet.